Låt: One of these things first med Nick Drake.
Uttryck: ”så här roligt har jag inte haft sen svärmor fastnade med pattarna i mangeln”
Ord 1: Härj!
Ord 2: dildotand (uppkommer när man slår ut sin kompis framtand med en järndildo…)
Smeknamn: Jag har blivit man och lystrar till Masudd!
Klädesplagg: Cheapmonday-jeans all over hela Sverige.
Fest: Popagandahärjet i min studentlya på 17 kvm…
Skada: trodde att jag skulle gå säker i år, men lagom till december lyckas jag göra en touchdown i en trappa på Platens i Linköping (trappan svängde… det gjorde inte jag) och resultatet: En stukad fot så klart (varför förstöra en årstradition som uppenbarligen funkar?)
Tv-program: Desperate housewifes
Projekt: Baka bröd!
Otippade 1: Vara 22 år och gå hem tidigt från krogen med ursäkten ”jag måste hem. Jag har satt en deg som måste bakas ut inom en timme…”
Otippade 2: att spela dragspel.
Otippade 3: att dricka öl vid en stenåldersby i Norrköping…
Otippade 4: Att jag skulle starta en blogg…
Hobby: Utse det mest otippade...
Resa: En oplanerad resa till Paris med kär vän. Le-sunkhotell, le-inte kunna ett le-jävla le-ord franska. Käka le-baguette med brie och rött vin till frulle.
Flytt: Från kollektiv i Enskede till utbytesstudenttät studentkorridor på Lappis.
Dvd: Little Britain. Lyx: köp den. Budget: sno från en syster eller byt till dig mot en kalkon!
Film: Garden State
Pryl: ölad mobiltelefon (gjorde några tappra försök att få ut en ny på försäkringen med orden ”nämen är den fuktskadad??? Det hade jag ingen aaaaaaaaaaaaning om”. Fungerade inte.).
Jobb: barnflicka åt 11 månaders-barn som jag och Projekt försökte få att säga ”pop”, ”Morrissey” och leka med en conversesko…
Skilsmässa: Kärnfamiljen kollektivet Y-front
Hej då: vännen Isak valde Örebro i stället för Stockholm (detta trots att jag försökte hålla kvar honom med hot om att han skulle få en egen serie…)
Hak: Carmen
Fascination 1: Indierejv!
Fascination 2: Att folk skriver vad dom har på sig i sin blogg... helt fantastiskt!
Insikt: Har man tråkigt bör man gå passgång samtidigt som man pratar norska. Då blir livet roligt igen.
Skor: Vita och blå converse.
Bakverk 1: Kamellängd (missformad kanellängd)
Bakverk 2: Fridas pepparkakor ”holländsk hora”, ”hus i Amsterdam” och ”hårig pung”.
Besök: Bakverksleverans till DN på stan
Suspekt måndag: Den 24:e januari är enligt brittiska forskare en internationell deppdag.
Misstag: Köpa fyra nektariner som sved i munnen för 70 kronor…
Mat: stekt curryris med soja blev en ofrivillig favvo.
Överskattat: fortfarande Mondo (stor platt yta, utan själ och utskänkningstillstånd)
Underskattade 1: Spela lufttrummor, luftfiol eller vilket jävla instrument du vill.
Underskattade 2: Ha kafferep, dricka kaffe på fat och äta mazariner.
Underskattade 3: Dricka kallt vatten ur sugrör samtidigt som man tar ett varmt bad.
Underskattade 4: BILDA HÖÖÖÖG!
Kollektiv: Kollektivet Y-front kommer alltid finnas i mitt hjärta.
Tvärkast: att tvärkastarnas gud Projekt inte gjort något tvärkast i år…!?
Person: hmmm… svår fråga… men jag utser nog Mick till årets person. För att han klättrar över sandhögar och kan laga mat med foten!
Äntligen 1: Ett nyfunnet gäng som är totalt jävla skevt.
Ohållbart: När mitt kollektiv var utan varmvatten i 14 dagar och jag rände runt hela Stockholm i jakt efter att byta nybakt bröd mot 10 minuters lång dusch..
Brott: filmföljetången: civil olydnad. Kortfilm där en (idag hemlig) person presterade en civil olydnad. Spelades in varje fredag och lördag vid Slussen i väntan på sista tunnelbanan hem. Följetången har ett tillfälligt avbrott för tillfället, men återkommer inom kort… och då ska filmerna ut på min blogg i stället för att ligga undangömda på hemlig dator.
Upptäckt 1: Projekt upptäcker något ”Vet du hur många i det här landet som har snoppar!?”
Upptäckt 2: Min vän Fatima bär alltid på en nöd-dajm i fall att hon skulle bli EXTREMT hungrig.
Drog: Eldorados snabbkaffe kan omöjligt innehålla kaffe!
Renaste: Torsten Flinck
Dans 1: Austin Power-dans högst uppe på en rauk på Gotland. De tyska turisterna var roade... ("Oh! Eine swedishen traditionen ich getror!")
Dans 2: Någon form av exprimetiell dans till Prodigy som ramlade ner i mina och min vän Lisas ben. Södermalms torg är stället där danser ramlar ner i oskyldiga ben...
Fik: Söndagsfiket Dolce, vårnjutningen Blå Porten och Café Soda (där jag fikade själv i fem timmar, tog tjuvpåtår, ritade en serie till personalen, drog och har aldrig vågat mig tillbaka).
Plagiat: Skev (Jag hyr bloggnamnet av upphovsmännen som har sitt skeva säte i Linköping)
Osläppta hit: ”Nacho, nacho man” (remake av "macho, macho man". Passar ypperligt när man ska förbereda en nackotallrik...)
Samtal:
- Går det att fisa på göteborgska?
- Ja det måste det göra… om det går att skratta på skånska!?
Konspirationsteori: Att saffran egentligen är knark… vad är det annars som är svindyrt, man måste köpa bakom disk och som gör en glad?
Syn: En väns bitmärke på kinden.
Konsert 1: hällregnskonsert på Popaganda, där jag och författar-Åberg lekte att vi var med i en 60-talsfilm och sedan gick hem och hade hårtorksparty.
Konsert 2: Architecture in Helsinki
Konsert 3: En otippad konsert vid Slussen. Jag tror bestämt att det var Elvis! He's alive!!!
Upptäckt 2: Förorten! Var i Akalla, såg en rosa spya, blod i rulltrappan och en galen man som kastade kundvagnar omkring sig. Åkte hem.
Chock 1: Att de serverade kladdkaka i Debasers opassande lounge.
Chock 2: Att jag fortfarande går till Debaser...
Hysteri 1: Peter le Marc
Hysteri 2: Sudoku... siffror i rutor. Hur kul kan det vara?
Övertalning: Fick min syster att flytta hit från London genom att rita en bok som visade allt roligt vi skulle göra. Det funkade!
Måste inför 2006: sy en bubbelplastdräkt till Projekt.
fredag, december 30, 2005
torsdag, december 29, 2005
bakfull förnekelse
Carro: Jag har ont i huvudet. Jag tror att jag blev slagen med en planka i huvudet igår... och jag tror förresten att jag fick hjärnskakning för jag mår nämligen illa också....
söndag, december 25, 2005
man
Jag har än en gång blivit tagen för att vara en man.
Att bli kallad Masudd, få herroomklädningsnyckel på badhuset och att någon skriker "Rikard" efter mig... i all ära, men att bli tagen för man av sin egen syster?
Min familj har en tradition. Det är - förutom att vara genomskev - att jag och min far går ut i skogen och tjuvhugger en gran. När jag på julaftons morgon kommer på den briljanta idén att ta med min syster i julgransknyckargänget kläcker min kära syster:
- tyvärr... det där är en far-son-grej, jag kan tyvärr inte följa med!
Vad kan man säga? Världen är ond och jag är en man.
Att bli kallad Masudd, få herroomklädningsnyckel på badhuset och att någon skriker "Rikard" efter mig... i all ära, men att bli tagen för man av sin egen syster?
Min familj har en tradition. Det är - förutom att vara genomskev - att jag och min far går ut i skogen och tjuvhugger en gran. När jag på julaftons morgon kommer på den briljanta idén att ta med min syster i julgransknyckargänget kläcker min kära syster:
- tyvärr... det där är en far-son-grej, jag kan tyvärr inte följa med!
Vad kan man säga? Världen är ond och jag är en man.
torsdag, december 22, 2005
manual
Jag har ett projekt den här julen.
Jag ska gå in på djupet under ämnet "jag" och sedan skriva en manual för min hjärna. Därefter ska jag dela ut manualen till folk som inte förstår mig, vill förstå hur det kunde gå så snett eller som helt enkelt vill fördjupa sig i skevheten.
Väl mött
skev
Jag ska gå in på djupet under ämnet "jag" och sedan skriva en manual för min hjärna. Därefter ska jag dela ut manualen till folk som inte förstår mig, vill förstå hur det kunde gå så snett eller som helt enkelt vill fördjupa sig i skevheten.
Väl mött
skev
onsdag, december 21, 2005
tisdag, december 20, 2005
Det är något skumt...
I två dagar har människor tittat på mig, synat och sedan brustit ut i ett mirakulöst brett leende.
Jag har nervöst försökt vifta bort eventuella majonäsfläckar i mitt ansikte, kontrollera att jag inte glömt att ta på mig byxor och försökt dra bort en post-it-lapp med texten ”jag älskar Jackosn Five” på från min rygg. Jag har även försökt spegla mig i allahanda skyltfönster i jakt efter en störd min, en stalker-rat eller ett filmteam som förföljer mig utan att jag märkt något (sänds troligen direkt på kanal 5).
Men icke. Idag har jag byxor på mig så vitt jag kan se, jag har inte ätit något med majonäs och det vore högst otroligt att någon smetat in mitt ansikte med någon form av skagenröra utan att jag märkt det. Jag har inte heller lyckats skåda varken ett gäng stalker-råttor eller något filmteam.
Kul att man kan glädja människor, men vad är det som är så roligt?
Jag vill ju också vara med och ta del av det…
Jag har nervöst försökt vifta bort eventuella majonäsfläckar i mitt ansikte, kontrollera att jag inte glömt att ta på mig byxor och försökt dra bort en post-it-lapp med texten ”jag älskar Jackosn Five” på från min rygg. Jag har även försökt spegla mig i allahanda skyltfönster i jakt efter en störd min, en stalker-rat eller ett filmteam som förföljer mig utan att jag märkt något (sänds troligen direkt på kanal 5).
Men icke. Idag har jag byxor på mig så vitt jag kan se, jag har inte ätit något med majonäs och det vore högst otroligt att någon smetat in mitt ansikte med någon form av skagenröra utan att jag märkt det. Jag har inte heller lyckats skåda varken ett gäng stalker-råttor eller något filmteam.
Kul att man kan glädja människor, men vad är det som är så roligt?
Jag vill ju också vara med och ta del av det…
knegarrutiner
Det ljuva knegarlivet innebär vissa rutiner. Jag tycker egentligen inte om rutiner, men vissa är helt okej. Förutom att jag vet att jag måste dra ut i mitt korridorskök klockan 08:00 för att hinna dricka upp en gigantiskt mugg kaffe, att jag måste gå senast 08:34 för att jag PRECIS ska missa en tunnelbana och att jag vet att jag kan snoza till kvart i åtta och ändå hinna till jobbet. Min skystaste rutin är ändå min nyfunna uppvaknare. Trots att jag har tre väckarklockor har jag under den senaste tiden haft enorma svårigheter att ta mig upp. Först ringer snozeväckarklockan, sen ringer mobilen med simpsonsmelodin. Båda går att snoza med, fast båda är lika opolitliga. Sen ringer ”lillkriget”. Det är ett förbannat oväsen som till och med kan bräcka den värsta mardröm. Ingen av dessa klockor funkar. De väcker mig, men de drar fasen inte upp mig i duschen, de klär inte på mig, de kör mig fan inte jobbet, de föser inte heller ut mig i köket och de ger mig definitivt inte kaffe på sängen. Men nu har jag kommit på det! I och med upptakten till jul så har jag införskaffat mig en chokladkalender. Så när mina klockor har ringt klart, sträcker jag mig efter min chokladkalender (som jag nu delar säng med) och så kisar jag tillräckligt mycket för att se vilken siffra det står på luckan och kilar in en chokladbit i munnen. Då MÅSTE jag vakna till liv, så jag kan njuta. Vilket uppvaknande!
Förutom chokladen är promenaden till tunnelbanan min favoritrutin. Prick 08:42 möter jag nämligen alltid en och samma person på exakt samma ställe. Jag har ingen aning om vem denna trettiofem-någonting är, var han är på väg eller var han varit. Jag vet därmot var han befinner sig 08:42 varje vardag, att han idag hade en ny jacka på sig och jag kan utröna vilket humör han är på. Ibland har han sällskap av en lång tjej, men inte idag. Vi synar varandra i tyst samförstånd, tittar med viss skepsis, passerar över knastrande grus och vet att vi ses imorgon.
Jag tycker om dessa okända människor som jag ser varje dag, som jag aldrig kommer prata med och som ger mig fria spelrum att fantisera ihop en livshistroria om dem. Trettiofem-någonting har i min hjärna ett ganska givande jobb som biolog, på tisdagskvällarna spelar han innebandy (men är inte så bra. Troligen korp-lag). Han är kär i den långa tjejen, men hon har snubbe sedan fyra år tillbaka. Han tycker att den skeva jäveln han möter 08: 42 på samma ställe varje morgon ser lite ostrukturerad ut. Trettiofem-någonting är egentligen bara 28 år, men efter några hårda år har han fått några vita strån i skägget.
Han gillar sin nya jacka.
Förutom chokladen är promenaden till tunnelbanan min favoritrutin. Prick 08:42 möter jag nämligen alltid en och samma person på exakt samma ställe. Jag har ingen aning om vem denna trettiofem-någonting är, var han är på väg eller var han varit. Jag vet därmot var han befinner sig 08:42 varje vardag, att han idag hade en ny jacka på sig och jag kan utröna vilket humör han är på. Ibland har han sällskap av en lång tjej, men inte idag. Vi synar varandra i tyst samförstånd, tittar med viss skepsis, passerar över knastrande grus och vet att vi ses imorgon.
Jag tycker om dessa okända människor som jag ser varje dag, som jag aldrig kommer prata med och som ger mig fria spelrum att fantisera ihop en livshistroria om dem. Trettiofem-någonting har i min hjärna ett ganska givande jobb som biolog, på tisdagskvällarna spelar han innebandy (men är inte så bra. Troligen korp-lag). Han är kär i den långa tjejen, men hon har snubbe sedan fyra år tillbaka. Han tycker att den skeva jäveln han möter 08: 42 på samma ställe varje morgon ser lite ostrukturerad ut. Trettiofem-någonting är egentligen bara 28 år, men efter några hårda år har han fått några vita strån i skägget.
