krokodil

Stockholm

Jag gillar inte:

- blöta toaletthandtag (man vet aldrig riktig vad det är. Ofarligt vatten eller dödligt gubbkiss?)
- kläder som sticks (att gå runt, kroma sig och försöka förtränga sticken kan förstöra en hel dag)
- remskärringar (de som går på bussen först, stannar upp den naturliga, flytande SL-kortskön och tar den där förbannat enerverande extra minuten på sig genom att åka på remsa)
- lukten av gammal, otvättad hårbotten i tunnelbanan under rusningstrafik
- vinden som man möts av när man kommer upp från en tunnelbana (Universitetet har särskilt starka vindar)
- kräks i värmeaggregat (vanligt förekommande en kall vintermåndag i pendeltåg)
- cypress Hill (man förstår helt plötsligt varför människor blir psykiskt sjuka)
- elaksinnade kontoutdrag
- när täcket korvar sig och lägger sig som ett barn i fosterställning längst ner i ena påslakanhörnet.

Jag gillar lukten av stekt lök.

konspirationsteorier

konflikt

Jag har kommit på fel fot.
Trampat på en ond tå.
Utnyttjat.
Jag har gjort mig ovän…
...med en bok.

Som så många andra i den här världen tampas jag med livets alla frågor.
Skillnaden mellan dej och mig, min vän, är att jag har alla svaren.
Ett facit. Boken The book of answers står stadigt i min bokhylla.
Innan jag fick boken i min ägo försökte jag och de mina spå i tecken.
Att man t ex skulle få en oförglömlig helg kunde lätt verifieras om man råkade ut för något av följande:
- hamna bredvid en person med slaviskt ursprung i tunnelbanan (klart positivt tecken)
- om man hörde en röst från en vilsen norrlänning (gärna någon som vill åka till T-centrrraaaalen)
- såg sångaren i Melody Club en fredageftermiddag (när man har sett honom traskande med rangliga svartbyxeben över Götgatspuckeln några fredagar i rad och dessa fredagar och tillhörande helger har kommit att bli helt förträffliga kan man inte göra annat än att tro att det är ett tecken.)
Sen kom boken in i mitt liv.
Jag tar fram den emellanåt, smeker dess rygg och viskar en fråga.
Det brukar för det mesta handla om ”kommer jag att få en kul utekväll?” och ”ska jag verkligen gå till Debaser igen (fast det har förlorat sin charm)?”.
Dessa frågor svarar bokjäveln gladeligen på.

I går frågade jag dock något som varken hade med utekväll, roligt, Debaser, Marie Antoalett Laveau eller Mongo att göra.
- Är jag på rätt väg?
Då surnar Han till vettni.
Sluta fråga! svarar Han. Boken.

Han har sagt upp sig. Vägrar ge svar. Är sur.


Och nu sitter jag här. Boken blänger på mig med sitt svarta, arga skal och det kan vara så att jag har förstört vår relation för evigt.

Ses på Götgatspuckeln på fredag.

bloggdöd

Eventuellt kan man blogga ihjäl sig.
I så fall är jag ett expriment.

Har startat en diskussionsblogg med min vän Frida.
Just nu pågår någon form av stads- och lantisbattle där.
Ta med ditt gäng till skolgården klockan tre och kolla in:
http://www.stapall.blogspot.com

...men glöm inte att fortsätta hålla koll på skev:an.

//Sudden

tvångsintagen

Ännu en kris i indiepopland.

