Indie

Obegriplig.

Hört ryten om att min blogg bara blir mer och mer obegriplig.
Jag tar det som ett sundhetstecken.

Pillar in någar ord här på luncher, sena nätter eller när hjärnan svämmar över.
Resutatet?
Skev är bloggvärldens sopstation.
Fast osorterat.

Nu ska jag gå hem.
Inte bra för meriterna att kasta ord över the holy internet vid grav övertrötthet.

God natt.

Working late with Ylva-Marie

På jobbet. Klockan är 21.50 och jag kanske snart spyr av trötthet.
Eventuellt.
Eller så kryper jag ihop till en boll på den blågröna heltäckningmattan, sover en skvätt och slutar fundera över det nybakta brödet och pannkakorna som väntar på mig hemma.
Fan.
Väntan är nog det onda själv, och just nu är så långt insnärjd i den där väntan att the dark side snart take over.

Väntar på att en dvd ska brännas.
Tror att vi har gått tillbaka i tiden, för i slutet av 1900-talet kunde man bränna en skiva på fem röda. Partysamlingar, fredagsdisco och GES. Ja, jag kanske var ett fan av GES, men säg det inte till någon.
GES, glittriga partytoppar, blonderade slingor, en nonchalant uppsyn och medgavd öl in på toaletten på Karlstads metropol, Jäger.

Jag var odödlig.
På skivbränningens tid.

Satt i små högar tillsammans med mitt gäng, som bar olika gängnamn beroende på personuppsättningar.
Det var Ehy-gänget, Korstågs-kryckorna, rövarna, Münchaus-Lie och läppglansgänget.
Vi gick i gymnasiet, matchade armband med topp, tyckte att tjejerna i "Mobil- och pojkvänsgänget" var präktiga och tågade upp oss på rad innan vi gick in i matsalen.
På vägen in tittade vi rakt fram.
Inte på någon.
Vi hade ett eget bord, ett ställe som vi kallade "hemliga stället"(mycket innovativt) där vi tjuvrökte, och vi hade ett stammisfik där vi satt och pratade om Framtiden och Livet.
Vi var odödliga.
Och kunde bränna skivor.
Reste land och rike runt i jakten på Kärleken. Kom ofta tillbaka till vår stad med gråten i halsen, ett brutet hjärta och en snaskig historia om någon kille som inte "var ute efter ett förhållande".
Fan vad vi sökte.
Vi kanske inte ens ville ha det.
Men fan vad vi sökte.

Nu finns det ett ord för sådant: bekräftelseonani.

Vi var skitskrajja, men vi hade varandra.
Och GES förstås.
Kunde till och med hela texten i låten som handlade om Ylva-Marie.
Inte coolt.
Men det sket vi i.
Ordet "cred" var nämligen inte uppfunnet så.
Men det var fan cd-bännaren.
Det är den emellertid inte längre.
Uppfunnen alltså.

fan.

Den skitigaste av skitiga skiten.

Är ju inte så jävla bra på det här längre. Bloggeriet.
Ni vet, det är ju en massa annat skit man måste göra när man leker vuxen.
Jobba, träna på Sats, handla ekologisk mjölk, dricka vin, käka brie, snacka bostadsmarknaden, låta smart, äta brunch (har inte börjat med det än, men jag har hört att det ingår i paketet liksom), göra matlådor och få i sig tallriksmodellen.
Allt detta för att ingen ska komma på att man är en bluff.
Så nu sitter jag här, vid ett skrivbord med kaffefläckar anno 2005, en flaska vatten och en djup tallrik med flottig bacon med grönsakstjafs.
Ser jävligt upptagen ut, och ägnar min superviktiga tid åt ... dig.
Fantastiskt.
Har precis ringt min bank och bokat tid för möte. Höll på att skita på mig. Vad fasen säger man egentligen?
"HJÄÄÄLP MIG, jag fattar inte ett skit?"
Ja, typ.
Jag stammade fram några nervösa ord om lån. Sa fel en eller två gånger och var dessutom skriven i fel stad. Mycket olustigt.

Yes, jag ska ge fröken studielånet på xxx hundra tusen kronor lite sällskap. Lite taskigt att låta det ligga själv i sisådär 50 år, utan att få åma och gräma sig och skicka ut sådana där härliga lappar där det står "vi beräknar att det kommer att ta dig 10 222 år att betala av det är skitlånet". Nu kommer troligen stora, biffiga herr bolån in i bilden.
Ja, det är sant. Jag ska ge mig in i skiten.
I den skitigaste av skitiga skiten.
Bostadsmarknaden.

