Osmakligt.

Har avnjutit min lunch framför datorn illusterandes Göran Persson. Jag har gått in på pixelnivå i näsborrar, skit mellan tänderna och örgonvax.
Smaklig måltid.
My ass.

Skev är utspädd

Förlåt, förlåt, förlåt.
Jag har några smaskiga hotbrev på grund av mitt dåliga bloggeri den senaste tiden. Shame on me.
Nu är jag tillbaka i utspädd form på SalongK.se.
Kolla in.
Men det finns alltid saker som är barnförbjudna där och som passar bättre här.

The bless of högtalartelefon

Lördag kl. 22:30.
Mobilen ringer. Mamma.

Skev: Hej hallå.
Mamma: Hej! Hur är det med dig?
Skev: Mamma! Mår fine fish. Men du. Du låter full ...
Mamma: Oj, ja, jo, det är nog bara för att jag pratar i högtalartelefonen ... Förresten, du låter ju också full ...
Skev: Hehe... eh .. eh. Måste vara högtalartelefonen ...

Har gjort det igen...

Trodde att gårdagens incident var en engångsföreteelse, men det var ju synnerligen rånaivt tänkt. Och dumt. Hur kunde jag tro för en sekund att jag kan bete mig normalt?

Chefen: Hörrni. Jag går lite tidigare för jag ska fira min flickväns farmor som fyller år i dag.
Skev: WOHOOOOOOOOOO! PAAARTY!!!

Tystnad. Tangentbordsklipprandet upphör. Mycket mystiska blickar.

Fan.

Inte okej att säga på nya jobbet ...

Skev: Hörrni. Är det inte jävligt varmt här?
Kollegor: Eh. Nej.
Skev: Okej, då var det som jag befarade: Jag HAR kommit i klimakteriet. Skiiit också!

Varför kan jag inte bara hålla käften, klä mig i silke och vara ljuv. Varför måste jag alltid framställa mig själv som en hormonell kris, som ett mensbefriat världskrig och som en gammal dam som har slutat uppföra sig?

Jag är 24. Vad kommer jag vara vid 65?
En samhällskris? Ett socialt handikapp?

Gud, gör mig ljuuuuv.

Mrs Müller och det glamourlösa livet.

Sitter i ett müller av flyttkartonger, soppåsar, gamla halvanvända skönhetskrämer från Clarins och något konstigt märke med svampar i. Nä, inga hallucirnerande mirakel magic-svampar som hallucinerar skönhet, orynkor och fuktighet. Tyvärr. Den bittra verkligheten är väl torrfnasig hy som inte sett vatten sedan jesus gick på det. Biverkningar efter det glamourlösa livet på VeckoRevyn där det fanns nya krämer att leka med varje vecka.
Nu är jag inne på sista reserverna och det är väl inte direkt Dior, YSL, Dermalogica, nä, inte ens ACO. Har grävt längst ner i den glansiga VR-påsen bland glittande, lila ögonskuggor med anor från sent 90-tal, ett brunt nagellack och några brun-utan-sol-krämer ... för män.

Men jag är ganska munter ändå.
Lyssnar på Edith Piaf, funderar på om vi ska ha konsollhyllor på hela eller halva väggen och om trådbackar is the shit.
Ett mycket enkelt sätt att leva. Hjärnan tar E18 direkt till något meningslöstställe utanför Motala, jag går direkt till Norrmalmstorg utan att passera gå och min hjärna kopplar slött den enklaste tankebanan.
Kongokrisen är långt från mitt sinne, likaså det eko-tomma bankkontot och det faktum att mina fötter luktar anus.
Tror att min gamle psykologilärare Roland skulle kalla det bortträngning. Jag kallar det förgånget, förlust, fotsvett och ny lägenhet.
Jag kallar det enkelspråig, helt igenom lyckligt, tänkande.

Hornstull mina vänner. Hornstull.
Det är namnet på 2007 års version av lyckopillret.
Yeah.

Skev 3.0

Kom på att jag faktiskt redan är inne på Skev 2.0 och detta hade inget med nytt jobb och nya bostäder att göra, utan mer att dricka öl och käka oliver. Och träna. Just det där med träningen tror jag får vänta några år till. Man vill ju ha ett redigt projekt när man blir pensionär ju. Så jag sparar hullet och dallret tills dess.

Så nu börjar Skev 3.0, alltså. Inget annat.

Peppepeppepep. Pepp. Igen.

Skev 2.0

Så har man försummat bloggen i åratal till förmån för sådana trivaliteter som Paris, Värmland och även hunnit med att ändra betydelsen av nationalencyklopedins "bakfull".

Paris var grymt. Träffade en äldre, mer sönderrökt version av Håkan Hellström som bodde i Montmartre. Han var beskymrad över att hans plejs var sönderhajpat.