Skor och tröjor. I cheapmondayjeansanda.
Sunday sun ska kläderna heta.
Ja, denna chockerande nyhet har spridit sig över söderslätter och Götgatspucklar.
Antagligen är det skor som träs på via låret eller kanske huvudet. Tröjor som man ålandes måste kliva i, för att sedan göra ett indiehopp i luften, sträcka upp handen och nå klimax i handklappet. En bonus om man dessutom hinner med att svepa en slatt, samtidigt som man citerar en textrad ur ”suedehead” innan tröjan är på plats.
Voila och man är påklädd.
Själva grejen är väl att det ska vara extremt svårt att få på sig skiten?
Så varför inte för en gång skull vara ärliga? Byta namn på extrahudkollektionen och gå stolta ut striden…..
….”Tiny Tuesday”.

stress

Ursäkta, men jag är faktiskt en tjej

Fyra gånger har det hänt. Fyra gånger har jag blivit tagen för en man.
Första gången var jag 16 sköna år. Min dåvarande pojkvän (som förhoppningsvis inte tog mig för en man) kom hem till min lägenhet och ser ett familjeporträtt på väggen. Ett sånt där foto som alla familjer har ståendes i någon sorts neverending tv-hylla.
Eftersom min bohèmefamilj varken är särskilt familj-ig eller har någon tv-hylla, så satt familjeporättet nonchalant uppsatt med en nål på vävtapeten.
På fotot poserar mina föräldrar i några sorts bruna velourkreationer och jag och min syster är klädda i kommuniströd plysch.
Kortklippta båda två. Behändigt och säkerligen politiskt korrekt.
Ett porträtt som kvitto på att man är en familj.

Min dåvarande pojkvän beundrade fotot och sa sedan:
- Åh! Det är ju dina föräldrar… men vad är det för två pojkar de har i knät?

Andra gången. Badhusbesök.
Jag går in i den klorluktande lokalen, tar av mig vantarna och fiskar upp femton kronor. Fryser fortfarande, så jag låter min stora, bruna mössa sitta kvar över mitt blonda svall. Lägger fram pengarna till kassören och får en nyckel till ett skåp. Tackar och går ett steg.
En VIT nyckel? Inte en röd som jag brukar få.
Backar sakta tillbaka.
- Ursäkta, men jag tror att jag har fått fel nyckel.
- Nä.. det tror jag inte.
- Eee..jo. Den är vit.
- Jaha?
- Ursäkta, men jag är en tjej.


Tredje gången. Samma stora, bruna mössa åker på festival.
Jag är i.
Jag går från campingen mot festivalområdet när jag hör någon skrika bakom mig:
-RIKARD! RIKARD!
I nästa sekund känner jag en hand som grabbar tag i min axel. Jag vänder mig misstänksamt om och möter en killes förskräckta blick.
- Men du är ju inte Rikard. Du är ju en tjej.


Fjärde gången.
Ont i ryggen, så jag ringer en sjukgymnast. Inget svar. Lämnar ett meddelande med namn och telefonnummer. Ett dygn senare ringer sjukgymnasten upp:
- Hej! Är det du som har sökt hjälp för en ond rygg?
- Ja, det är jag.
- Då ska vi se…du kan få komma hit på onsdag om du har tid. Var det Masudd du hette?
- EMMA SUNDH!

Var fan är bananskalet?

Det här med räkmackor och bananskal? Är det något som man dagligdags slipprar omkring på i eller utanför stället som man åtrår?
Min dröm är att få jobba på Dagens Nyheter På stan, men man skulle säga att På Stans och mitt förhållande är inte så bra just nu. Jag gillar På stan och dom gillar mig. Men som den stora, myndiga tidning som Dagens Nyheter är, så förbjuder dom oss att leva ett lyckligt liv tillsammans. Jag får helt enkelt ingen praktik där.
Men nu har jag en spännande plan (förutom den att helt enkelt gå dit med en kanellängd och presentera mig. Skittrist).
Plan 1.
Jag står utanför DN På stans redaktionsdörr. Är rädd och värmländsk. Käkar en banan. Jävligt fort. Tar bananskalet, öppnar redaktionsdörren och slänger in bananskalet så långt jag kan. Stänger igen. Slår händerna på låren och drar en hand över min hjässa (har lärt mig det av Stefan Holm. Han är också värmländsk). Öppnar dörren och springer in. Fort. Hoppar på bananskalet. Om jag inte lyckas glida in på ett bananskal på DN På Stan då………………
………………….. prövar jag med en räkmacka i stället.