Han gillar sin nya jacka.
måndag, december 19, 2005
Vuxenskräck
Solen letar sig in mellan persienner. Ritar ljusränder på vita väggar och i mina ögon. Blicken fast mot ljuset och på taknockarna på huset mitt emot.
Tyst.
Vi sitter nedsjunkna i soffan. Tittar på varandra. Klunkar nybryggt kaffe ur varsin kattmugg.
Sen frågar jag om dina drömmar och du svarar att du drömmer om att alltid vara intresserad av människor och att lära dig saker. Kanske munspel. Drömmer om att bli den du önskar att vara just nu. Inte glömma bort vem du ville bli. Vad du ville med ditt liv. Inte glömma hur man leker dunk-kurragömma och att man faktiskt får äta godis innan maten. Om man vill.
Du säger att du har skrivit ett brev till dej själv som du ska öppna om några år. Så att du inte förlorar den du är nu.
Rädd för att bli vuxen. Betala räkningar, ta ansvar, sluta ha roligt, nöja sig, bli bekväm, käka samma frukost i 10 år och inte kolla på fyra filmer i rad.
Det blir tyst igen. Sen svarar jag att jag inte vill bli en sån som samlar på använt presentpapper.
Har jag fel bild av att bli vuxen?
Men när allt kommer omkring. När såg du senast ett medelålder par kyssas. Eller en ge varandra en kram? Utan sånt där dunk i ryggen. Är det automatiskt så att man inte tycker om att kyssas och kramas efter att man fyllt 40 år? Eller har man inte behov av att visa sin kärlek? Är man rätt och slätt nöjd och tar varandra för givna under parollen ”jag sagt en gång för 20 år sedan att jag älskar dej. Varför upprepa sig? Jag säger till om jag ändrar mig i stället”.
Jag tycker att det är lättare att knyta skorna när jag sitter på golvet. När såg du senast en vuxen människa sitta ner på ett golv överhuvudtaget? Eller ännu värre : Ligga på golvet (utan att vara skadad).
När såg du senast ett medelålders gäng? Slutar man hänga i gäng, umgås och bilda hög när man uppnår en viss ålder? Är det helt enkelt inte kul längre? Eller beror det på skaderisken och på lårbenshalsen att man inte bildar hög?
Därför gör jag nu som min vän och skriver jag ett brev till mig själv. Så jag inte glömmer hur jag idag vill bli som vuxen. Om mina vuxendrömmar.
Jag vill:
- Krama alla jag tycker om i tid och otid.
- Skicka brev till mina vänner under psydonymet Peter Le Marc, statsmissionen och gammelsmurfen.
- Skriva skumma bloggar (eller vad det nu kan tänkas heta om si så där 30 år. ”Föråldrat” kanske
- Härja.
- Leka Johnny Cash med ritad mustasch, en gitarr och mimandes till "one".
- Ta oförskämt lång sovmorgon, äta pizza till frukost och hasa runt i morgonrock hela dagen, trots att man är fullt frisk.
- Baka obsena bakverk.
- Fortsätta komma på mig själv med att spela lufttrummor när ingen ser.
Jag vill inte:
- Börja klä mig praktiskt och bekvämt i basfärger.
- Köpa skor på Ecco.
- Inte bli känslomässigt avtrubbad, utan fortfarande få lite småont i hjärtat då och då (OBS! Bör ej blandas ihop med hjärtsjukdomar)
- Inte samla på använt presentpapper.
Och när jag firar min 45-års-dag så ska jag gladerligen hojta ”bilda hööög”.
Och då räknar jag med att ni är på! Pax för att inte ligga underst!
Stjärnstopp.
Tyst.
Vi sitter nedsjunkna i soffan. Tittar på varandra. Klunkar nybryggt kaffe ur varsin kattmugg.
Sen frågar jag om dina drömmar och du svarar att du drömmer om att alltid vara intresserad av människor och att lära dig saker. Kanske munspel. Drömmer om att bli den du önskar att vara just nu. Inte glömma bort vem du ville bli. Vad du ville med ditt liv. Inte glömma hur man leker dunk-kurragömma och att man faktiskt får äta godis innan maten. Om man vill.
Du säger att du har skrivit ett brev till dej själv som du ska öppna om några år. Så att du inte förlorar den du är nu.
Rädd för att bli vuxen. Betala räkningar, ta ansvar, sluta ha roligt, nöja sig, bli bekväm, käka samma frukost i 10 år och inte kolla på fyra filmer i rad.
Det blir tyst igen. Sen svarar jag att jag inte vill bli en sån som samlar på använt presentpapper.
Har jag fel bild av att bli vuxen?
Men när allt kommer omkring. När såg du senast ett medelålder par kyssas. Eller en ge varandra en kram? Utan sånt där dunk i ryggen. Är det automatiskt så att man inte tycker om att kyssas och kramas efter att man fyllt 40 år? Eller har man inte behov av att visa sin kärlek? Är man rätt och slätt nöjd och tar varandra för givna under parollen ”jag sagt en gång för 20 år sedan att jag älskar dej. Varför upprepa sig? Jag säger till om jag ändrar mig i stället”.
Jag tycker att det är lättare att knyta skorna när jag sitter på golvet. När såg du senast en vuxen människa sitta ner på ett golv överhuvudtaget? Eller ännu värre : Ligga på golvet (utan att vara skadad).
När såg du senast ett medelålders gäng? Slutar man hänga i gäng, umgås och bilda hög när man uppnår en viss ålder? Är det helt enkelt inte kul längre? Eller beror det på skaderisken och på lårbenshalsen att man inte bildar hög?
Därför gör jag nu som min vän och skriver jag ett brev till mig själv. Så jag inte glömmer hur jag idag vill bli som vuxen. Om mina vuxendrömmar.
Jag vill:
- Krama alla jag tycker om i tid och otid.
- Skicka brev till mina vänner under psydonymet Peter Le Marc, statsmissionen och gammelsmurfen.
- Skriva skumma bloggar (eller vad det nu kan tänkas heta om si så där 30 år. ”Föråldrat” kanske
- Härja.
- Leka Johnny Cash med ritad mustasch, en gitarr och mimandes till "one".
- Ta oförskämt lång sovmorgon, äta pizza till frukost och hasa runt i morgonrock hela dagen, trots att man är fullt frisk.
- Baka obsena bakverk.
- Fortsätta komma på mig själv med att spela lufttrummor när ingen ser.
Jag vill inte:
- Börja klä mig praktiskt och bekvämt i basfärger.
- Köpa skor på Ecco.
- Inte bli känslomässigt avtrubbad, utan fortfarande få lite småont i hjärtat då och då (OBS! Bör ej blandas ihop med hjärtsjukdomar)
- Inte samla på använt presentpapper.
Och när jag firar min 45-års-dag så ska jag gladerligen hojta ”bilda hööög”.
Och då räknar jag med att ni är på! Pax för att inte ligga underst!
Stjärnstopp.
torsdag, december 15, 2005
Generationskris?
Hur kommer det att bli när min generation - 80-talisterna - blir pensionärer och hamnar på servicehem?
Vi är individualister.
Livsstilen är vårt allt.
Vår identitet.
Punkt slut… eller?
Kommer trancebruden ha kafferep med hårdrockaren? Indiepoparen prata musik med skjortkillen? Rockabillytjejen äta sju sorters kakor med jag-har-flygande-långt-hår-och-en-så-liten-kjol-att-den-inte-syns-bratbruden.
Ska alla dessa människor trängas med varandra, sina identiteter, sina brutna lårbenshalsar, sina rullatorer och sina skivsamlingar på ett och samma skabbigt servicehem?
orolig.
Vi är individualister.
Livsstilen är vårt allt.
Vår identitet.
Punkt slut… eller?
Kommer trancebruden ha kafferep med hårdrockaren? Indiepoparen prata musik med skjortkillen? Rockabillytjejen äta sju sorters kakor med jag-har-flygande-långt-hår-och-en-så-liten-kjol-att-den-inte-syns-bratbruden.
Ska alla dessa människor trängas med varandra, sina identiteter, sina brutna lårbenshalsar, sina rullatorer och sina skivsamlingar på ett och samma skabbigt servicehem?
orolig.
grå jävla torsdag...
- Det händer ju inget!
- Nä........Ska vi börja knarka?
- Tror att det kan vara lite farligt. Jag har en känsla av att jag har anlag för att bli heroinist.
- Och jag kom precis på att jag är rädd för sprutor. Ska vi skita i det?
- Ja.
- Nä........Ska vi börja knarka?
- Tror att det kan vara lite farligt. Jag har en känsla av att jag har anlag för att bli heroinist.
- Och jag kom precis på att jag är rädd för sprutor. Ska vi skita i det?
- Ja.
onsdag, december 14, 2005
tisdag, december 13, 2005
måndag, december 12, 2005
19 timmar: Dalarna
Du har inte råd att upptäcka dej själv bland ”nya färger”, ”bortom det kommersiella samhället” på nya finlandsfärjan: Indien. Du har inte heller råd att åka på en kurresa till en liten by i Östeuropa där du kan bada i ”hälsovatten” som luktar skrämmande likt blandningen sopor/bajs/gammalt avlopp…
Vad göra?
Hyr en Renault med dåliga vindrutetorkare och besök ljuvliga Dalarna…
Tips inför resan
Användbar vokabulär: fan, helvete, jävlar, fanhelvetesjävlar, grogg, fiol, gudjävlel och fläktrem.
Drick inget annat än: vetenskaplig drink (gin och tonic som ska drickas upp på sju minuter för att ”få den fulla effekten”.
Var ska jag bo: leta upp härjet (i id:et och i telefonkatalogen står det troligen ”Harriet”). Knacka på, kliv in i hennes gillestuga och sov på en tältsäng.
Glöm inte den hetaste attiraljen: dalahäst och/eller furumöbler.
Och missa för guds(jävel) skull inte: knätofsarna (kan man enkelt tillverka själv med lite garn, några flörtkulor och en jävlamassasvordomar.
Var där i 19 timmar... sen åker du hem...
Trevlig resa!
Vad göra?
Hyr en Renault med dåliga vindrutetorkare och besök ljuvliga Dalarna…
Tips inför resan
Användbar vokabulär: fan, helvete, jävlar, fanhelvetesjävlar, grogg, fiol, gudjävlel och fläktrem.
Drick inget annat än: vetenskaplig drink (gin och tonic som ska drickas upp på sju minuter för att ”få den fulla effekten”.
Var ska jag bo: leta upp härjet (i id:et och i telefonkatalogen står det troligen ”Harriet”). Knacka på, kliv in i hennes gillestuga och sov på en tältsäng.
Glöm inte den hetaste attiraljen: dalahäst och/eller furumöbler.
Och missa för guds(jävel) skull inte: knätofsarna (kan man enkelt tillverka själv med lite garn, några flörtkulor och en jävlamassasvordomar.
Var där i 19 timmar... sen åker du hem...
Trevlig resa!
torsdag, december 08, 2005
Knegarliv
Då levde man ljuva knegarlivet (praktik).
Ett minne blott är:
- sitta och blogga i två timmar...
- ta en förmiddagssimtur på Forsgrenska badet med alla pensionärer och Alexander Bard. Förundras över hur fort Alexander simmar jämfört med alla skryklor, överväxta kroppar och saktasimmare.
- drick fyra koppar kokokaffe och bli knäpp.
- forma sig själv som en kanelbulle på överkastet klockan tre på eftermiddagen efter en lång pluggdag... och "bara sova lite här...".
- ha tvåtimmarsföreläsningar, säga något smart och sedan vara "ledig"
- baka enorma mängder bröd och leverera kanellängder till allehanda redaktioner (okej, det var bara en)
Det läskiga är att jag trivs med knegarlivet... leka att man är vuxen, åka rusningstrafikstunnelbana, ha ett mål, vara upptagen, ha ansvar, känna sig behövd och få se lite lagom utmattad ut runt femsnåret.
Skulle gärna sakna mitt studentliv..., men jag kan liksom inte riktigt. Alexander bard simmar på. Pensionärerna är och förblir skrynkliga.. de blir inte slätare bara för att jag tittar på dem. Jag kan forma mig själv som en kanelbulle när som helst (förutsatt att jag jobbar samtidigt)! Jag slipper vara smart. Och jag har hört att man kan köpa bröd! Vilken revolution! När började dom med det?
Det enda jag saknar är mitt bloggeri...
Och min vän kokokaffet som man blir sjukt kreativ, dum i huvudet och totalt jävla skev av?
HA! Självklart har jag tagit med ett paket till min arbetsplats...
O-ow!
......Kan man avskeda en praktikant?
Ett minne blott är:
- sitta och blogga i två timmar...
- ta en förmiddagssimtur på Forsgrenska badet med alla pensionärer och Alexander Bard. Förundras över hur fort Alexander simmar jämfört med alla skryklor, överväxta kroppar och saktasimmare.
- drick fyra koppar kokokaffe och bli knäpp.
- forma sig själv som en kanelbulle på överkastet klockan tre på eftermiddagen efter en lång pluggdag... och "bara sova lite här...".
- ha tvåtimmarsföreläsningar, säga något smart och sedan vara "ledig"
- baka enorma mängder bröd och leverera kanellängder till allehanda redaktioner (okej, det var bara en)
Det läskiga är att jag trivs med knegarlivet... leka att man är vuxen, åka rusningstrafikstunnelbana, ha ett mål, vara upptagen, ha ansvar, känna sig behövd och få se lite lagom utmattad ut runt femsnåret.
Skulle gärna sakna mitt studentliv..., men jag kan liksom inte riktigt. Alexander bard simmar på. Pensionärerna är och förblir skrynkliga.. de blir inte slätare bara för att jag tittar på dem. Jag kan forma mig själv som en kanelbulle när som helst (förutsatt att jag jobbar samtidigt)! Jag slipper vara smart. Och jag har hört att man kan köpa bröd! Vilken revolution! När började dom med det?
Det enda jag saknar är mitt bloggeri...
Och min vän kokokaffet som man blir sjukt kreativ, dum i huvudet och totalt jävla skev av?
HA! Självklart har jag tagit med ett paket till min arbetsplats...
O-ow!
......Kan man avskeda en praktikant?
tisdag, december 06, 2005
måndag, december 05, 2005
Jane Fonda
- Jag har kommt på att jag och Jane Fonda har otroligt mycket gemensamt… ja.. förutom att hon har gjort en workoutvideo då…!?
