Min favoritförfattare Sofia Åberg, del 1

Mjuksmek & kramplängtan

Vi behöver tid och insidan av händer, tänker jag när jag ligger på hans säng.
Med alla kläder på och en längtan sprängande i bröstkorgen, jag försöker tysta den, låtsas som ingenting. Han tittar på mig som om han försökte läsa mina gömda ord, de outtalade skamsna och rädda, tickande som en bomb som vill brisera. Han ligger nära nu, närmre än någon gång tidigare i verkligheten, längre bort än i fantasin. Han stödjer hakan i handflatan och hans långa, mörka ögonfransar klippar oroligt ner mot kinden, jag undrar hur jag skulle kunna få dem att sluta. Min hemlighet, att han bor i mitt hjärta.

Vi behöver dagar att samla oss på, packa ihop våra skamvrår, öppna upp våra kroppar. Slutna är vi bägge. Skillnaden är att han inte låtsas om det, jag avundas honom, förstår honom inte. Vi ligger bredvid varandra i hans studentrum. Han har satt upp mina fotografier på väggarna, jag stirrar på dem som om de var på riktigt, som om det bara är med kameran jag kan närma mig något slags sant, naket. Han på en tågstation i storastaden.
En röd väska i handen, munnen formad som i ett hejdå. Ett avsked till mig, en frusen dag innan jul, han på hemfärd, jag förvirrad. När jag tittat på fotografiet i efterhand har jag tänkt att han ser på någon annan, men plötsligt inser jag det jag inte förstått, att det är med den där ömheten han sett mig hela tiden.

Jag stryker min hand över kinden, låtsas att det är hans. Han tittar ut genom fönstret nu, visslar på en sång jag känner igen. Ett svagt stråk av lycka, som en vinande skarp pil genom magen, gör det lättare att andas för en stund, lättare att ordna ansiktsdrag.
Ska vi sjunga lite, frågar jag och han lyser upp, plockar fram gitarren vid sängkanten.