Torsten Flink

Jag har en vän
Hon blev väckt en natt vid femsnåret.
Av Torsten Flink.
Han hade bestämt sig för att kvarta i ett av rummen i lägenheten där min vän bor. Intill en nyhemkommenfrånkrogenflatmate.
Jag råkar nu veta att Torsten är – tro det eller ej – en högst renlig man. På morgonkvisten när min vän hade hoppat ur sin snobbenpyjamas och var i färd att kliva in i en varm, silande dusch upptäckte hon att badrummet var... besudlat. Torsten hade lekt rövare med både babyolja och intimtvål.
Han är nu inte bara en osedlig skådespelare med drogproblem som gladeligen huserar omkring i Stockholmsnatten.
Han är nu även glansig, len som en barnrumpa och prydlig mellan benen.

strul...

Kollektivet Y-front

Premiär! Idag presenterar jag min serie "Kollektivliv" som handlar om tre gravt missanpassade värmländskor: Emma, Åberg och Nina. De är bosatta i ett hus någonstans i Stockholm, går sällan klädda i något annat än morgonrock och har tillsammans det politiskt okorrekta kollektivet Y-front.
De sysselsätter sig med att kasta skit på världen, bli höga på kokokaffe, dricka öl , vara ständigt bakfulla och härja. Vid sidan av detta försöker de livnära sig genom CSN och att passa in i storstadslivet - trots att de är uppenbart annorlunda och har en dialekt som inte går att dölja ens med munnen stängd.

röjd identitet

fan... jag glömde att pixla de hemliga kanelbullepapprerna!

kanelbulle-outlet

01:50, någonstans på en (nu hemlig)kiosk i Stockholm:
- jag skulle vilja ha en bulle... hur mycket kostar den?
- den är gratis...
- va?
- ja... du kan få alla vi har kvar om du vill.. GRATIS!

Ja. det är sant. det förekommer kanelbulle-outlet i denna stad.
Man kan få en, två. tre... eller tio.
- Vill ni ha en påse till? säger kassörskan glatt, när hon proppat en påse full av solskensbullar, kanelbullar och kolabullar.

Kvistar iväg i oktobermörker med en prasselpåsar under armen.
Käkar kanelbullar för glatta livet och utser Åberg till bulleboss (högst ansvarig för rättvis fördelning av kanelbullarna).

Världen är bra fantastisk när kanelbullar är gratis.

Dumdristigt

Jag har aldrig hävdat att jag har alla indianer i reservatet (tack skeva man). Nä, jag har inte ens försökt få folk att tro något annat.
Nu skulle man kunna säga att det aldrig mer.. (och då menar jag verkligen aldrig mer) kommer att finnas några tvivel om huruvida jag är skev eller ej.

Var så goda. Njut av skevhet.
Följande brev har precis mejlats till DN På Stan:

Hej igen.

Det har kommit till min kännedom att Södertörns högskola inte bara är förpassad till den färgglada förorten… högskolan är dessutom förpassad till praktikplatsernas slum.
Mekanismerna av högskolehierarkin har satt sina vassa klor i saken.

Jag får helt enkelt inte komma som praktikant till Dagens Nyheter eftersom jag inte går på JMK (Journalisthögskolan i Stockholm). Synd.

Nåväl. Jag hoppas i alla fall att jag någon gång – trots högskolehierakin – får komma till DN på stan och se hur det går till på er redaktion.
Kanske dricka kaffe på fat och dela en kanellängd.

Till den dagen kommer… får ni något att vila ögonen på: Frukosttajm i indiepopland.