- Vad är det som ni har så ”otroligt mycket gemensamt” då?
- Hon har varit gift tre gånger, hon är självständig och…
- Vänta här nu… Jag är ledsen, men du har inte varit gift en enda gång…
- Okej då… men i alla fall… hon är självständig och klarar sig utan män!
- Men du klarar dej väl inte utan män?
- Okej då.... Hon är i alla fall självständig…
- Vad är det som ni har så ”otroligt mycket gemensamt” då?
- Hon har varit gift tre gånger, hon är självständig och…
- Vänta här nu… Jag är ledsen, men du har inte varit gift en enda gång…
- Okej då… men i alla fall… hon är självständig och klarar sig utan män!
- Men du klarar dej väl inte utan män?
- Okej då.... Hon är i alla fall självständig…
Att vara bakfull...
”Det är värsta festen i mitt huvud. Någon spelar techno på högsta volym... och satt bas och diskant i bott. Det dunkar från ena sidan i huvudet till det andra. Samtidigt är det en massa jobbiga jävlar som härjar runt iklädda prassliga neonkläder. De jävlarna hoppar upp och ner, fram och tillbaka... Jag mår illa. Nu är det några technofjortisar som försöker gömma punköl i mina ögonhålor, samtidigt som det är ett brutalt stort gäng som har bildat hög i mitt bakhuvud... Det här är inte kul längre”
söndag, december 04, 2005
fredag, december 02, 2005
jag är rädd för:
- att åka buss på vintern. Den kan faktiskt halka...
- att bada själv. Man har ingen aning om vad som finns under en... gäddor som biter en i tårna, okända jättar, lik, psykiskt störda ålar eller muterade hajar?
- mörker. Därute finns allt. Som man dessutom inte ser.
- ormar. Säkert trevliga, väluppfostrade och sociala i grupp, men ett möte på tu man hand. Nej.
- kalosonger. Ja... jag lider av viss kalsongfobi...!?
- att bada själv. Man har ingen aning om vad som finns under en... gäddor som biter en i tårna, okända jättar, lik, psykiskt störda ålar eller muterade hajar?
- mörker. Därute finns allt. Som man dessutom inte ser.
- ormar. Säkert trevliga, väluppfostrade och sociala i grupp, men ett möte på tu man hand. Nej.
- kalosonger. Ja... jag lider av viss kalsongfobi...!?
onsdag, november 30, 2005
flygrädsla på autopilot
Rädslan smyger sig på i kön till gaten...
Jag försöker omedvetet utröna vem av mina medpassagerare som kan tänka sig vara terrorist. Riktar mina blickar mot den medelålders jag-ska-hem-till-barnen-mannen med portfölj eftersom han ser för oskyldig ut. Skriver låtsas-top-ten-listor över misstänkta självmordsbombare i min hjärna och funderar över hur pass många minuter man har på sig att slå på mobilen och ringa alla man känner innan man störtar.
Så är det dags.
Ber en bön.
Jag är inte troende, men jag är av den åsikten att om det finns en gud, så är det ju opassande att göra sig ovän med den just nu. Man ska ju upp i Hans sfär liksom.
Fastspänd. Med en lönnfet kavajnisse som dreglar flygplanssprit på min axel. Varför serverar de i huvudtaget sprit här uppe? Beror det på att man ska bli grumlig i tanken och inte tänka på hur absurt det är att man sitter i någon sorts plåtburk? På tio tusen meters höjd!
Jag har hört att man inte behöver vara rädd så länge flygplanspersonalen ser lugna ut. Detta gör mig till den mest observanta passageraren på planet. Tyder minspråk, försöker läsa läppar och tolkar om skratten flygvärdinnor emellan är på riktigt eller någon sorts avledningsmanöver.
En luftgrop attackerar. Tar upp den medsmugglade mini-Martinin. Klunkar. Min autopilotfanatasi slås på. Blundar. På ögonlocken utspelar sig scenerna. Där flyger flygplansdelar, passagerares ägodelar och personalen sugs ut ett hål i flygplansstjärten. Kinesen bredvid mig har svimmat. Kavajnissen har slutat dregla och börjat vråla. Plåtdelar ligger spridda på marken under oss och snart ser jag animerade efterkonstruktionen av flygolyckan. Tv 4 sänder direkt. Malou är där. Hon darrar på rösten. Allt är kaosartat.
Tänker och mimar på ABBAs ”Mamma Mia” för att fokusera bort döden. Öppnar ögonen för att se om jag är den enda som inte har sugits ut i luften och fått en expressbiljett till himlen.
- Excuse me. But you must use your seatbelt. We´re landing at Stansted in ten minutes, säger stewarden som ser så där extremt sned ut som bara en britt kan göra.
Stänger av min autopilot, tittar mig förvirrat omkring. Har vi störtat? Är du Gud? Är Gud britt? Och så sned? Var är jag? Helvetet? Himlen? Var är pärleporten? Är jag i Jemen?
Nä, inte ens på ett Alive-berg eller på en Lost-strand. Jag behöver inte ens äta människokött!
Stewerden tittar skumt på det likbleka knytet som mimar ”Mamma Mia”, ler stort och glittrar mot det hon för en stund sedan trodde var Gud. Skakar på det sneda och går vidare.
Landar.
Slutar mima. Tackar ABBA och Gud för hjälpen. Gör något halvhjärtat försök att få bort dregelsprit på axeln och martiniflinet som blandat sig med en utmattad jag-har-precis-kraschat-med-ett-flyg-plan-men-det-är-lugnt-min. Försöker se världsvan ut.
Misslyckas.
tisdag, november 29, 2005
Min favoritförfattare Sofia Åberg, del 1
Mjuksmek & kramplängtanVi behöver tid och insidan av händer, tänker jag när jag ligger på hans säng.
Med alla kläder på och en längtan sprängande i bröstkorgen, jag försöker tysta den, låtsas som ingenting. Han tittar på mig som om han försökte läsa mina gömda ord, de outtalade skamsna och rädda, tickande som en bomb som vill brisera. Han ligger nära nu, närmre än någon gång tidigare i verkligheten, längre bort än i fantasin. Han stödjer hakan i handflatan och hans långa, mörka ögonfransar klippar oroligt ner mot kinden, jag undrar hur jag skulle kunna få dem att sluta. Min hemlighet, att han bor i mitt hjärta.
Vi behöver dagar att samla oss på, packa ihop våra skamvrår, öppna upp våra kroppar. Slutna är vi bägge. Skillnaden är att han inte låtsas om det, jag avundas honom, förstår honom inte. Vi ligger bredvid varandra i hans studentrum. Han har satt upp mina fotografier på väggarna, jag stirrar på dem som om de var på riktigt, som om det bara är med kameran jag kan närma mig något slags sant, naket. Han på en tågstation i storastaden.
En röd väska i handen, munnen formad som i ett hejdå. Ett avsked till mig, en frusen dag innan jul, han på hemfärd, jag förvirrad. När jag tittat på fotografiet i efterhand har jag tänkt att han ser på någon annan, men plötsligt inser jag det jag inte förstått, att det är med den där ömheten han sett mig hela tiden.
Jag stryker min hand över kinden, låtsas att det är hans. Han tittar ut genom fönstret nu, visslar på en sång jag känner igen. Ett svagt stråk av lycka, som en vinande skarp pil genom magen, gör det lättare att andas för en stund, lättare att ordna ansiktsdrag.
Ska vi sjunga lite, frågar jag och han lyser upp, plockar fram gitarren vid sängkanten.
måndag, november 28, 2005
jaochnej
ja:
- gå på utställningen Hotel fiction, Kulturhuset, ligga och prata i sackosäckar, fundera i teddyinredning och avslöja det gröna rummets alla lönnfack.
- baka pepparkakor i form av överörd huggorm, slussen, holländsk hora, hus i amsterdam, varningsskyltar och en stycke hårig pung. Dricka glögg, tända ett ljus och käka upp resten av degen.
- bjuda debaserkön på solrosfrön.
- gå ut, härja och skratta skägget av sig med en ny vänskap. Tumma på att man ska göra det igen.
nej:
- må illa/vara vämmelmagad/lida av lätt baksmälla på utställningen Retrospective av Helen Chadwick, Liljevalchs.
Och nej, man får inte använda pianot i källaren.
fan.
- halka framför folksamling. Hur ska man egentligen bete sig? skrika, gråta, skratta, dra ett skämt eller låtsas som ingenting? Broddar någon???
- gå på utställningen Hotel fiction, Kulturhuset, ligga och prata i sackosäckar, fundera i teddyinredning och avslöja det gröna rummets alla lönnfack.
- baka pepparkakor i form av överörd huggorm, slussen, holländsk hora, hus i amsterdam, varningsskyltar och en stycke hårig pung. Dricka glögg, tända ett ljus och käka upp resten av degen.
- bjuda debaserkön på solrosfrön.
- gå ut, härja och skratta skägget av sig med en ny vänskap. Tumma på att man ska göra det igen.
nej:
- må illa/vara vämmelmagad/lida av lätt baksmälla på utställningen Retrospective av Helen Chadwick, Liljevalchs.
Och nej, man får inte använda pianot i källaren.
fan.
- halka framför folksamling. Hur ska man egentligen bete sig? skrika, gråta, skratta, dra ett skämt eller låtsas som ingenting? Broddar någon???
fredag, november 25, 2005
den nakna sanningen om indiepoparna
Med smala, rangliga ben går de södergator upp och ner. Svänger med slitna tygpåsar och försöker få kontroll på basketdojorna som inte riktigt vill gå rakt. Invikta fötter som har glömt sitt mål. Indiepopen är i kris.
Metropolis är nedlagt, Carmen har kö efter klockan tio på kvällen och det går inte att finna en enda liten slatt på Mondo eftersom de förlorat sitt utskänkningstillstånd. Inte undra på att det råder en viss förvirring i dessa undernärda indiekroppar.
En gång i tiden var det alternativt att vara independent. Detta var innan indierejvet, cheapmondayhysterin, innan alla ”kände” långkalle, innan hela stadskärnor kunde misstas för en polarn&pyretreklam och innan alla the Smiths skivor reades ut och blev ett allt för vanligt inslag i de annars så svåra skivsamlingarna.
- Jag gillade Kent förut. Innan de blev kommersiella, sa någon, fiskade efter sympati eller ett spontat citerande av en text från skivan Verkligen.
- I´m so fucking alternative, sa en annan, gick in på presstop, fingrade på nya Sonic, men råkar köpa ”In Style” för att få de nya, trendiga secondhandtipsen.
- Vad heter Morrissey i förnamn egentligen, sa en tredje och var tvungen att byta stil.
Med bångstyriga popluggar manövrerar de sig fram i den gråa vardagen. För den är extremt grå och innehåller mycket ångest. Detta beror troligen på den så kallade indiestressen, vilket är ett fenomen som innebär en överhängande press att alltid kunna namedroppa ett band som ingen egentligen känner till, eftersom de är så independent att de knappt finns. Kollaps sker sakteligen när bandet går via musikjournalen i P3 till Virtanens blogg och vidare till högre, oönskade höjder.
Indiestress, kommersialisering och ingenstans att vila sina blandbandstyngda tygpåsearmar.
En trasig conversesko framför den andra. Sakta för att inte snubba på det hårda livet, ångesten eller slitna sko(pop)snören.
Vad är drivkraften nu när Carmens stöl immar på fel sida om ytterdörren, slattarna är utom synhåll och indielivet gått från randigt till långrandigt?
Indiepopen är i kris.
Metropolis är nedlagt, Carmen har kö efter klockan tio på kvällen och det går inte att finna en enda liten slatt på Mondo eftersom de förlorat sitt utskänkningstillstånd. Inte undra på att det råder en viss förvirring i dessa undernärda indiekroppar.
En gång i tiden var det alternativt att vara independent. Detta var innan indierejvet, cheapmondayhysterin, innan alla ”kände” långkalle, innan hela stadskärnor kunde misstas för en polarn&pyretreklam och innan alla the Smiths skivor reades ut och blev ett allt för vanligt inslag i de annars så svåra skivsamlingarna.
- Jag gillade Kent förut. Innan de blev kommersiella, sa någon, fiskade efter sympati eller ett spontat citerande av en text från skivan Verkligen.
- I´m so fucking alternative, sa en annan, gick in på presstop, fingrade på nya Sonic, men råkar köpa ”In Style” för att få de nya, trendiga secondhandtipsen.
- Vad heter Morrissey i förnamn egentligen, sa en tredje och var tvungen att byta stil.
Med bångstyriga popluggar manövrerar de sig fram i den gråa vardagen. För den är extremt grå och innehåller mycket ångest. Detta beror troligen på den så kallade indiestressen, vilket är ett fenomen som innebär en överhängande press att alltid kunna namedroppa ett band som ingen egentligen känner till, eftersom de är så independent att de knappt finns. Kollaps sker sakteligen när bandet går via musikjournalen i P3 till Virtanens blogg och vidare till högre, oönskade höjder.
Indiestress, kommersialisering och ingenstans att vila sina blandbandstyngda tygpåsearmar.
En trasig conversesko framför den andra. Sakta för att inte snubba på det hårda livet, ångesten eller slitna sko(pop)snören.
Vad är drivkraften nu när Carmens stöl immar på fel sida om ytterdörren, slattarna är utom synhåll och indielivet gått från randigt till långrandigt?
Indiepopen är i kris.
torsdag, november 24, 2005
onsdag, november 23, 2005
tisdag, november 22, 2005
Tävling!
Besvara frågorna nedan och du kan vinna ett fint pris!
1. Hur många indiepopare finns på bilden nedan?
2. Svara på valfri fråga.
Mejla svaren/en anekdot/en motfråga (vad du vill) och din adress till en skev jävel.
Du är då med och tävlar om att få ett pris på posten.
mail to: em_su@yahoo.com
1. Hur många indiepopare finns på bilden nedan?
2. Svara på valfri fråga.
Mejla svaren/en anekdot/en motfråga (vad du vill) och din adress till en skev jävel.
Du är då med och tävlar om att få ett pris på posten.
mail to: em_su@yahoo.com
måndag, november 21, 2005
Indierejv
Helt plötsligt lämnar indiekidsen sin välpolerade skivsamling, slänger på sig uniformen och letar sig ut från sina sju kvadrat stora kyffen som de hyr i andra-, tredje- eller fjärde hand. Med förvirrad gång, på rangliga ben - mot Hornstull.
Timmen före indierejvet. På Götgatan:
- Vi var förbi och kikade in på indierejvet nere på street igår.
- Jaha…hur var det?
