bekännelser

Jag är fel.
Jag är jättefel.
Malplasserad.
Passar inte in.
Jag dansar fram i en värld där folk går. Använder bara skor som går att hoppa i, ifall att jag skulle behöva hoppa någonstans. Över en mur, upp på en trottoar eller ner i ett hål.
Jag klär på mig medan jag springer till bussen.
Springer bredbent för att inte snubbla på skosnörena.
Torkar håret med vindens hjälp.
Alla andra står pråpra, klara, redo med sl-kort och tittar åt vänster. Själv får jag pikar av busschauffören.
"vill du ha en ny tidtabell?"

Jag skrattar högt och slår mig på knät, medan andra fnissar graciöst i takt med situationen.
Ibland drar jag skämt för mig själv i mitt huvud och ler fast jag är ensam.
Jag skrattar till och med åt mina egna skämt och det var någon som sa att det är en dödssynd.
Det skiter jag i.

Jag lyssnar på Jackson 5 och dansar framför spegeln när ingen ser och hör. Det är inte ballt att tycka om Jackson 5, eftersom det är disco och Michael tros vara helt wacko. Jag har varken affro, en hipp hudsjukdom eller är läskigt wacko. Jag är bara vardags-skev. Trots detta hoppas jag forfarande på att bli Jackson 5:s sjätte medlem.


Jag är. Skev.
På modevisningar, vernissager och mingel på Hotellet. Trängs bland Chanelväskor, Pomp & pragt-smycken, stilettklackar och Diorklänningar.
Och där står jag.
I en stor mössa, ett linne som jag sytt av ett örngott och en sladdrig tygväska som jag har sytt av en gammal gardin som jag hittat på Myrorna.
Så fel.
Men det skiter jag i.
För jag är ju - trots allt - skev.