flygrädsla på autopilot

Rädslan smyger sig på i kön till gaten...
Jag försöker omedvetet utröna vem av mina medpassagerare som kan tänka sig vara terrorist. Riktar mina blickar mot den medelålders jag-ska-hem-till-barnen-mannen med portfölj eftersom han ser för oskyldig ut. Skriver låtsas-top-ten-listor över misstänkta självmordsbombare i min hjärna och funderar över hur pass många minuter man har på sig att slå på mobilen och ringa alla man känner innan man störtar.
Så är det dags.
Ber en bön.
Jag är inte troende, men jag är av den åsikten att om det finns en gud, så är det ju opassande att göra sig ovän med den just nu. Man ska ju upp i Hans sfär liksom.
Fastspänd. Med en lönnfet kavajnisse som dreglar flygplanssprit på min axel. Varför serverar de i huvudtaget sprit här uppe? Beror det på att man ska bli grumlig i tanken och inte tänka på hur absurt det är att man sitter i någon sorts plåtburk? På tio tusen meters höjd!

Jag har hört att man inte behöver vara rädd så länge flygplanspersonalen ser lugna ut. Detta gör mig till den mest observanta passageraren på planet. Tyder minspråk, försöker läsa läppar och tolkar om skratten flygvärdinnor emellan är på riktigt eller någon sorts avledningsmanöver.
En luftgrop attackerar. Tar upp den medsmugglade mini-Martinin. Klunkar. Min autopilotfanatasi slås på. Blundar. På ögonlocken utspelar sig scenerna. Där flyger flygplansdelar, passagerares ägodelar och personalen sugs ut ett hål i flygplansstjärten. Kinesen bredvid mig har svimmat. Kavajnissen har slutat dregla och börjat vråla. Plåtdelar ligger spridda på marken under oss och snart ser jag animerade efterkonstruktionen av flygolyckan. Tv 4 sänder direkt. Malou är där. Hon darrar på rösten. Allt är kaosartat.
Tänker och mimar på ABBAs ”Mamma Mia” för att fokusera bort döden. Öppnar ögonen för att se om jag är den enda som inte har sugits ut i luften och fått en expressbiljett till himlen.
- Excuse me. But you must use your seatbelt. We´re landing at Stansted in ten minutes, säger stewarden som ser så där extremt sned ut som bara en britt kan göra.
Stänger av min autopilot, tittar mig förvirrat omkring. Har vi störtat? Är du Gud? Är Gud britt? Och så sned? Var är jag? Helvetet? Himlen? Var är pärleporten? Är jag i Jemen?
Nä, inte ens på ett Alive-berg eller på en Lost-strand. Jag behöver inte ens äta människokött!
Stewerden tittar skumt på det likbleka knytet som mimar ”Mamma Mia”, ler stort och glittrar mot det hon för en stund sedan trodde var Gud. Skakar på det sneda och går vidare.
Landar.
Slutar mima. Tackar ABBA och Gud för hjälpen. Gör något halvhjärtat försök att få bort dregelsprit på axeln och martiniflinet som blandat sig med en utmattad jag-har-precis-kraschat-med-ett-flyg-plan-men-det-är-lugnt-min. Försöker se världsvan ut.
Misslyckas.