- Väldigt mycket små människor i kavajer, smala cheapmondayben och så pandaflickorna förstås. Alla tokdansade och var fulla.
- Var det mycket folk?
- Ja, det var fullt! Säkert 1000 personer.
- Jaha.. så alternativt var det att vara alternativ!? Finns det så många indiepopare i Stockholm alltså?
- Antagligen. De är ju så små och smala att de inte syns vanligtvis. Kan lätt försvinna bakom en lyktstolpe liksom. De måste vara minst 1000 stycken för att överhuvudtaget märkas.
Timmen före indierejvet. På Götgatan:
- Vi var förbi och kikade in på indierejvet nere på street igår.
- Jaha…hur var det?
- Väldigt mycket små människor i kavajer, smala cheapmondayben och så pandaflickorna förstås. Alla tokdansade och var fulla.
- Var det mycket folk?
- Ja, det var fullt! Säkert 1000 personer.
- Jaha.. så alternativt var det att vara alternativ!? Finns det så många indiepopare i Stockholm alltså?
- Antagligen. De är ju så små och smala att de inte syns vanligtvis. Kan lätt försvinna bakom en lyktstolpe liksom. De måste vara minst 1000 stycken för att överhuvudtaget märkas.
fredag, november 18, 2005
Tre anledningar till att besöka Lappis
Safarikänsla. Från den öppna, flashiga golfbilen får man en ordinär sightseeingresa genom det tegelröda gettot (detta förutsätter visserligen att man är tjenis med SSSB som äger bilarna, men det är inte helt osannolikt att de tar emot mutor). Här kan man skåda spanjorer som letar spår av snö, japaner som grillar dygnet runt – året om och tyskar som försöker förbereda sig inför den hårda, svenska vintern genom att härda sina bleka kroppar med bad vid Lappis beach.
Wallraffa studentlivet. Här trängs 2500 spanjorer, fransmän, kineser, irländare, amerikaner och svenskar. Det kan vara det enda stället i Sverige där integrationspolitiken verkligen fungerar. Testa själv. Bjud in dej själv i ett korridorskök, skåda fransmännens brie- och vinlager som trängs bredvid spanjorens upphängda korvar och svenskens skygga blick. Vallfärda över lappisslätten vid fyra-snåret en fredagsmorgon med resten av hopen glada snubbar och snubbor. Förundras över att folk pratar med varandra utan den där misstänksamma blicken som skriker ut du-känner-inte-mig-är-du-ett-förrymt-psyko?
Gå på valfri efterfest hos en spanjor eller kvarta i en brun plyschsoffa i något kök. Vakna upp till hasande-flip-flops-ljud från korridoren. Sno ölburkssamlingen (hushållskassan), släpa dej ner till Lappis torg. Njut av lördagstystnaden och räkna antal mjukisbrallor. Panta din ölburksfångst och dra med dej fryst kapprischåsa till en närliggande ugn. Bjud en norsk, lär dig finska eller häng med en okänd fransman resten av dagen.
Tisdagsskriket. Ta med en vän och upplev befrielsen. Klockan 22:00 varje tisdag ska all ångest inför annalkande tentor ut. Fönster och dörrar slås upp prick, sen har man cirka fem minuter på sig att tömma ångestblåsan. Skrik, klagosång och allehanda instrument är kutym. Utröna vem av skrikarna som bär på mest ångest och försök sedan att bräcka fanskapet. Försök tajma tentaperioden för full ångestskrikseffekt.
torsdag, november 17, 2005
Historien om Kollektivet Y-front
- Jag har fixat ett hus i Stockholm. Flytta hit! sa någon i luren på värmländska/taskiga försök till integrerad stockholmska.
Det var så allt började. Ett telefonsamtal från en värmlänning till en annan och snart gick flyttlassen åt öst.
- Stöckhölm ä ätt jävla rööövhöl. Ska man punga ut tusentals fioler för att bo här, när man kan bo i värmland? sa skeptiska föräldrar.
I ett fallfärdigt radhus i norra Stockholm började historien om kollektivet.
Initiativtagarna var några värmlänningar, vilket bara i sig för tankarna till total katastrof.
De kallade sig Kollektivet Y-front.
Varför?
Jo, alla kollektiv måste ha en inriktning. Antingen är de leninister, marxister, veganer, pacifister eller miljöaktivister.
Kollektivet var inget av dessa.
De var sexister.
Totalt politiskt okorrekt.
Slagordet blev ”kalsong” i stället för ”rädda världen”, uniformen blev morgonrock och namnet de tog var Y-front.
Starring
(tänk dej Dallasintrot. Dadaa dadaa dadaaadaadadada)
Nina
Mystisk kvinna som tidigare lystrade till namnet Katarina (vilket idag är topphemligt), men bytte namn då hon gång på gång kallades KATTAstrof. Nina var en sarkastisk jävel, levde på en
diet av chips, holidaydipp, julmust och ölkorv.
Åberg
Svår författare med ett gediget musikintresse. So fucking alternative. Blev dock tidigt avslöjad med en westlife-, Per Gessle- och ”en tribute för Lady Di”-skiva och har inte blivit tagen på allvar sedan dess.
Emma
Skum journaliststuderande som hade en överjävligt töntig dialekt. Knegade extra som underhållare åt Nina och Åberg genom att imitera Johnny Cash, anordna demonstrationer i tv-rummet och gestalta olika filmer (Fame, Det sjunde inseglet, Psyko)
Gueststars:
Dirty-Diana
helskön glidare som tyvärr inte stod ut i kaoset, utan drog efter två månader.
Dan
en smygare som lyckades lura in sig i kollektivet genom att ta med ett klädesplagg eller en möbel varje gång han kom på besök. Efter någon vecka var han inflyttad, utan att någon märkt det.
Lisa
En dag satt hon i tv-soffan. Några dagar senare hade hon en egen morgonrock. Ytterligare några dagar senare hade hon egen nyckel.
Vem släppte in henne från första början?
Bland bananflugor, efterfester och mellan - aldrig tidigare skådade - diskmängder levde dessa
missanpassade människor i tron att de ”lämnat landsbygden för livet i Stockholm” (som så många andra). Skillnaden mellan dom och andra var dock att det inte är helt osannolik att de faktiskt bodde (utan att veta om det) på någon sorts anstalt/servicehem för missuppfattade personer som sakta men säkert behövde integreras i samhället. Värmlänningar alltså.
Efter två år splittrades kollektivet.
Kvar finns några ton avslöjande serier om livet i kollektivet, som titt som tätt luskar sig in på denna blogg.
Kollektivet Y-frontmedlemmarna går idag på fri fot.
I en morgonrock nära dej.
Det var så allt började. Ett telefonsamtal från en värmlänning till en annan och snart gick flyttlassen åt öst.
- Stöckhölm ä ätt jävla rööövhöl. Ska man punga ut tusentals fioler för att bo här, när man kan bo i värmland? sa skeptiska föräldrar.
I ett fallfärdigt radhus i norra Stockholm började historien om kollektivet.
Initiativtagarna var några värmlänningar, vilket bara i sig för tankarna till total katastrof.
De kallade sig Kollektivet Y-front.
Varför?
Jo, alla kollektiv måste ha en inriktning. Antingen är de leninister, marxister, veganer, pacifister eller miljöaktivister.
Kollektivet var inget av dessa.
De var sexister.
Totalt politiskt okorrekt.
Slagordet blev ”kalsong” i stället för ”rädda världen”, uniformen blev morgonrock och namnet de tog var Y-front.
Starring
(tänk dej Dallasintrot. Dadaa dadaa dadaaadaadadada)
Nina
Mystisk kvinna som tidigare lystrade till namnet Katarina (vilket idag är topphemligt), men bytte namn då hon gång på gång kallades KATTAstrof. Nina var en sarkastisk jävel, levde på en
diet av chips, holidaydipp, julmust och ölkorv.Åberg
Svår författare med ett gediget musikintresse. So fucking alternative. Blev dock tidigt avslöjad med en westlife-, Per Gessle- och ”en tribute för Lady Di”-skiva och har inte blivit tagen på allvar sedan dess.
Emma
Skum journaliststuderande som hade en överjävligt töntig dialekt. Knegade extra som underhållare åt Nina och Åberg genom att imitera Johnny Cash, anordna demonstrationer i tv-rummet och gestalta olika filmer (Fame, Det sjunde inseglet, Psyko)
Gueststars:
Dirty-Diana
helskön glidare som tyvärr inte stod ut i kaoset, utan drog efter två månader.
Dan
en smygare som lyckades lura in sig i kollektivet genom att ta med ett klädesplagg eller en möbel varje gång han kom på besök. Efter någon vecka var han inflyttad, utan att någon märkt det.
Lisa
En dag satt hon i tv-soffan. Några dagar senare hade hon en egen morgonrock. Ytterligare några dagar senare hade hon egen nyckel.
Vem släppte in henne från första början?
Bland bananflugor, efterfester och mellan - aldrig tidigare skådade - diskmängder levde dessa
missanpassade människor i tron att de ”lämnat landsbygden för livet i Stockholm” (som så många andra). Skillnaden mellan dom och andra var dock att det inte är helt osannolik att de faktiskt bodde (utan att veta om det) på någon sorts anstalt/servicehem för missuppfattade personer som sakta men säkert behövde integreras i samhället. Värmlänningar alltså.
Efter två år splittrades kollektivet.
Kvar finns några ton avslöjande serier om livet i kollektivet, som titt som tätt luskar sig in på denna blogg.
Kollektivet Y-frontmedlemmarna går idag på fri fot.
I en morgonrock nära dej.
onsdag, november 16, 2005
fastfrusen
Stockholmarna borrar sig längre och längre ner i sina stora, ylliga halsdukar.
Ögon söker nästa varma anhalt.
Minns det kroppsuppvärmda duntäcket där hemma. Hur jävlig promenaden mellan säng och dusch tedde sig för bara några timmar sedan.
Bara, smärta fötter på ensamt plastgolv.
Här på trottoaren känns tanken på de snabbt trippande fötterna vacker.
Inte kall.
Man ids inte jämföra kylan från imorse, inte heller från igår, än mindre från förra vintern. Man lyckas förtränga att Sverige är kallt land, då man förblindas av sommarkvällar och nattbad.
Nu sticker kyla i kinderna, ögonen tåras av vinden och man tillåts inte byta ansiktsuttryck. Vågar inte lyfta ögonbrynet ifall att det har frusit fast.
Värmerök letar sig ut genom bittra, spruckna läppar. Röken dansar mot skyn och blandas med annan vilsen varmluft från människorna omkring mig.
Tillintetsägande medmänniskor.
Vikande blickar och trottoarfokucering.
Stockholm har blivit kallt.
Tack Orup.
Ögon söker nästa varma anhalt.
Minns det kroppsuppvärmda duntäcket där hemma. Hur jävlig promenaden mellan säng och dusch tedde sig för bara några timmar sedan.
Bara, smärta fötter på ensamt plastgolv.
Här på trottoaren känns tanken på de snabbt trippande fötterna vacker.
Inte kall.
Man ids inte jämföra kylan från imorse, inte heller från igår, än mindre från förra vintern. Man lyckas förtränga att Sverige är kallt land, då man förblindas av sommarkvällar och nattbad.
Nu sticker kyla i kinderna, ögonen tåras av vinden och man tillåts inte byta ansiktsuttryck. Vågar inte lyfta ögonbrynet ifall att det har frusit fast.
Värmerök letar sig ut genom bittra, spruckna läppar. Röken dansar mot skyn och blandas med annan vilsen varmluft från människorna omkring mig.
Tillintetsägande medmänniskor.
Vikande blickar och trottoarfokucering.
Stockholm har blivit kallt.
Tack Orup.
tisdag, november 15, 2005
Torsten - följetången
Från p3:s hemsida:
En dag kom Torsten Flinck gående i korridoren på P3. Han såg nyduschad och fräsch ut. Ser man på, tänkte vi. Sist vi såg hans ansikte på löpsedlarna var han blåslagen efter ett otäckt besök av utpressare.
Ser man på, tänker jag och förstår mycket väl var alla hans blåmärken tagit vägen.
De ligger seglande, kråmande och övergivna under ett lager av babyolja och intimtvål i en duschbrunn i min väns lägenhet någonstans i Stockholm (där Torsten härjat runt för några veckor sedan). Se tidigare bloggar: Torsten och Varning för Torsten.
Lugn, bara lugn. Stockholms alla rädda tvålar ligger säkert i sina koppar. Torsten är i Norrköping för att sätta upp sin egen version av Doktor Glas. För att underlätta för Torsten under denna kreativa process (och som kompensation för att jag hänger ut honom här) föreslår jag en titel till hans pjäs som är tätt förknippad med hans egna erfarenheter.
Doktor Flinck
- en ren orenlevnadens man.
(kan eventuellt handla om hur han rentvår Doktor Glas från mordet på Gregorius med hjälp av allehanda produkter)
Självklart har jag skickat en korrespondent till Norrköping som ska hälsa honom välkommen till staden genom att överlämna ett hudvårdskit.
Jag hoppas att jag efter denna gest kan lämna följetången Torsten. Han måste klara sig själv nu.
En dag kom Torsten Flinck gående i korridoren på P3. Han såg nyduschad och fräsch ut. Ser man på, tänkte vi. Sist vi såg hans ansikte på löpsedlarna var han blåslagen efter ett otäckt besök av utpressare.
Ser man på, tänker jag och förstår mycket väl var alla hans blåmärken tagit vägen.
De ligger seglande, kråmande och övergivna under ett lager av babyolja och intimtvål i en duschbrunn i min väns lägenhet någonstans i Stockholm (där Torsten härjat runt för några veckor sedan). Se tidigare bloggar: Torsten och Varning för Torsten.
Lugn, bara lugn. Stockholms alla rädda tvålar ligger säkert i sina koppar. Torsten är i Norrköping för att sätta upp sin egen version av Doktor Glas. För att underlätta för Torsten under denna kreativa process (och som kompensation för att jag hänger ut honom här) föreslår jag en titel till hans pjäs som är tätt förknippad med hans egna erfarenheter.
Doktor Flinck
- en ren orenlevnadens man.
(kan eventuellt handla om hur han rentvår Doktor Glas från mordet på Gregorius med hjälp av allehanda produkter)
Självklart har jag skickat en korrespondent till Norrköping som ska hälsa honom välkommen till staden genom att överlämna ett hudvårdskit.
Jag hoppas att jag efter denna gest kan lämna följetången Torsten. Han måste klara sig själv nu.
ålderns höst
Min rygg har drabbats av en lokal form av progeria.
Den har åldrats 20 år på ett dygn.