Med vänliga hälsningar

Emma

Kris i indiepopland

Jag gillar:

- när tunnelbanorna skiljs åt mellan gamla stan och t-centralen
- åka buss, lyssna på musik och se världen svischa förbi
- skor med kort bäst-före-datum. Så där trasiga att man förtränger att det läcker in vatten och vassa stenar
- krypa ner i kall säng. Svepa in sig i duntäcke
- få ett otippat brev på posten
- ljudet av syschor
- titta under ”övrigt säljes” i Dagens Nyheter. Vem vill egentligen köpa ”läskburkssamling, 151 st. svenska och utländska, ej dubbletter”, ”uppstoppad krokodil, 120 cm. Högstbjudande” eller ”två snusdosor, pris 500:-”
- anslagstavlelappar. Till exempel: ”upphittad sköldpadda. Återfås mot beskrivning”
- jamma jazz med gitarrpappa
- dricka hutlösa mängder eldorados snabbkaffe (även känt som ”kokokaffe”)
- kollektivkärlek med trappkonferanser, söndagar som aldrig tar slut, samling på någons golv, Kollektivet Y-front-medlemskort, krismöten i snön på en skabbig altan och låtsasbråk på värmländska
- fixidéer
- leka hiphopkockar, kluckskatta och baka lussebullar som ser ut som Bob Marley och jesus
- fredagar när jag får springa till postfacket och öppna en ny DN på stan
- tentaångestkonstverk (mycket spännande installationer gjorda under sinnesförvirring)
- ligga på gröna heltäckningsmattor och ha ont i magen av skratt
- leka Johnny Cash och få Åberg att skratta.
- ruccola med rödvinsvinäger
- rita skumma serier om kollektivliv och morgonstund i indiepopland
- plastfickor
- dra handen över min skivsamling
- att vara hög på kreativitet
- skogsdungen på djurgården där folk har förevigat stunder genom att ha ristat in meddelanden på träden
- bilda hög med vänner på en äng
- åka på värmlandssemeter med carro (tåg, oboy, resväska och serietidningar. Besöka en by man aldrig varit i, köpa ett vykort och sedan åka hem)
- festival
- en alldeles ny teckningspenna
- prata låtsasfranska i Paris (jag kan inte ett ord franska, men gör så gott jag kan)
- sitta bredvid Nina på hennes jobb och leka att jag är anställd (hon sitter i reception med telefonheadset. Enkelt fixat med en kulspetspenna fastknipsad i örat, svara i vanlig telefon i form av en häftapparat och önska alla anställda ”en trevlig kväll” då de går hem för dagen.
- långa, allvarliga kaffefikor med Frida (och nu även redationsmöten!)
- baka, fast alla i min korridor kallar mig för ”husmor” och vänner säger ”du är den yngsta jag känner som har satt en deg”
- gå på secondhand och leta efter det mest otippade köpet
- åka tunnelbana mellan Skanstull och Gullmarsplan
- småskönsparka i löv
- ta hand om vänner som är dundersjuka och göra hotellfrulle med gurkskivor som är formade som hjärtan
- dubbelavsnitt av Simpsons
- leverera mig själv till behövande vän. Med påskrivningslapp där man måste signera med sin namnskrift för att få erhålla mig
- bli bjuden på kafferep, med mazarin och kaffe på fat i Hornstull
- klättra i höga berg på västkusten
- nalla björnbär hemma hos grönavågenföräldrarna
- skriva brev under psydonym. Statsmissionen, Smulexpressen, Peter le Marc eller Servicehem
- blå fårets skoutstallation på Fårö
- gamla Hasse och Tage-filmer
- skriva listor


tack frida för inspiration

Jag gillar ju inte ens hundar

Hur många praktikplatser är det egentligen möjligt att söka och SAMTIDIGT gör det med variation?
Jag har vid skrivandets stund sökt närmare 11-13 praktikplatser. Ja...jag har tappat räkningen. Och jag skulle inte bli förvånad över om jag får ett samtal från tidskriften "härliga hund" som vill att jag ska göra ett reportage om bajspåsar. Nä. Jag skulle inte bli förvånad.. för jag kommer faktiskt inte ihåg om jag har sökt dit. Och har jag det - ja kära vänner - då beklagar jag sorgen över att ni inom en snar framtid tar en fika med den där reportern som är känd under namnet bajspåse-emma. Hon som rapporterar direkt från en nedbajsad park nära dej.