Punga ut med 1, 6 mille, bara för att ha någonstans att äta spagetti carbonara, sova en skvätt och pinkelinka utan att behöva betala 5 spänn till offentiga toaletter.
Kan visserligen harva runt i andrahandsmarknaden ett tag till, men 5 år av runtflyttande börjar sätta spår.


Jag hittar nämligen inte hem.
Åker fel, bara för att jag inte minns var fasen jag bodde. Enskede, Sumpan, Täby, Universitetet, Kärrtorp, Tumba?
Och hur jäkla vuxet är det att inte hitta hem.

Om jag inte köper lägenhet, så måste jag börja adressera mig själv hem.
En stor adresslapp fastklistrad på magen, och åma mig in i Postens smala, jävla lådor. Måste troligen sluta äta bacon då, för att deffa in i lådan. Allt som är gott är ett minne blott, men sådant är livet har jag hört. Sedan måste någon helgvikarierande, fattig student stämpa skiten ur mig, för att sedan pressas in i ett dörrinkat. men eftersom vår brevbärare alltid lägger breven fel, så kommer jag säkert in till grannen först, får ligga på en skitig dörrmatta medan deras hund slickar mig i ansiktet. Tills grannen kommer hem, lyfter upp mig och pressar mig genom dörrinkastet i min lägenhet, som till min stora fasa har betonggolv i hallen.
Livet blir surt när man hyr lägenhet av arkitekter som har insett att betong är hett. Eller surt och surt, det gör ont helt enkelt. Jävligt ont.
Därför måste jag köpa lägenhet.

Vad tror ni? Funkar det som skäl att få lån?

Ska vi kasta pihl?

Mobbad på jobbet

Arbetsklimatet inom mediabranschen är, år 2007, hårt.
I dag blev jag utsatt för så kallad mobbing.
Satt i godan ro, snällt på min kontorsstol, och spydde elak galla över musik-Sveriges klenaste artist, under en något syrlig recensionskrivning.
Kan ha jämfört denna klena sak med vår nationalskald Patrik Isaksson, som enligt mig har gått från spjälsängen till att ägna sig åt radioplågeri på heltid.
Oskyldiga öron drabbas, människor flyr och hjärnor fylls av dräpliga texter.

Då börjar det.
Mobbingen.
Hannah i täten med ett Patrik-försvarstal i fickan, och Björn i tyst samförstånd.
Mobbar mig ut från kontorslandskapet med den värsta sortens utdrivningsteknik: vapen.
Det hemska, dödande vapnet bar namnet youtube.com och spelade högt och glatt en fördjävlig Patrik, med en genomtränglig ondska i rösten.
Patrik – som är vår världs svar på Stålmannens kryptonit – kommer att fördriva mig från mitt arbete, i sann maskopi med mina arbetkamrater Hannah och Björn.

Världen är ond och jag är mobbad.

Dagens mest underskattade uttryck

– Hur är läget?
– Det är alla tiders.

Lisen på jobbet undrar vilket århundrade jag är ifrån.
Jag gissar på tidigt 1950-tal.
Jag och Åsa-Nisse, Tage Erlander och "den vilda ungdomen"= This close!

En kanyl i ryggen

Har varit i Norrland.
Lärt mig hur man säger "medlemskort" på skellefe-mål och upptäckt varför norrlänningar är så lugna.
Yes, jag har svaret.
Det är luften. Precis när jag passerade norrlandstrecket blev jag kroniskt trött. Pratade långsamt, gick sakna, var tystlåten och extremt trött. Tre dagar i ultrarapid. Jäkligt skönt.
Åkte nattåget till Stockholm och underhöll mig i restaurangvagnen på lördagskvällen. Där satt de, två ensamma, medelålders norrlänningar med varsitt glas öl i handen. Den ena var på väg hem till Stockholm, den andra skulle åka till Thailand efter ett infall.
- Usch, bor du i Stockholm?
- Ja...
- Där får man ju kanyler i ryggen varje morgon på väg till jobbet. Det är ju allmänt känt. Thailand däremot ...
- Vad ska du göra i Thailand?
- Röra om i grytan lite.

Tystnad.

Jag gillar Norrland.