I ett ryck (eller kanske snarare knak).
Ryggskott.
Det är överraskande spännande att göra denna safari bland krämpsamtal, oj:anden, där jag och mina mormor kan utbyta smärtstillande.
Än så länge är det skrattretande, eftersom jag bara är ovanligt stel och har bestämt mig för att jag ska vara återställd imorgon… men jag har börjat förbereda mig på vad som komma skall.
I fall att det snabba åldrandet håller i sig.
- Håravfall (folk säger att jag är sjukt lik min far. Kommer troligen gå i hans fotspår nu när jag är närmare 42 år gammal. Gener, ni vet. Han ser ut som jag, fast han är flintis. Och man. Så antingen kommer jag att tappa mitt svall eller så kommer jag råka ut för ett ofrivilligt könsbyte)
- Flytt till servicehem (faktiskt helt okej. Slipper hysterin på bostadsmarknaden, men kommer sakna korridorshärjet)
- Pensionärsrabatt (fantastiskt!)
- Jag får baka bröd, kanellängder och sju sorters kakor, utan att folk tittar snett och kallar mig housewife. Äntligen!
måndag, november 14, 2005
Post-it-mördare
Jim Morrison har precis sjungit ner två miljoner post-it-lappar från min vägg.
Jag skriver ett reportage och försöker skapa mig en kriminalar-vägg. Blir mer dramatiskt och intressant då. Ni vet en sån där stor, späckad vägg med foton, namn och bevismaterial. Allt för att se mönster och få tag i mördaren.
Tyvärr handlar reportaget varken om en försvunnen människa, en upphittad benknota eller ett brutalt mord. Nä. Inte ens Leif GW Persson får uttala sig.
I stället är ämnet (fanfar!): bostadsmarknaden.
Det ska du vara glad för tänker ni. Mord, blod och benknotor gör ju inte världen bättre. Men det gör inte bostadsmarknaden heller, sörrni, tänker jag. Den är banne mig lika läskig och skräckinjagande som ett mord a la Beck. Därför kräver den utrustning därefter: en kriminalarvägg!
På min vägg återfinns dock inte ens ett blodstänk, mönstret man ser är bläckade telefonnummerlappar, Stockholm stads bostadsförmedling är min huvudsakliga källa (vittne) som vägrar svara i telefon (inget alibi heller för den delen) och Jim är mördaren.
Han har sjungit sönder mitt verk och alla post-it-lappar ligger fastklistrade i varandra.
Detta fungerar inte längre.
Särskilt inte om Jim ska skratta av sig sitt obefintliga skägg varje gång han skapar kaos i min oordning genom sin jämmerliga, gnyende röst.
Jag hör det allt. Hur han njuter av varje hög ton som får lapparna att vibrera i den ljumma luften. Och så tar han sats och vräker och då orkar inte post-it-limmet längre.
Fan Jim. Jävla Post-it-mördare!
Någon som har lust att skänka mig en almanacka?
Eventuellt post-it-lappar med extra hållfast lim.
Jag skriver ett reportage och försöker skapa mig en kriminalar-vägg. Blir mer dramatiskt och intressant då. Ni vet en sån där stor, späckad vägg med foton, namn och bevismaterial. Allt för att se mönster och få tag i mördaren.
Tyvärr handlar reportaget varken om en försvunnen människa, en upphittad benknota eller ett brutalt mord. Nä. Inte ens Leif GW Persson får uttala sig.
I stället är ämnet (fanfar!): bostadsmarknaden.
Det ska du vara glad för tänker ni. Mord, blod och benknotor gör ju inte världen bättre. Men det gör inte bostadsmarknaden heller, sörrni, tänker jag. Den är banne mig lika läskig och skräckinjagande som ett mord a la Beck. Därför kräver den utrustning därefter: en kriminalarvägg!
På min vägg återfinns dock inte ens ett blodstänk, mönstret man ser är bläckade telefonnummerlappar, Stockholm stads bostadsförmedling är min huvudsakliga källa (vittne) som vägrar svara i telefon (inget alibi heller för den delen) och Jim är mördaren.
Han har sjungit sönder mitt verk och alla post-it-lappar ligger fastklistrade i varandra.
Detta fungerar inte längre.
Särskilt inte om Jim ska skratta av sig sitt obefintliga skägg varje gång han skapar kaos i min oordning genom sin jämmerliga, gnyende röst.
Jag hör det allt. Hur han njuter av varje hög ton som får lapparna att vibrera i den ljumma luften. Och så tar han sats och vräker och då orkar inte post-it-limmet längre.
Fan Jim. Jävla Post-it-mördare!
Någon som har lust att skänka mig en almanacka?
Eventuellt post-it-lappar med extra hållfast lim.
söndag, november 13, 2005
tillfällig social fobi
- Vad har du gjort ikväll då? frågar den överförfriskade, medelålders karln bredvid mig.
Två minuter kvar till tunnelbanan kommer. Ska jag prata med människan i två minuter, näsvist ignorera honom eller ska jag låtsas att jag är döv?
Jag börjar gestikulera fumligt med mina händer i något som i en mycket suddig, oskarp film skulle kunna tolkas som teckenspråk. Eventuellt.
Han tittar storögt på mina händer som far fram och tillbaka.
Fan! Jag måste börja lära mig teckenspråk på riktigt, tänker jag. Detta är ju för jävla uppenbart. För att göra allt lite mer trovärdigt lyckas jag få fram kväsande ljud genom munnen (så där som den där amerikanska, döva skådespelaren gör. Hon som är med i varenda tv-serie och film. "Yoooooooo Beeeeaaatch" i Desperate Housewifes).
Karln blir snurrig av mitt viftande och ger upp, vänder sig mot en annan dam som tittar med ömkande blick mot mitt håll.
Tunnelbanan kommer in på perrongen, mobilen ringer.
Hur ska jag göra nu?
Jag är ju mitt uppe i någon form av preformenceart.
Svarar och mummlar nervöst i luren och känner blickarna från människorna omkring mig.
Hoppar på tunnelbanan.
Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.
Karln står kvar på plattformen, tittar sig förvirrat omkring och på mig.
Skakar på sitt huvud, blinkar och försöker fokusera blicken.
Trovärdighet finns inte i min vokabulär.
Skrämmande nog föredrar jag preformanceart framför att prata med främmande människor.
Jag har drabbats av tillfällig social fobi?
Guns n´roses
Blev väckt klockan 04:06 i natt av mobilens skärande ringsignaler.
En sluddrig, berusad, gammal fling från gymnasiet tar ton. Vi har inte setts på flera år och nu ville han prata.
Om Guns n´ roses.
- Men du… Jag låg och sov och jag skulle gärna vilja fortsätta med det. Vi kanske kan ta det här med Guns n´ roses någon annan gång. Kanske om fem år?
- Va? Men detta är ju jätteviktigt. Jag sitter här i min lägenhet och har en tribute för dom. Vet du hur stora dom var? Och jag missade deras spelning i Stockholm för över tio år sedan…(hulk, hulk) och nu förstör du allt!?
Jag har lyckats med att förstöra en hel tributenight för Guns n´ roses. Helt fantastiskt.
Hade faktiskt ingen aning om att jag hade telefonjour för bandminnesstunder för miserabla män.
Uppenbarligen har jag det.
Har du också ett band/idol som du vill gråta en skvätt över, dra hela dess historia för ett sömnigt öra, för att sedan få allt förstört av att den enda åhöraren somnar i luren?
Telefonjouren är öppen mellan 04:00-05:00, endast lördagar.
En sluddrig, berusad, gammal fling från gymnasiet tar ton. Vi har inte setts på flera år och nu ville han prata.
Om Guns n´ roses.
- Men du… Jag låg och sov och jag skulle gärna vilja fortsätta med det. Vi kanske kan ta det här med Guns n´ roses någon annan gång. Kanske om fem år?
- Va? Men detta är ju jätteviktigt. Jag sitter här i min lägenhet och har en tribute för dom. Vet du hur stora dom var? Och jag missade deras spelning i Stockholm för över tio år sedan…(hulk, hulk) och nu förstör du allt!?
Jag har lyckats med att förstöra en hel tributenight för Guns n´ roses. Helt fantastiskt.
Hade faktiskt ingen aning om att jag hade telefonjour för bandminnesstunder för miserabla män.
Uppenbarligen har jag det.
Har du också ett band/idol som du vill gråta en skvätt över, dra hela dess historia för ett sömnigt öra, för att sedan få allt förstört av att den enda åhöraren somnar i luren?
Telefonjouren är öppen mellan 04:00-05:00, endast lördagar.
fredag, november 11, 2005
Kärleksförklaring?
DN På Stan verkar gilla min skeva blogg.
Är det en kärleksförklaring mån tro?
Jag har ju inte ens hunnit att vara den där praktiksökande journaliststudenten som aldrig riktigt ger upp - fast hon fått nej mer än i tre-fyra månader. Jag har inte ens hunnit att kvista dit med min förträffliga kanellängd ännu... som jag lovat.
Eller kanske snarare hotat lite smått, då jag antytt något i stil med att jag ska göra storartad entré och fläka upp en flätad vetebullskreation någonstans i närheten av deras soffgrupp…
Och ändå gillar dom bloggen.
TROTS detta.
Eller kanske just därför.
Blickar mot min nu sönderlästa DN På stan, kastar av mig allt vad svårfångad heter och brister ut:
- Kärleken är besvarad, DN!
Är det en kärleksförklaring mån tro?
Jag har ju inte ens hunnit att vara den där praktiksökande journaliststudenten som aldrig riktigt ger upp - fast hon fått nej mer än i tre-fyra månader. Jag har inte ens hunnit att kvista dit med min förträffliga kanellängd ännu... som jag lovat.
Eller kanske snarare hotat lite smått, då jag antytt något i stil med att jag ska göra storartad entré och fläka upp en flätad vetebullskreation någonstans i närheten av deras soffgrupp…
Och ändå gillar dom bloggen.
TROTS detta.
Eller kanske just därför.
Blickar mot min nu sönderlästa DN På stan, kastar av mig allt vad svårfångad heter och brister ut:
- Kärleken är besvarad, DN!
torsdag, november 10, 2005
Polarexpedition: Stockholm
Då gick temperaturen ner under 10-graderssträcket och helt plötsligt förvandlas Stockholm innerstad till en svårmanövrerad snårskog.
Överdimensionerade dunjacksgestalter tar upp - förut lättillgängliga - trottoarer, Stureplan upplevs som en enda stor deja-vu och det går in hälften så många människor i tunnelbanan under rusningstrafik.
Allt man ser är dessa enorma kreationer som annonserar att man inte längre är i Sverige, utan på upptäcksfärd på sydpolen.
Om man i överhuvudtaget ser något eftersom sannolikheten att få en och en halv djurpäls i ögonen av det obegränsade luvluddet är högst trolig.
Nu är det vinter.
Välkommen till polarexpedition: Stockholm.
Hon luktade sälen -95
Kommer in i tunnelbanevagnen, slår mig ner mitt emot en dam och tar upp dagens tidning.
Nä. Det går inte. Jag kan inte koncentrera mig på texten som dansar jitterbugg framför ögonen på mig. Tankarna är någon annanstans. På henne. Damen. Jag känner igen hennes lukt. Känslan av välbehag och illamående rusar genom min kropp och snart står det klart. Cola.
Inte den oriktiga Cola som man drack på fredagskvällarna när man tittade på lånad, svår film från biblioteket(traumatiskt gröna-vågen-uppväxt. Min högsta önskan var att ha tv 4, en kännedom om vad Melrose Place var och riktigt Coca -Cola. Inte sådan man gjorde hemma.). Inte heller sådan Cola som man kan bli bjuden på under en suspekt efterfest i Sumpan (i tron att man ska få ett friskt, kallt glas läsk… blir sjukt besviken då man i stället blir erbjuden vitt pulver på glasbord). Inte heller vanlig, hederlig jävla Coca- Cola.
Hon luktar colaremmar.
- Sälen 1995!
Lång bilresa. Jag sitter i baksätet och har precis varit inne på Statoil och köpt fyra påsar colaremmar. Varför vet jag inte. Jag knyter ihop alla remmar och när jag är framme vid stugan i Sälen är mitt konstverk klart. EN enda fullkomlig, perfekt colarem.
Mina fingrar kladdar, jag sitter invirad i en blandning av snowboardbyxor, liftkortsnöre och colaremmar. Öppnar munnen och börjar avsluta ett temporärt konstverk. Och jag äter. Äter. Och äter.
Det var sista gången jag luktade på en colarem.
Och här är hon nu. Damen. Sälen 1995. Hon är gjuten i kött, ben… och colaremmar.
Nä. Det går inte. Jag kan inte koncentrera mig på texten som dansar jitterbugg framför ögonen på mig. Tankarna är någon annanstans. På henne. Damen. Jag känner igen hennes lukt. Känslan av välbehag och illamående rusar genom min kropp och snart står det klart. Cola.
Inte den oriktiga Cola som man drack på fredagskvällarna när man tittade på lånad, svår film från biblioteket(traumatiskt gröna-vågen-uppväxt. Min högsta önskan var att ha tv 4, en kännedom om vad Melrose Place var och riktigt Coca -Cola. Inte sådan man gjorde hemma.). Inte heller sådan Cola som man kan bli bjuden på under en suspekt efterfest i Sumpan (i tron att man ska få ett friskt, kallt glas läsk… blir sjukt besviken då man i stället blir erbjuden vitt pulver på glasbord). Inte heller vanlig, hederlig jävla Coca- Cola.
Hon luktar colaremmar.
- Sälen 1995!
Lång bilresa. Jag sitter i baksätet och har precis varit inne på Statoil och köpt fyra påsar colaremmar. Varför vet jag inte. Jag knyter ihop alla remmar och när jag är framme vid stugan i Sälen är mitt konstverk klart. EN enda fullkomlig, perfekt colarem.
Mina fingrar kladdar, jag sitter invirad i en blandning av snowboardbyxor, liftkortsnöre och colaremmar. Öppnar munnen och börjar avsluta ett temporärt konstverk. Och jag äter. Äter. Och äter.
Det var sista gången jag luktade på en colarem.
Och här är hon nu. Damen. Sälen 1995. Hon är gjuten i kött, ben… och colaremmar.
tisdag, november 08, 2005
Vackert idag
- Nerkrypen i vänsäng, tittandes på våra ensamma fötter som luftdansar i takt till reagge samtidigt som vi pratar om livet och skrattar så att sängen guppar.
- Solbländad promenad
- Går Dalagatan fram. Försvunnen i tankar och dagdrömmar. Glömmer att jag har ett mål och går 30 gatunummer för långt.
