Hon luktade sälen -95

Kommer in i tunnelbanevagnen, slår mig ner mitt emot en dam och tar upp dagens tidning.
Nä. Det går inte. Jag kan inte koncentrera mig på texten som dansar jitterbugg framför ögonen på mig. Tankarna är någon annanstans. På henne. Damen. Jag känner igen hennes lukt. Känslan av välbehag och illamående rusar genom min kropp och snart står det klart. Cola.
Inte den oriktiga Cola som man drack på fredagskvällarna när man tittade på lånad, svår film från biblioteket(traumatiskt gröna-vågen-uppväxt. Min högsta önskan var att ha tv 4, en kännedom om vad Melrose Place var och riktigt Coca -Cola. Inte sådan man gjorde hemma.). Inte heller sådan Cola som man kan bli bjuden på under en suspekt efterfest i Sumpan (i tron att man ska få ett friskt, kallt glas läsk… blir sjukt besviken då man i stället blir erbjuden vitt pulver på glasbord). Inte heller vanlig, hederlig jävla Coca- Cola.
Hon luktar colaremmar.
- Sälen 1995!
Lång bilresa. Jag sitter i baksätet och har precis varit inne på Statoil och köpt fyra påsar colaremmar. Varför vet jag inte. Jag knyter ihop alla remmar och när jag är framme vid stugan i Sälen är mitt konstverk klart. EN enda fullkomlig, perfekt colarem.

Mina fingrar kladdar, jag sitter invirad i en blandning av snowboardbyxor, liftkortsnöre och colaremmar. Öppnar munnen och börjar avsluta ett temporärt konstverk. Och jag äter. Äter. Och äter.
Det var sista gången jag luktade på en colarem.

Och här är hon nu. Damen. Sälen 1995. Hon är gjuten i kött, ben… och colaremmar.