Håkan den äldre: Förr bodde det bara konstnärer här ... nu bor det bara en massa media-folk här som ÖNSKAR att de var konstnärer. Jag blir så jävla förbannad.
Skev: Ja, usch. Preeeeciiiis så är det med Söder i Stockholm. Usch.
Håkan den äldre: Vad sysslar du med då?
Skev: Journalist.
Håkan den äldre: Och var bor du?
Skev: ... Söder!?

Fan. Man är ju en parodi av dig själv utan att man vet om det. Och det värsta är att jag VET om det. Fan igen.

Värmland var ... Värmland.
Upptäckte det makabra redskapet "getingracket". Inte okej.
Mord mina vänner. Mord.

Och imorgon börjar mitt nya liv. Skev 2.0.
Nytt jobb, ny lägenhet, ny roll, ny skevhet, ny chef ... alltså ett nytt liv där jag sannolikt kommer att göra bort mig, säga fel, gråta en skvätt inombords, skratta, känna mig dum, kanske lite smart och sedan kommer jag att stå någonstans mellan Norrmalmstorgs gator, på jakt efter var-det-nu-var-jag-jobbade/bodde.

Lost.
Men det kommer att bli bra.
Skev 2.0. Det hörs ju.
Pepppepppeppepepepepepp. Pepp.

Mosebacke torg, Lördag, 03:30

Var: Mosebacke torg.
Varför: För att vi hittade ett band på väg ut från Kägelbanan och min syster Ellen råkade ha två dragspel i sin väska.
Publik: En övrförfriskad man, Timbuktu, en kille med videokamera, en borttappad plånbok och Gustav Skarsgård.

Tackblogg

Simon: Emma. Varför vann du inte budgivningen?
Skev-emma: Det var någon jävel som budade över.
Simon: Vill du ha ett tips?
Skev-emma: MER än gärna. Detta är en smutsig bransch, och jag behöver alla råd jag kan få.
Simon: Jag har bara ett tips, och det är att buda ÖVER. Alltså om någon budar, så budar du över.

Simon.
Tack.
Utan din coaching och visdom hade jag aldrig rott hem lägenheten.

Slentrian-konsumtion

Erika: Jag har köpt en brownie.
Skev: Jag har köpt en lägenhet.

Make a scene

Budade på en lägenhet i dag.
En etta med scen.

Skevt. Ja, ni hör ju, jag var ju tvungen att buda på skiten.

Mäklaren försökte in i det sista hävda att det var en utdragbar säng, men jag såg ju vad jag såg.
1:a på 40 kvadrat, med scen.

Budade och budade. Priset gick upp.
Förlitade mig ett tag på mina lyckobringade guldshorts (hur kan ett par guldshorts INTE ge tur??), men det gick föga bra.
Jag gjorde en kalkyl på hur mycket jag skulle kunna betala tillbaka på lånet med hjälp av vissa svartklubbs-arragemang, men bankerna har visst ingen sådan kalkyl.
Märkligt.
I stället vill de vet hur mycket jag käkar lunch för, hur mycket jag shoppar och hur mycket pengar jag lägger på hygien. Varför vill de veta om jag är renlig?
Skit i det!
Det kanske är det nya. Lånelöfte efter hygien och BMI? "Specialerbjudande: Om du går ner ett kilo inom en vecka får du hundra tusen extra i lån". Kanske vore ett sätt att få ner fettman i det här landet. Eller för att få bort trångboddheten i storstäderna? "Bo 10, betala för tre".

Där snackar vi korruption. Banken och folkhälsoinstitutet i ett djupt, sammansnärjt trassel av ondo.

Dessutom är dessa i samröre med min tandläkare på Karlaplan.
Där var det också tusen frågor.
- Använder du tandtråd? Borstar du tänderna? Småäter du?
Har samhället gått i maskopi mot min tvivelaktiga hygien?
Eller är det tandblekning och innehav av Brauns eltandborste som är krav för ett lån på 1, 5 miljoner?

Uppenbarligen. För en etta med scen har jag uppenbarligen inte råd/hygien med.
Inte ens guldshortsen hjälpte mig.
Fast de var rena.

Norsk

Har en ny redigerare på jobbet.
Hon har pratat norska med mig hela dagen.
Tills jag frågade varför.
- Är inte du norsk?
Har jag missat något? Varför har ingen sagt något?
Om jag är norsk, så hade det ju varit bra om någon hade sagt det liiite tidigare. Denna röst från det okända sätter hela min identitet på sin spets.
Här jag gått runt och trott att jag är svensk i hela mitt liv.
Men så visar det sig att jag är mer exotisk än så.
Jag är utlänning.
Ballt.

Förlorade

Förlorade lägenheten till Ylva, eller vad nu köparen kan tänkas heta. Och samma dag annonserar de ut en exakt likadan lägenhet, i samma hus, för samma pris.
Men jag bävar för det värsta. Jag kan inte köpa den, jag kan inte vara granne med Ylva, jag anar hämd i min kropp.

Bostadsmarknaden har gjort mig ond.