- En bilist har bråttom till jobbet. Han vevar växelspaken samtidigt som han borstar sina tänder med en gul tandborste och svänger höger.
- Sängkantssamtal
- Solbländad promenad
- Går Dalagatan fram. Försvunnen i tankar och dagdrömmar. Glömmer att jag har ett mål och går 30 gatunummer för långt.
- En bilist har bråttom till jobbet. Han vevar växelspaken samtidigt som han borstar sina tänder med en gul tandborste och svänger höger.
- Sängkantssamtal
Jag pratar i sömnen.
- LÄS HÖGT! skriker jag ut i den dunkla studentlägenheten, samtidigt som jag vaknar av min gälla stämma.
Freud har naglat sig in mina drömmar, fast besluten att ge mig någon form av svar...
Hör jag dåligt, utan att veta om det?
Är högläsning mitt kall?
Blir böcker bättre om jag sitter med en jävla massa kläder och syrgas uppe på toppen av mount everest, i stället för att sitta i avgrunden av ett sunkigt bibliotek?
Samma syrehalt visserligen, men känns lite pretantiöst att läsa så högt, även om det lär vara en toppenupplevelse...
Vad är det han försöker att säga?
Freud har naglat sig in mina drömmar, fast besluten att ge mig någon form av svar...
Hör jag dåligt, utan att veta om det?
Är högläsning mitt kall?
Blir böcker bättre om jag sitter med en jävla massa kläder och syrgas uppe på toppen av mount everest, i stället för att sitta i avgrunden av ett sunkigt bibliotek?
Samma syrehalt visserligen, men känns lite pretantiöst att läsa så högt, även om det lär vara en toppenupplevelse...
Vad är det han försöker att säga?
måndag, november 07, 2005
söndag, november 06, 2005
en bit historia..
Ett förtydligande av inlägget "Kind of biten":
Min vän var med på bitarna. Hennes hugg gick inte bet, utan gick till attack i ett nafs under en intim, varm sekund under denna bitande kalla natt. And I bet she liked it.
Visst märks det att han har gjort vissa avtryck i hennes annars så släta nuna, men hon verkar inte bitter. Snarare a bit happy, trots att hon kan vara märkt för livet...
Och nej, snubben var INTE medlem i the Beatles.
Har vi dragit detta skämt tillräckligt långt nu?
Min vän var med på bitarna. Hennes hugg gick inte bet, utan gick till attack i ett nafs under en intim, varm sekund under denna bitande kalla natt. And I bet she liked it.
Visst märks det att han har gjort vissa avtryck i hennes annars så släta nuna, men hon verkar inte bitter. Snarare a bit happy, trots att hon kan vara märkt för livet...
Och nej, snubben var INTE medlem i the Beatles.
Har vi dragit detta skämt tillräckligt långt nu?
lördag, november 05, 2005
Kind of biten
Hon kom hemkvistande till mig klockan ett idag med fem ica-snabb-pizzor under armen. På hennes kind lyste en röd-blå ring.
Vi var ute igår. Debaser. Vid Slussen, på väg hem, grabbar min vän tag i mig och säger
- ta det här numret!
- varför det? vems är det? frågar jag
- det är hans där borta. Han den långa snubben. Jag följer med honom hem och IFALL han bestämmer sig för att mörda mig under kvällens gång så har du hans nummer och då kan du hjälpa polisen att få fast honom.
Konspiratoriskt så att det gör ont.
Jag tar emot numret som den vän jag är och försöker skriva in honom under namnet "mördare" i telefonboken. Går inte. Sonyericson uppmunrar uppenbarligen inte att man lär känna folk som heter så. Så han får heta "mord" i stället. Det var mer okej. Min vän försvinner i mörkret.
Och dyker upp idag.
Biten.
I kinden.
Ingen går säker längre.
Inte ens kinder.
- Hade du kul då? frågade jag medan jag förfärades över den stora ringen på hennes annars så släta kind.
- Bitvis, svarar min skadade vän och vänder andra kinden till.
Vi var ute igår. Debaser. Vid Slussen, på väg hem, grabbar min vän tag i mig och säger
- ta det här numret!
- varför det? vems är det? frågar jag
- det är hans där borta. Han den långa snubben. Jag följer med honom hem och IFALL han bestämmer sig för att mörda mig under kvällens gång så har du hans nummer och då kan du hjälpa polisen att få fast honom.
Konspiratoriskt så att det gör ont.
Jag tar emot numret som den vän jag är och försöker skriva in honom under namnet "mördare" i telefonboken. Går inte. Sonyericson uppmunrar uppenbarligen inte att man lär känna folk som heter så. Så han får heta "mord" i stället. Det var mer okej. Min vän försvinner i mörkret.
Och dyker upp idag.
Biten.
I kinden.
Ingen går säker längre.
Inte ens kinder.
- Hade du kul då? frågade jag medan jag förfärades över den stora ringen på hennes annars så släta kind.
- Bitvis, svarar min skadade vän och vänder andra kinden till.
onsdag, november 02, 2005
felkonstruerad
Äger en högst otrevlig, missvisande egenskap.
Jag lider av en svår form av ordspråksblandning. Troligen kronisk.
Jag blandar - hejvilt och omedvetet - ihop olika delar av ordspråk. Det blir små egengjorda sammansättningar som stolt passerar mina läppar, för att sedan mötas av en hop skeptiska ögon som säger : Är hon dum eller är hon bara jävligt korkad?
- Och här står jag med skägg mellan benen, säger jag inför folkhopen när jag ska beskriva hur skamsen jag känner mig.
Jag tittar förvirrat omkring mig bland stirrande ögon och förstår inte att alla som haft sina öron på ON inte hörde den där svansdetaljen som var så klar i min hjärna, men som krockade med något brevlådeordspråk vid någon nervkorsning och kom ut helt fel genom min mun .
Det värsta är emellertid inte förvirringen, utan att jag vet att ALLA - i just den sekunden - ser en bild framför sig där jag står och poserar naken med ett mastodont-rövskägg hängandes.
Döm mig inte på förväg för denna kroniska sjukdom. Jag ska visa er. Jag kan också vara normal och slänga mig med flashiga ordspråk.
TIDEN UTLÖSER ALLT, som jag brukar säga.
Jag lider av en svår form av ordspråksblandning. Troligen kronisk.
Jag blandar - hejvilt och omedvetet - ihop olika delar av ordspråk. Det blir små egengjorda sammansättningar som stolt passerar mina läppar, för att sedan mötas av en hop skeptiska ögon som säger : Är hon dum eller är hon bara jävligt korkad?
- Och här står jag med skägg mellan benen, säger jag inför folkhopen när jag ska beskriva hur skamsen jag känner mig.
Jag tittar förvirrat omkring mig bland stirrande ögon och förstår inte att alla som haft sina öron på ON inte hörde den där svansdetaljen som var så klar i min hjärna, men som krockade med något brevlådeordspråk vid någon nervkorsning och kom ut helt fel genom min mun .
Det värsta är emellertid inte förvirringen, utan att jag vet att ALLA - i just den sekunden - ser en bild framför sig där jag står och poserar naken med ett mastodont-rövskägg hängandes.
Döm mig inte på förväg för denna kroniska sjukdom. Jag ska visa er. Jag kan också vara normal och slänga mig med flashiga ordspråk.
TIDEN UTLÖSER ALLT, som jag brukar säga.
tisdag, november 01, 2005
Varning för Torsten!
Säkra, oberoende källor säger att Torsten Flinks utspel i min väns badrum för några veckor sedan är någon form av ritual. Han har setts i flertalet lägenheter i innerstan under den senaste tiden och har upprepat sitt renlighetsbeteende under sina toalettbesök genom att leka rövare med såväl parfymer som intimtvål. Senaste tillskottet i ritualen är ett flitigt rakande med närmaste rakhyvel.
Se upp, kära medmänniskor.
Torsten är i faggorna.
På jakt efter ännu ett badrum att besudla.
Se även under rubriken "Torsten Flink" i bloggen, för tidigare inlägg om denna renlighetens man.
Se upp, kära medmänniskor.
Torsten är i faggorna.
På jakt efter ännu ett badrum att besudla.
Se även under rubriken "Torsten Flink" i bloggen, för tidigare inlägg om denna renlighetens man.
måndag, oktober 31, 2005
Jag gillar inte:
- blöta toaletthandtag (man vet aldrig riktig vad det är. Ofarligt vatten eller dödligt gubbkiss?)
- kläder som sticks (att gå runt, kroma sig och försöka förtränga sticken kan förstöra en hel dag)
- remskärringar (de som går på bussen först, stannar upp den naturliga, flytande SL-kortskön och tar den där förbannat enerverande extra minuten på sig genom att åka på remsa)
- lukten av gammal, otvättad hårbotten i tunnelbanan under rusningstrafik
- vinden som man möts av när man kommer upp från en tunnelbana (Universitetet har särskilt starka vindar)
- kräks i värmeaggregat (vanligt förekommande en kall vintermåndag i pendeltåg)
- cypress Hill (man förstår helt plötsligt varför människor blir psykiskt sjuka)
- elaksinnade kontoutdrag
- när täcket korvar sig och lägger sig som ett barn i fosterställning längst ner i ena påslakanhörnet.
Jag gillar lukten av stekt lök.
- kläder som sticks (att gå runt, kroma sig och försöka förtränga sticken kan förstöra en hel dag)
- remskärringar (de som går på bussen först, stannar upp den naturliga, flytande SL-kortskön och tar den där förbannat enerverande extra minuten på sig genom att åka på remsa)
- lukten av gammal, otvättad hårbotten i tunnelbanan under rusningstrafik
- vinden som man möts av när man kommer upp från en tunnelbana (Universitetet har särskilt starka vindar)
- kräks i värmeaggregat (vanligt förekommande en kall vintermåndag i pendeltåg)
- cypress Hill (man förstår helt plötsligt varför människor blir psykiskt sjuka)
- elaksinnade kontoutdrag
- när täcket korvar sig och lägger sig som ett barn i fosterställning längst ner i ena påslakanhörnet.
Jag gillar lukten av stekt lök.
torsdag, oktober 27, 2005
onsdag, oktober 26, 2005
konflikt
Jag har kommit på fel fot.Trampat på en ond tå.
Utnyttjat.
Jag har gjort mig ovän…
...med en bok.
Som så många andra i den här världen tampas jag med livets alla frågor.
Skillnaden mellan dej och mig, min vän, är att jag har alla svaren.
Ett facit. Boken The book of answers står stadigt i min bokhylla.
Innan jag fick boken i min ägo försökte jag och de mina spå i tecken.
Att man t ex skulle få en oförglömlig helg kunde lätt verifieras om man råkade ut för något av följande:
- hamna bredvid en person med slaviskt ursprung i tunnelbanan (klart positivt tecken)
- om man hörde en röst från en vilsen norrlänning (gärna någon som vill åka till T-centrrraaaalen)
- såg sångaren i Melody Club en fredageftermiddag (när man har sett honom traskande med rangliga svartbyxeben över Götgatspuckeln några fredagar i rad och dessa fredagar och tillhörande helger har kommit att bli helt förträffliga kan man inte göra annat än att tro att det är ett tecken.)
Sen kom boken in i mitt liv.
Jag tar fram den emellanåt, smeker dess rygg och viskar en fråga.
Det brukar för det mesta handla om ”kommer jag att få en kul utekväll?” och ”ska jag verkligen gå till Debaser igen (fast det har förlorat sin charm)?”.
Dessa frågor svarar bokjäveln gladeligen på.
I går frågade jag dock något som varken hade med utekväll, roligt, Debaser, Marie Antoalett Laveau eller Mongo att göra.
- Är jag på rätt väg?
Då surnar Han till vettni.
Sluta fråga! svarar Han. Boken.
Han har sagt upp sig. Vägrar ge svar. Är sur.
Och nu sitter jag här. Boken blänger på mig med sitt svarta, arga skal och det kan vara så att jag har förstört vår relation för evigt.
Ses på Götgatspuckeln på fredag.
tisdag, oktober 25, 2005
bloggdöd
Eventuellt kan man blogga ihjäl sig.
I så fall är jag ett expriment.
Har startat en diskussionsblogg med min vän Frida.
Just nu pågår någon form av stads- och lantisbattle där.
Ta med ditt gäng till skolgården klockan tre och kolla in:
http://www.stapall.blogspot.com
...men glöm inte att fortsätta hålla koll på skev:an.
//Sudden
I så fall är jag ett expriment.
Har startat en diskussionsblogg med min vän Frida.
Just nu pågår någon form av stads- och lantisbattle där.
Ta med ditt gäng till skolgården klockan tre och kolla in:
http://www.stapall.blogspot.com
...men glöm inte att fortsätta hålla koll på skev:an.
//Sudden
måndag, oktober 24, 2005
söndag, oktober 23, 2005
Ännu en kris i indiepopland.
Skor och tröjor. I cheapmondayjeansanda.
Sunday sun ska kläderna heta.
Ja, denna chockerande nyhet har spridit sig över söderslätter och Götgatspucklar.
Antagligen är det skor som träs på via låret eller kanske huvudet. Tröjor som man ålandes måste kliva i, för att sedan göra ett indiehopp i luften, sträcka upp handen och nå klimax i handklappet. En bonus om man dessutom hinner med att svepa en slatt, samtidigt som man citerar en textrad ur ”suedehead” innan tröjan är på plats.
Voila och man är påklädd.
Själva grejen är väl att det ska vara extremt svårt att få på sig skiten?
Så varför inte för en gång skull vara ärliga? Byta namn på extrahudkollektionen och gå stolta ut striden…..
….”Tiny Tuesday”.
Sunday sun ska kläderna heta.
Ja, denna chockerande nyhet har spridit sig över söderslätter och Götgatspucklar.
Antagligen är det skor som träs på via låret eller kanske huvudet. Tröjor som man ålandes måste kliva i, för att sedan göra ett indiehopp i luften, sträcka upp handen och nå klimax i handklappet. En bonus om man dessutom hinner med att svepa en slatt, samtidigt som man citerar en textrad ur ”suedehead” innan tröjan är på plats.
Voila och man är påklädd.
Själva grejen är väl att det ska vara extremt svårt att få på sig skiten?
Så varför inte för en gång skull vara ärliga? Byta namn på extrahudkollektionen och gå stolta ut striden…..
….”Tiny Tuesday”.
torsdag, oktober 20, 2005
Ursäkta, men jag är faktiskt en tjej
Fyra gånger har det hänt. Fyra gånger har jag blivit tagen för en man.
