Wokad anus

Käkade lunch med en – vad jag trodde – hyffsat normal människa. Ja, jag har väl haft mina tvivel, jag menar, ingen går väl direkt säker i tider av motståndsrörelser mot normalitetens vassa, ytliga och extremt läskiga klor. Men normal? Nä, långt i från.

Satt och åt i Bonniers fina lokaler, där det ibland spelas klassisk musik i matrummet. Mycket sofistikerat. Där trängs chefredaktörer, stylister och webbhajar med stora namn som Ola Lindblom, Ebba von Sydow och Pontus Schultz. Kalkon inlindad i bacon. Sallad med balsamvinigrett. Ja, som sagt, sofistikerat.
Där sitter jag, som visserligen sysslar med webb, men jag kanske snarare är en webbmakrill, än en webbhaj. Hajar är onda, makrillar är goda. Enkel matematik, mina damer och herrar.

I alla fall. Denna människa, som jobbar för en välkänd resetidning, har varit i Vietnam och käkat orm och ödla. Det är inte okej.
Ormar är onda, lamm är goda.
Samma, jävla matematik.
Människan, vi kan kalla henne för Birgitta för enkelhetens skull (eftersom det är hennes namn), är uppenbarligen inte klok. Dessutom hade hon sippat på Vietnams hetaste drink.
Sex on the beach? Nej. Orgasm? Nej? Pina Colada? Nej. Men en jävligt enkel, traditionell gin och tonic då? Nej.
Sprit blandad med ormblod.
Det är inte okej.
– Ja, det smakade lite järn, sa Birgitta snällt.
Snacka om att ta sig ett järn. Men det är inte okej.

Men det som skrämmer mig – och även facinerar mitt undangömda rövintresse – är inte ormarna. Nä, det är att man på samma ohyggliga ormresturang kan beställa anus.
Hur har världen kunnat fortgå?
Anus.
Vems anus?

Jag måste åka till Vietnam.
Och käka wokad anus.
Lär ju vara skitgott!