knegarrutiner

Det ljuva knegarlivet innebär vissa rutiner. Jag tycker egentligen inte om rutiner, men vissa är helt okej. Förutom att jag vet att jag måste dra ut i mitt korridorskök klockan 08:00 för att hinna dricka upp en gigantiskt mugg kaffe, att jag måste gå senast 08:34 för att jag PRECIS ska missa en tunnelbana och att jag vet att jag kan snoza till kvart i åtta och ändå hinna till jobbet. Min skystaste rutin är ändå min nyfunna uppvaknare. Trots att jag har tre väckarklockor har jag under den senaste tiden haft enorma svårigheter att ta mig upp. Först ringer snozeväckarklockan, sen ringer mobilen med simpsonsmelodin. Båda går att snoza med, fast båda är lika opolitliga. Sen ringer ”lillkriget”. Det är ett förbannat oväsen som till och med kan bräcka den värsta mardröm. Ingen av dessa klockor funkar. De väcker mig, men de drar fasen inte upp mig i duschen, de klär inte på mig, de kör mig fan inte jobbet, de föser inte heller ut mig i köket och de ger mig definitivt inte kaffe på sängen. Men nu har jag kommit på det! I och med upptakten till jul så har jag införskaffat mig en chokladkalender. Så när mina klockor har ringt klart, sträcker jag mig efter min chokladkalender (som jag nu delar säng med) och så kisar jag tillräckligt mycket för att se vilken siffra det står på luckan och kilar in en chokladbit i munnen. Då MÅSTE jag vakna till liv, så jag kan njuta. Vilket uppvaknande!
Förutom chokladen är promenaden till tunnelbanan min favoritrutin. Prick 08:42 möter jag nämligen alltid en och samma person på exakt samma ställe. Jag har ingen aning om vem denna trettiofem-någonting är, var han är på väg eller var han varit. Jag vet därmot var han befinner sig 08:42 varje vardag, att han idag hade en ny jacka på sig och jag kan utröna vilket humör han är på. Ibland har han sällskap av en lång tjej, men inte idag. Vi synar varandra i tyst samförstånd, tittar med viss skepsis, passerar över knastrande grus och vet att vi ses imorgon.
Jag tycker om dessa okända människor som jag ser varje dag, som jag aldrig kommer prata med och som ger mig fria spelrum att fantisera ihop en livshistroria om dem. Trettiofem-någonting har i min hjärna ett ganska givande jobb som biolog, på tisdagskvällarna spelar han innebandy (men är inte så bra. Troligen korp-lag). Han är kär i den långa tjejen, men hon har snubbe sedan fyra år tillbaka. Han tycker att den skeva jäveln han möter 08: 42 på samma ställe varje morgon ser lite ostrukturerad ut. Trettiofem-någonting är egentligen bara 28 år, men efter några hårda år har han fått några vita strån i skägget.
Han gillar sin nya jacka.