Första gången var jag 16 sköna år. Min dåvarande pojkvän (som förhoppningsvis inte tog mig för en man) kom hem till min lägenhet och ser ett familjeporträtt på väggen. Ett sånt där foto som alla familjer har ståendes i någon sorts neverending tv-hylla.
Eftersom min bohèmefamilj varken är särskilt familj-ig eller har någon tv-hylla, så satt familjeporättet nonchalant uppsatt med en nål på vävtapeten.
På fotot poserar mina föräldrar i några sorts bruna velourkreationer och jag och min syster är klädda i kommuniströd plysch.
Kortklippta båda två. Behändigt och säkerligen politiskt korrekt.
Ett porträtt som kvitto på att man är en familj.
Min dåvarande pojkvän beundrade fotot och sa sedan:
- Åh! Det är ju dina föräldrar… men vad är det för två pojkar de har i knät?
Andra gången. Badhusbesök.
Jag går in i den klorluktande lokalen, tar av mig vantarna och fiskar upp femton kronor. Fryser fortfarande, så jag låter min stora, bruna mössa sitta kvar över mitt blonda svall. Lägger fram pengarna till kassören och får en nyckel till ett skåp. Tackar och går ett steg.
En VIT nyckel? Inte en röd som jag brukar få.
Backar sakta tillbaka.
- Ursäkta, men jag tror att jag har fått fel nyckel.
- Nä.. det tror jag inte.
- Eee..jo. Den är vit.
- Jaha?
- Ursäkta, men jag är en tjej.
Tredje gången. Samma stora, bruna mössa åker på festival.
Jag är i.
Jag går från campingen mot festivalområdet när jag hör någon skrika bakom mig:
-RIKARD! RIKARD!
I nästa sekund känner jag en hand som grabbar tag i min axel. Jag vänder mig misstänksamt om och möter en killes förskräckta blick.
- Men du är ju inte Rikard. Du är ju en tjej.
Fjärde gången.
Ont i ryggen, så jag ringer en sjukgymnast. Inget svar. Lämnar ett meddelande med namn och telefonnummer. Ett dygn senare ringer sjukgymnasten upp:
- Hej! Är det du som har sökt hjälp för en ond rygg?
- Ja, det är jag.
- Då ska vi se…du kan få komma hit på onsdag om du har tid. Var det Masudd du hette?
- EMMA SUNDH!
Första gången var jag 16 sköna år. Min dåvarande pojkvän (som förhoppningsvis inte tog mig för en man) kom hem till min lägenhet och ser ett familjeporträtt på väggen. Ett sånt där foto som alla familjer har ståendes i någon sorts neverending tv-hylla.
Eftersom min bohèmefamilj varken är särskilt familj-ig eller har någon tv-hylla, så satt familjeporättet nonchalant uppsatt med en nål på vävtapeten.
På fotot poserar mina föräldrar i några sorts bruna velourkreationer och jag och min syster är klädda i kommuniströd plysch.
Kortklippta båda två. Behändigt och säkerligen politiskt korrekt.
Ett porträtt som kvitto på att man är en familj.
Min dåvarande pojkvän beundrade fotot och sa sedan:
- Åh! Det är ju dina föräldrar… men vad är det för två pojkar de har i knät?
Andra gången. Badhusbesök.
Jag går in i den klorluktande lokalen, tar av mig vantarna och fiskar upp femton kronor. Fryser fortfarande, så jag låter min stora, bruna mössa sitta kvar över mitt blonda svall. Lägger fram pengarna till kassören och får en nyckel till ett skåp. Tackar och går ett steg.
En VIT nyckel? Inte en röd som jag brukar få.
Backar sakta tillbaka.
- Ursäkta, men jag tror att jag har fått fel nyckel.
- Nä.. det tror jag inte.
- Eee..jo. Den är vit.
- Jaha?
- Ursäkta, men jag är en tjej.
Tredje gången. Samma stora, bruna mössa åker på festival.
Jag är i.
Jag går från campingen mot festivalområdet när jag hör någon skrika bakom mig:
-RIKARD! RIKARD!
I nästa sekund känner jag en hand som grabbar tag i min axel. Jag vänder mig misstänksamt om och möter en killes förskräckta blick.
- Men du är ju inte Rikard. Du är ju en tjej.
Fjärde gången.
Ont i ryggen, så jag ringer en sjukgymnast. Inget svar. Lämnar ett meddelande med namn och telefonnummer. Ett dygn senare ringer sjukgymnasten upp:
- Hej! Är det du som har sökt hjälp för en ond rygg?
- Ja, det är jag.
- Då ska vi se…du kan få komma hit på onsdag om du har tid. Var det Masudd du hette?
- EMMA SUNDH!
onsdag, oktober 19, 2005
Var fan är bananskalet?
Det här med räkmackor och bananskal? Är det något som man dagligdags slipprar omkring på i eller utanför stället som man åtrår?
Min dröm är att få jobba på Dagens Nyheter På stan, men man skulle säga att På Stans och mitt förhållande är inte så bra just nu. Jag gillar På stan och dom gillar mig. Men som den stora, myndiga tidning som Dagens Nyheter är, så förbjuder dom oss att leva ett lyckligt liv tillsammans. Jag får helt enkelt ingen praktik där.
Men nu har jag en spännande plan (förutom den att helt enkelt gå dit med en kanellängd och presentera mig. Skittrist).
Plan 1.
Jag står utanför DN På stans redaktionsdörr. Är rädd och värmländsk. Käkar en banan. Jävligt fort. Tar bananskalet, öppnar redaktionsdörren och slänger in bananskalet så långt jag kan. Stänger igen. Slår händerna på låren och drar en hand över min hjässa (har lärt mig det av Stefan Holm. Han är också värmländsk). Öppnar dörren och springer in. Fort. Hoppar på bananskalet. Om jag inte lyckas glida in på ett bananskal på DN På Stan då………………
………………….. prövar jag med en räkmacka i stället.
Torsten Flink
Jag har en vän
Hon blev väckt en natt vid femsnåret.
Av Torsten Flink.
Han hade bestämt sig för att kvarta i ett av rummen i lägenheten där min vän bor. Intill en nyhemkommenfrånkrogenflatmate.
Jag råkar nu veta att Torsten är – tro det eller ej – en högst renlig man. På morgonkvisten när min vän hade hoppat ur sin snobbenpyjamas och var i färd att kliva in i en varm, silande dusch upptäckte hon att badrummet var... besudlat. Torsten hade lekt rövare med både babyolja och intimtvål.
Han är nu inte bara en osedlig skådespelare med drogproblem som gladeligen huserar omkring i Stockholmsnatten.
Han är nu även glansig, len som en barnrumpa och prydlig mellan benen.
Hon blev väckt en natt vid femsnåret.
Av Torsten Flink.
Han hade bestämt sig för att kvarta i ett av rummen i lägenheten där min vän bor. Intill en nyhemkommenfrånkrogenflatmate.
Jag råkar nu veta att Torsten är – tro det eller ej – en högst renlig man. På morgonkvisten när min vän hade hoppat ur sin snobbenpyjamas och var i färd att kliva in i en varm, silande dusch upptäckte hon att badrummet var... besudlat. Torsten hade lekt rövare med både babyolja och intimtvål.
Han är nu inte bara en osedlig skådespelare med drogproblem som gladeligen huserar omkring i Stockholmsnatten.
Han är nu även glansig, len som en barnrumpa och prydlig mellan benen.
tisdag, oktober 18, 2005
måndag, oktober 17, 2005
Kollektivet Y-front
Premiär! Idag presenterar jag min serie "Kollektivliv" som handlar om tre gravt missanpassade värmländskor: Emma, Åberg och Nina. De är bosatta i ett hus någonstans i Stockholm, går sällan klädda i något annat än morgonrock och har tillsammans det politiskt okorrekta kollektivet Y-front.
De sysselsätter sig med att kasta skit på världen, bli höga på kokokaffe, dricka öl , vara ständigt bakfulla och härja. Vid sidan av detta försöker de livnära sig genom CSN och att passa in i storstadslivet - trots att de är uppenbart annorlunda och har en dialekt som inte går att dölja ens med munnen stängd.
söndag, oktober 16, 2005
lördag, oktober 15, 2005
kanelbulle-outlet
01:50, någonstans på en (nu hemlig)kiosk i Stockholm:
- jag skulle vilja ha en bulle... hur mycket kostar den?
- den är gratis...
- va?
- ja... du kan få alla vi har kvar om du vill.. GRATIS!
Ja. det är sant. det förekommer kanelbulle-outlet i denna stad.
Man kan få en, två. tre... eller tio.
- Vill ni ha en påse till? säger kassörskan glatt, när hon proppat en påse full av solskensbullar, kanelbullar och kolabullar.
Kvistar iväg i oktobermörker med en prasselpåsar under armen.
Käkar kanelbullar för glatta livet och utser Åberg till bulleboss (högst ansvarig för rättvis fördelning av kanelbullarna).
Världen är bra fantastisk när kanelbullar är gratis.
fredag, oktober 14, 2005
Dumdristigt
Jag har aldrig hävdat att jag har alla indianer i reservatet (tack skeva man). Nä, jag har inte ens försökt få folk att tro något annat.
Nu skulle man kunna säga att det aldrig mer.. (och då menar jag verkligen aldrig mer) kommer att finnas några tvivel om huruvida jag är skev eller ej.
Var så goda. Njut av skevhet.
Följande brev har precis mejlats till DN På Stan:
Hej igen.
Det har kommit till min kännedom att Södertörns högskola inte bara är förpassad till den färgglada förorten… högskolan är dessutom förpassad till praktikplatsernas slum.
Mekanismerna av högskolehierarkin har satt sina vassa klor i saken.
Jag får helt enkelt inte komma som praktikant till Dagens Nyheter eftersom jag inte går på JMK (Journalisthögskolan i Stockholm). Synd.
Nåväl. Jag hoppas i alla fall att jag någon gång – trots högskolehierakin – får komma till DN på stan och se hur det går till på er redaktion.
Kanske dricka kaffe på fat och dela en kanellängd.
Till den dagen kommer… får ni något att vila ögonen på: Frukosttajm i indiepopland.
Med vänliga hälsningar
Emma
torsdag, oktober 13, 2005
Jag gillar:
- när tunnelbanorna skiljs åt mellan gamla stan och t-centralen
- åka buss, lyssna på musik och se världen svischa förbi
- skor med kort bäst-före-datum. Så där trasiga att man förtränger att det läcker in vatten och vassa stenar
- krypa ner i kall säng. Svepa in sig i duntäcke
- få ett otippat brev på posten
- ljudet av syschor
- titta under ”övrigt säljes” i Dagens Nyheter. Vem vill egentligen köpa ”läskburkssamling, 151 st. svenska och utländska, ej dubbletter”, ”uppstoppad krokodil, 120 cm. Högstbjudande” eller ”två snusdosor, pris 500:-”
- anslagstavlelappar. Till exempel: ”upphittad sköldpadda. Återfås mot beskrivning”
- jamma jazz med gitarrpappa
- dricka hutlösa mängder eldorados snabbkaffe (även känt som ”kokokaffe”)
- kollektivkärlek med trappkonferanser, söndagar som aldrig tar slut, samling på någons golv, Kollektivet Y-front-medlemskort, krismöten i snön på en skabbig altan och låtsasbråk på värmländska
- fixidéer
- leka hiphopkockar, kluckskatta och baka lussebullar som ser ut som Bob Marley och jesus
- fredagar när jag får springa till postfacket och öppna en ny DN på stan
- tentaångestkonstverk (mycket spännande installationer gjorda under sinnesförvirring)
- ligga på gröna heltäckningsmattor och ha ont i magen av skratt
- leka Johnny Cash och få Åberg att skratta.
- ruccola med rödvinsvinäger
- rita skumma serier om kollektivliv och morgonstund i indiepopland
- plastfickor
- dra handen över min skivsamling
- att vara hög på kreativitet
- skogsdungen på djurgården där folk har förevigat stunder genom att ha ristat in meddelanden på träden
- bilda hög med vänner på en äng
- åka på värmlandssemeter med carro (tåg, oboy, resväska och serietidningar. Besöka en by man aldrig varit i, köpa ett vykort och sedan åka hem)
- festival
- en alldeles ny teckningspenna
- prata låtsasfranska i Paris (jag kan inte ett ord franska, men gör så gott jag kan)
- sitta bredvid Nina på hennes jobb och leka att jag är anställd (hon sitter i reception med telefonheadset. Enkelt fixat med en kulspetspenna fastknipsad i örat, svara i vanlig telefon i form av en häftapparat och önska alla anställda ”en trevlig kväll” då de går hem för dagen.
- långa, allvarliga kaffefikor med Frida (och nu även redationsmöten!)
- baka, fast alla i min korridor kallar mig för ”husmor” och vänner säger ”du är den yngsta jag känner som har satt en deg”
- gå på secondhand och leta efter det mest otippade köpet
- åka tunnelbana mellan Skanstull och Gullmarsplan
- småskönsparka i löv
- ta hand om vänner som är dundersjuka och göra hotellfrulle med gurkskivor som är formade som hjärtan
- dubbelavsnitt av Simpsons
- leverera mig själv till behövande vän. Med påskrivningslapp där man måste signera med sin namnskrift för att få erhålla mig
- bli bjuden på kafferep, med mazarin och kaffe på fat i Hornstull
- klättra i höga berg på västkusten
- nalla björnbär hemma hos grönavågenföräldrarna
- skriva brev under psydonym. Statsmissionen, Smulexpressen, Peter le Marc eller Servicehem
- blå fårets skoutstallation på Fårö
- gamla Hasse och Tage-filmer
- skriva listor
tack frida för inspiration
tisdag, oktober 11, 2005
Jag gillar ju inte ens hundar
Hur många praktikplatser är det egentligen möjligt att söka och SAMTIDIGT gör det med variation?
Jag har vid skrivandets stund sökt närmare 11-13 praktikplatser. Ja...jag har tappat räkningen. Och jag skulle inte bli förvånad över om jag får ett samtal från tidskriften "härliga hund" som vill att jag ska göra ett reportage om bajspåsar. Nä. Jag skulle inte bli förvånad.. för jag kommer faktiskt inte ihåg om jag har sökt dit. Och har jag det - ja kära vänner - då beklagar jag sorgen över att ni inom en snar framtid tar en fika med den där reportern som är känd under namnet bajspåse-emma. Hon som rapporterar direkt från en nedbajsad park nära dej.
Men å andra sidan... det kommer alltid något gott ur saker och ting (förutom bajspåsar). Jag får säkert ett juste arvode bestående frollic och en borste som jag kan kamma min golden retriver-pop-lugg med.