Men å andra sidan... det kommer alltid något gott ur saker och ting (förutom bajspåsar). Jag får säkert ett juste arvode bestående frollic och en borste som jag kan kamma min golden retriver-pop-lugg med.
Får jag inte det kan jag ju alltid skatta mig lycklig i att mitt liv ökar.

Ja... mina praktikansökningar ökar, min härliga uppgivenhet ökar, mina tankar på att byta bana till affärsyrket ökar (då menar jag inte de affärer man gör iklädd slips och kavaj. Inte heller de affärer man sysslar med under psydomnymen mr and mrs Smith på ett mindre fashionabelt hotellrum. Nä. Jag menar: Affär! Kundkorg, öllukt vid pantmojarna, mjölkpaket och sura tanter med rabattkuponger vars inlösningsdatum gick ut för sex veckor sedan, vilket tanterna beskyller mig för. Ring a bell? Det är just den branschen jag talar om). Eventuellt är det alltså dags att byta bana.. så här tre månader kvar till examen.
Det skulle i allafall öka listan över mest otippade saker just nu (vilket i sin tur skulle öka oddsen om någon skulle satsa pengar på mitt branschbyte. Detta eftersom jag skriver det här, vilket innebär att det alltså inte blir så otippat after all...)
Det som ligger högst på min öknings-lista (förutom den obehindade, okontrollerade ökningen av mitt skitsnack) är minneslappar från bankomater som visa texten "täckning saknas", tomma mejlboxar och FRÄMST ett lån på ett antal hundratusen till underbara CSN.
Tar dom emot frollic?


Vad ska man säga?
Jag är optimistisk

Med vänliga hälsningar
Emmas hund

Hej kära blogg.
Har precis kommit hem från ett härj.
Denna gång ägde det rum i Norrköping.
Härjet går ut på att man samlar två gäng som båda inte riktigt har alla cornflakes i paketet. Ett gäng med bröst. Ett utan.
Samlandet sker i en neural stad med skum dialekt.
SEn låter man dessa två gäng umgås och då bildas allt från diamantformeringar till härj.

Min roll i det hela var som den brukar. Skev. Jag lyckades skrämma det bröstlösa gängets medlemmar med maffiahot och någon tveksam tankegång om att Hitlers förintelse var en konstinstallation/performanceart… som råkade gå lite för långt.
Inte ett dugg roligt.
Dansade någon form av ryskinspirerad swing på en fest och förtäljde helt sonika för en ny bekantskap ur det bröstlösa gänget att ”du och jag är menade för varandra, jag vet att det kommer bli du och jag”.
Hur någon över huvudtaget kommer på idéen att fråga om vi sedan ska hångla är för mig helt främmande. Jag avböjde ädelt erbjudandet på grund av att jag nog kan vara Sveriges sämsta jag-är-singel-därför-måste-jag-hångla-singel. Det är som att man måste bevisa sin existens… hångla, alltså finns jag.
Alltså finns inte jag…
Nåväl. Snubben hade tjej, så jag avböjde att bli något sorts helvete-jag-har-varit-otrogen-mot-min-tjej-ångest morgonen därpå. Vill hellre vara någon skev jävel han inte fick.

Sen att jag inte fick hångla med en skev jävel är en annan sak, men det spelar ju ändå ingen roll eftersom jag inte finns.

Bubbelsprick!
Tillbaka i verkligheten.

ica

mitt fantastiska ica.

Att släta över...