Får jag inte det kan jag ju alltid skatta mig lycklig i att mitt liv ökar.
Ja... mina praktikansökningar ökar, min härliga uppgivenhet ökar, mina tankar på att byta bana till affärsyrket ökar (då menar jag inte de affärer man gör iklädd slips och kavaj. Inte heller de affärer man sysslar med under psydomnymen mr and mrs Smith på ett mindre fashionabelt hotellrum. Nä. Jag menar: Affär! Kundkorg, öllukt vid pantmojarna, mjölkpaket och sura tanter med rabattkuponger vars inlösningsdatum gick ut för sex veckor sedan, vilket tanterna beskyller mig för. Ring a bell? Det är just den branschen jag talar om). Eventuellt är det alltså dags att byta bana.. så här tre månader kvar till examen.
Det skulle i allafall öka listan över mest otippade saker just nu (vilket i sin tur skulle öka oddsen om någon skulle satsa pengar på mitt branschbyte. Detta eftersom jag skriver det här, vilket innebär att det alltså inte blir så otippat after all...)
Det som ligger högst på min öknings-lista (förutom den obehindade, okontrollerade ökningen av mitt skitsnack) är minneslappar från bankomater som visa texten "täckning saknas", tomma mejlboxar och FRÄMST ett lån på ett antal hundratusen till underbara CSN.
Tar dom emot frollic?
Vad ska man säga?
Jag är optimistisk
Med vänliga hälsningar
Emmas hund
Jag har vid skrivandets stund sökt närmare 11-13 praktikplatser. Ja...jag har tappat räkningen. Och jag skulle inte bli förvånad över om jag får ett samtal från tidskriften "härliga hund" som vill att jag ska göra ett reportage om bajspåsar. Nä. Jag skulle inte bli förvånad.. för jag kommer faktiskt inte ihåg om jag har sökt dit. Och har jag det - ja kära vänner - då beklagar jag sorgen över att ni inom en snar framtid tar en fika med den där reportern som är känd under namnet bajspåse-emma. Hon som rapporterar direkt från en nedbajsad park nära dej.
Men å andra sidan... det kommer alltid något gott ur saker och ting (förutom bajspåsar). Jag får säkert ett juste arvode bestående frollic och en borste som jag kan kamma min golden retriver-pop-lugg med.
Får jag inte det kan jag ju alltid skatta mig lycklig i att mitt liv ökar.
Ja... mina praktikansökningar ökar, min härliga uppgivenhet ökar, mina tankar på att byta bana till affärsyrket ökar (då menar jag inte de affärer man gör iklädd slips och kavaj. Inte heller de affärer man sysslar med under psydomnymen mr and mrs Smith på ett mindre fashionabelt hotellrum. Nä. Jag menar: Affär! Kundkorg, öllukt vid pantmojarna, mjölkpaket och sura tanter med rabattkuponger vars inlösningsdatum gick ut för sex veckor sedan, vilket tanterna beskyller mig för. Ring a bell? Det är just den branschen jag talar om). Eventuellt är det alltså dags att byta bana.. så här tre månader kvar till examen.
Det skulle i allafall öka listan över mest otippade saker just nu (vilket i sin tur skulle öka oddsen om någon skulle satsa pengar på mitt branschbyte. Detta eftersom jag skriver det här, vilket innebär att det alltså inte blir så otippat after all...)
Det som ligger högst på min öknings-lista (förutom den obehindade, okontrollerade ökningen av mitt skitsnack) är minneslappar från bankomater som visa texten "täckning saknas", tomma mejlboxar och FRÄMST ett lån på ett antal hundratusen till underbara CSN.
Tar dom emot frollic?
Vad ska man säga?
Jag är optimistisk
Med vänliga hälsningar
Emmas hund
söndag, oktober 09, 2005
Hej kära blogg.
Har precis kommit hem från ett härj.
Denna gång ägde det rum i Norrköping.
Härjet går ut på att man samlar två gäng som båda inte riktigt har alla cornflakes i paketet. Ett gäng med bröst. Ett utan.
Samlandet sker i en neural stad med skum dialekt.
SEn låter man dessa två gäng umgås och då bildas allt från diamantformeringar till härj.
Min roll i det hela var som den brukar. Skev. Jag lyckades skrämma det bröstlösa gängets medlemmar med maffiahot och någon tveksam tankegång om att Hitlers förintelse var en konstinstallation/performanceart… som råkade gå lite för långt.
Inte ett dugg roligt.
Dansade någon form av ryskinspirerad swing på en fest och förtäljde helt sonika för en ny bekantskap ur det bröstlösa gänget att ”du och jag är menade för varandra, jag vet att det kommer bli du och jag”.
Hur någon över huvudtaget kommer på idéen att fråga om vi sedan ska hångla är för mig helt främmande. Jag avböjde ädelt erbjudandet på grund av att jag nog kan vara Sveriges sämsta jag-är-singel-därför-måste-jag-hångla-singel. Det är som att man måste bevisa sin existens… hångla, alltså finns jag.
Alltså finns inte jag…
Nåväl. Snubben hade tjej, så jag avböjde att bli något sorts helvete-jag-har-varit-otrogen-mot-min-tjej-ångest morgonen därpå. Vill hellre vara någon skev jävel han inte fick.
Sen att jag inte fick hångla med en skev jävel är en annan sak, men det spelar ju ändå ingen roll eftersom jag inte finns.
Bubbelsprick!
Tillbaka i verkligheten.
Har precis kommit hem från ett härj.
Denna gång ägde det rum i Norrköping.
Härjet går ut på att man samlar två gäng som båda inte riktigt har alla cornflakes i paketet. Ett gäng med bröst. Ett utan.
Samlandet sker i en neural stad med skum dialekt.
SEn låter man dessa två gäng umgås och då bildas allt från diamantformeringar till härj.
Min roll i det hela var som den brukar. Skev. Jag lyckades skrämma det bröstlösa gängets medlemmar med maffiahot och någon tveksam tankegång om att Hitlers förintelse var en konstinstallation/performanceart… som råkade gå lite för långt.
Inte ett dugg roligt.
Dansade någon form av ryskinspirerad swing på en fest och förtäljde helt sonika för en ny bekantskap ur det bröstlösa gänget att ”du och jag är menade för varandra, jag vet att det kommer bli du och jag”.
Hur någon över huvudtaget kommer på idéen att fråga om vi sedan ska hångla är för mig helt främmande. Jag avböjde ädelt erbjudandet på grund av att jag nog kan vara Sveriges sämsta jag-är-singel-därför-måste-jag-hångla-singel. Det är som att man måste bevisa sin existens… hångla, alltså finns jag.
Alltså finns inte jag…
Nåväl. Snubben hade tjej, så jag avböjde att bli något sorts helvete-jag-har-varit-otrogen-mot-min-tjej-ångest morgonen därpå. Vill hellre vara någon skev jävel han inte fick.
Sen att jag inte fick hångla med en skev jävel är en annan sak, men det spelar ju ändå ingen roll eftersom jag inte finns.
Bubbelsprick!
Tillbaka i verkligheten.
torsdag, oktober 06, 2005
Att släta över...
Igår var jag ute på härj.
Igen.
Och är man ute måste man ta vara på stunden.
Eller hur?
Så vad gjorde jag?
Jo. Helt sonika reser jag mig från mitt sällskap i den lilla dunkla baren. Jag vinglar fram till ett litet bord där det sitter en ensam människa. Singlar ner på stolen bredvid. Tittar på människan och säger något i stil med: "Hörre du... Jag tror att du har missförstått mig".
Människan var en man. En man från det förflutna.
Jag fortsätter: "Det där sms:et jag skickade för läääänge sen... du vet då jag frågade om du hade lust att ta en fika... du trodde väl inte att jag ville gå ut på dejt? HA! Nä... sörru.. jag ville liksom bara lära känna en ny MÄNNISKA".
Om det är det här som kallas att släta över eller kanske till och med avdramatisera saker ur det förflutna så skulle man kunna säga att jag är rätt kass på det...
Kanske rent av överjävligt brutalkass?
Igen.
Och är man ute måste man ta vara på stunden.
Eller hur?
Så vad gjorde jag?
Jo. Helt sonika reser jag mig från mitt sällskap i den lilla dunkla baren. Jag vinglar fram till ett litet bord där det sitter en ensam människa. Singlar ner på stolen bredvid. Tittar på människan och säger något i stil med: "Hörre du... Jag tror att du har missförstått mig".
Människan var en man. En man från det förflutna.
Jag fortsätter: "Det där sms:et jag skickade för läääänge sen... du vet då jag frågade om du hade lust att ta en fika... du trodde väl inte att jag ville gå ut på dejt? HA! Nä... sörru.. jag ville liksom bara lära känna en ny MÄNNISKA".
Om det är det här som kallas att släta över eller kanske till och med avdramatisera saker ur det förflutna så skulle man kunna säga att jag är rätt kass på det...
Kanske rent av överjävligt brutalkass?
onsdag, oktober 05, 2005
tvåsamhetens välde
Dom är överallt. Paren. I filmen, på tunnelbanan och i affären.
Dagens samhälle går ut på tvåsamhet. Man förväntas vilja ha en partner, planera parmiddagar och ha någon att krypa upp i soffan med i höstmörkret.
Inget ont om paren. Har själv varit där och vänt ett par gånger. Men de människor som faktiskt väljer att leva ensamma? Alla dom som tycker om att ligga på diagonalen i dubbelsängen och tycker om att sjunka in bland dammråttor och bara ta hänsyn till sig själv? Var kommer dom in i tvåsamhetens välde?
Ingenstans.
Att vara singel är tydligen en transportsträcka till tvåsamheten. En lång lidelsefull väntan efter en partner. Har man hamnat på singelsidan, är man antingen ful, bitter eller oförmögen att snärja en partner. Samhället påminner oss om det hela tiden. När någon i charken skrattar rått åt alla singlar och lägger minst fem kotletter i varje paket. Eller när radiokanalerna annonserar om otaliga tävlingar där man kan vinna en helg på ett lyxhotell för "dej och din partner". Det är som om någon står och hånler åt en bara för att man är ensam.
Vore det inte mycket trevligare om samhället utgick ifrån individen?
Och kotletter i enpack?
Dagens samhälle går ut på tvåsamhet. Man förväntas vilja ha en partner, planera parmiddagar och ha någon att krypa upp i soffan med i höstmörkret.
Inget ont om paren. Har själv varit där och vänt ett par gånger. Men de människor som faktiskt väljer att leva ensamma? Alla dom som tycker om att ligga på diagonalen i dubbelsängen och tycker om att sjunka in bland dammråttor och bara ta hänsyn till sig själv? Var kommer dom in i tvåsamhetens välde?
Ingenstans.
Att vara singel är tydligen en transportsträcka till tvåsamheten. En lång lidelsefull väntan efter en partner. Har man hamnat på singelsidan, är man antingen ful, bitter eller oförmögen att snärja en partner. Samhället påminner oss om det hela tiden. När någon i charken skrattar rått åt alla singlar och lägger minst fem kotletter i varje paket. Eller när radiokanalerna annonserar om otaliga tävlingar där man kan vinna en helg på ett lyxhotell för "dej och din partner". Det är som om någon står och hånler åt en bara för att man är ensam.
Vore det inte mycket trevligare om samhället utgick ifrån individen?
Och kotletter i enpack?
tisdag, oktober 04, 2005
Peter le Marc
Vaknade mellan brunblommig lakan. Tittade mig yrvaket omkring i det brutalt stökiga studentrummet som jag för tillfället delar med min syster. 17 kvadratmeter syskonkärlek. Kan det bli bättre?
- ja.
Bredvid min säng fann jag kvarlevor av ett kafferus och nån gammal baksmälla som aldrig tycktes lämna min kropp. Blandat med en nyvaken värmländsk fysionomi betyder det kaos. Eller kanske möjligtvis skevhet.
På mitt nattduksbord låg ett brev som jag någon gång under natten hade skrivit, stoppat ner i kuvert och försett med frimärke.
Efter ett hastigt uppsprättande läste jag brevet. Ett beundrarbrev som skrivits under psydonymet "Peter le Marc". Brevet var adresserat till en av mina närmaste vänner, Åberg. Brevet hade jag fyllt av vackra ord och facination inför hennes begynnande författarkarriär.
"Väl mött, Peter.
Ps. Är det okej om jag kallar dej 'Tess'?"
Förseglade brevet på nytt. Dansade ner mot postlådan vid ICA och tog ett hastigt farväl av mitt brev, nu någon annans.
Kvar finns nu rester av eldorados snabbkaffe i en alldeles för stor mugg och ett skrivbord fullt av papper. Utkast av brev från Peter, Mauro, Gessle och de andra rövarna.
Kaffet från eldorado är skevhetens drog och förvandlar blonda studentskor till brutala, gravt störda mademoiseller med hjärnor som skrumpna katrinplommon. För några timmar. Kvar finns skitig disk och en Åberg som skräckfullt läser Peterbrev.
Och nu har jag då alltså gått i spår av politiker, silverfiskar och en och annan moderat... Jag har skaffat mig en blogg.
//emma
- ja.
Bredvid min säng fann jag kvarlevor av ett kafferus och nån gammal baksmälla som aldrig tycktes lämna min kropp. Blandat med en nyvaken värmländsk fysionomi betyder det kaos. Eller kanske möjligtvis skevhet.
På mitt nattduksbord låg ett brev som jag någon gång under natten hade skrivit, stoppat ner i kuvert och försett med frimärke.
Efter ett hastigt uppsprättande läste jag brevet. Ett beundrarbrev som skrivits under psydonymet "Peter le Marc". Brevet var adresserat till en av mina närmaste vänner, Åberg. Brevet hade jag fyllt av vackra ord och facination inför hennes begynnande författarkarriär.
"Väl mött, Peter.
Ps. Är det okej om jag kallar dej 'Tess'?"
Förseglade brevet på nytt. Dansade ner mot postlådan vid ICA och tog ett hastigt farväl av mitt brev, nu någon annans.
Kvar finns nu rester av eldorados snabbkaffe i en alldeles för stor mugg och ett skrivbord fullt av papper. Utkast av brev från Peter, Mauro, Gessle och de andra rövarna.
Kaffet från eldorado är skevhetens drog och förvandlar blonda studentskor till brutala, gravt störda mademoiseller med hjärnor som skrumpna katrinplommon. För några timmar. Kvar finns skitig disk och en Åberg som skräckfullt läser Peterbrev.
Och nu har jag då alltså gått i spår av politiker, silverfiskar och en och annan moderat... Jag har skaffat mig en blogg.
//emma
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)