Igår var jag ute på härj.
Igen.
Och är man ute måste man ta vara på stunden.
Eller hur?
Så vad gjorde jag?
Jo. Helt sonika reser jag mig från mitt sällskap i den lilla dunkla baren. Jag vinglar fram till ett litet bord där det sitter en ensam människa. Singlar ner på stolen bredvid. Tittar på människan och säger något i stil med: "Hörre du... Jag tror att du har missförstått mig".
Människan var en man. En man från det förflutna.
Jag fortsätter: "Det där sms:et jag skickade för läääänge sen... du vet då jag frågade om du hade lust att ta en fika... du trodde väl inte att jag ville gå ut på dejt? HA! Nä... sörru.. jag ville liksom bara lära känna en ny MÄNNISKA".

Om det är det här som kallas att släta över eller kanske till och med avdramatisera saker ur det förflutna så skulle man kunna säga att jag är rätt kass på det...
Kanske rent av överjävligt brutalkass?

tvåsamhetens välde

Dom är överallt. Paren. I filmen, på tunnelbanan och i affären.
Dagens samhälle går ut på tvåsamhet. Man förväntas vilja ha en partner, planera parmiddagar och ha någon att krypa upp i soffan med i höstmörkret.
Inget ont om paren. Har själv varit där och vänt ett par gånger. Men de människor som faktiskt väljer att leva ensamma? Alla dom som tycker om att ligga på diagonalen i dubbelsängen och tycker om att sjunka in bland dammråttor och bara ta hänsyn till sig själv? Var kommer dom in i tvåsamhetens välde?
Ingenstans.
Att vara singel är tydligen en transportsträcka till tvåsamheten. En lång lidelsefull väntan efter en partner. Har man hamnat på singelsidan, är man antingen ful, bitter eller oförmögen att snärja en partner. Samhället påminner oss om det hela tiden. När någon i charken skrattar rått åt alla singlar och lägger minst fem kotletter i varje paket. Eller när radiokanalerna annonserar om otaliga tävlingar där man kan vinna en helg på ett lyxhotell för "dej och din partner". Det är som om någon står och hånler åt en bara för att man är ensam.
Vore det inte mycket trevligare om samhället utgick ifrån individen?
Och kotletter i enpack?

Peter le Marc

Vaknade mellan brunblommig lakan. Tittade mig yrvaket omkring i det brutalt stökiga studentrummet som jag för tillfället delar med min syster. 17 kvadratmeter syskonkärlek. Kan det bli bättre?
- ja.
Bredvid min säng fann jag kvarlevor av ett kafferus och nån gammal baksmälla som aldrig tycktes lämna min kropp. Blandat med en nyvaken värmländsk fysionomi betyder det kaos. Eller kanske möjligtvis skevhet.
På mitt nattduksbord låg ett brev som jag någon gång under natten hade skrivit, stoppat ner i kuvert och försett med frimärke.
Efter ett hastigt uppsprättande läste jag brevet. Ett beundrarbrev som skrivits under psydonymet "Peter le Marc". Brevet var adresserat till en av mina närmaste vänner, Åberg. Brevet hade jag fyllt av vackra ord och facination inför hennes begynnande författarkarriär.

"Väl mött, Peter.
Ps. Är det okej om jag kallar dej 'Tess'?"

Förseglade brevet på nytt. Dansade ner mot postlådan vid ICA och tog ett hastigt farväl av mitt brev, nu någon annans.
Kvar finns nu rester av eldorados snabbkaffe i en alldeles för stor mugg och ett skrivbord fullt av papper. Utkast av brev från Peter, Mauro, Gessle och de andra rövarna.
Kaffet från eldorado är skevhetens drog och förvandlar blonda studentskor till brutala, gravt störda mademoiseller med hjärnor som skrumpna katrinplommon. För några timmar. Kvar finns skitig disk och en Åberg som skräckfullt läser Peterbrev.

Och nu har jag då alltså gått i spår av politiker, silverfiskar och en och annan moderat... Jag har skaffat mig en blogg.

//emma