Ärade jävlar

Sista varningen nu.
Ni som håller på att buda på min lägenhet. Lägg av med det.
Pronto.
Kan jag inte få köpa min lägenhet i lugn och ro nu, utan våld.

Pallar inte andrahandsmarknaden längre. Varför?
Min andrahandshistoria har gett mig men. Här följer några av mina favoriter:

• Delat en etta på 25 kvadrat med min pappa. Han snarkade.

• Varit inneboende hos en snubbe som inte existerade. Nope, han fanns inte i några register, fick hyran kontant och han hade en pistol på sitt rum. Plus basebollsträ.
  

• I ett söndermöglat skilsmässohus med enormt stora spindlar som jag råkade mörda med hårspray. Men spindelgängen var mycket för hämd, så de blev bara fler. Och större. Han som vi hyrde av hade eventuellt mördat sin fru.
  

• Inneboende hos en alkoholist, som ofta dök upp med en öl i handen och bar en löskuk som näsa. Dessutom: inget varmvatten. Bytte nybakt bröd mot en varm dusch hos givmilda vänner.
  

• Studentrum, 17 kvadrat med ett gäng silverfiskar, och ett stambyte. Spanjorer som friterade sönder köket, tyskar som hade högljutt mastodontsex, japaner som grillade dygnet runt och ännu fler spanjorer som hängde upp korvar i taket. Inte sina egna tyvärr, utan andra(s). Och så hade vi ju fransoser förstås, som rökte och trodde att de var guds gåva till kvinnan. Och sedan var det ju jag.
  

Räcker det som skäl till att få lägenheten?
Svar kommer imorgon.
God natt.

LÄGG AV!

Kan alla människor med begynnelsebokstaven "Y" lägga av att buda på min lägenhet. Jag försöker faktiskt köpa en lägenhet här.

Var god stör ej.

Wokad anus

Käkade lunch med en – vad jag trodde – hyffsat normal människa. Ja, jag har väl haft mina tvivel, jag menar, ingen går väl direkt säker i tider av motståndsrörelser mot normalitetens vassa, ytliga och extremt läskiga klor. Men normal? Nä, långt i från.

Satt och åt i Bonniers fina lokaler, där det ibland spelas klassisk musik i matrummet. Mycket sofistikerat. Där trängs chefredaktörer, stylister och webbhajar med stora namn som Ola Lindblom, Ebba von Sydow och Pontus Schultz. Kalkon inlindad i bacon. Sallad med balsamvinigrett. Ja, som sagt, sofistikerat.
Där sitter jag, som visserligen sysslar med webb, men jag kanske snarare är en webbmakrill, än en webbhaj. Hajar är onda, makrillar är goda. Enkel matematik, mina damer och herrar.

I alla fall. Denna människa, som jobbar för en välkänd resetidning, har varit i Vietnam och käkat orm och ödla. Det är inte okej.
Ormar är onda, lamm är goda.
Samma, jävla matematik.
Människan, vi kan kalla henne för Birgitta för enkelhetens skull (eftersom det är hennes namn), är uppenbarligen inte klok. Dessutom hade hon sippat på Vietnams hetaste drink.
Sex on the beach? Nej. Orgasm? Nej? Pina Colada? Nej. Men en jävligt enkel, traditionell gin och tonic då? Nej.
Sprit blandad med ormblod.
Det är inte okej.
– Ja, det smakade lite järn, sa Birgitta snällt.
Snacka om att ta sig ett järn. Men det är inte okej.

Men det som skrämmer mig – och även facinerar mitt undangömda rövintresse – är inte ormarna. Nä, det är att man på samma ohyggliga ormresturang kan beställa anus.
Hur har världen kunnat fortgå?
Anus.
Vems anus?

Jag måste åka till Vietnam.
Och käka wokad anus.
Lär ju vara skitgott!

Knark för ögonen

Kolla in världens bästa blogg, efter den här då, men den uppdateras ju mer sällan än Jesus visar sig.

Indie

Obegriplig.

Hört ryten om att min blogg bara blir mer och mer obegriplig.
Jag tar det som ett sundhetstecken.

Pillar in någar ord här på luncher, sena nätter eller när hjärnan svämmar över.
Resutatet?
Skev är bloggvärldens sopstation.
Fast osorterat.

Nu ska jag gå hem.
Inte bra för meriterna att kasta ord över the holy internet vid grav övertrötthet.

God natt.

Working late with Ylva-Marie

På jobbet. Klockan är 21.50 och jag kanske snart spyr av trötthet.
Eventuellt.
Eller så kryper jag ihop till en boll på den blågröna heltäckningmattan, sover en skvätt och slutar fundera över det nybakta brödet och pannkakorna som väntar på mig hemma.
Fan.
Väntan är nog det onda själv, och just nu är så långt insnärjd i den där väntan att the dark side snart take over.

Väntar på att en dvd ska brännas.
Tror att vi har gått tillbaka i tiden, för i slutet av 1900-talet kunde man bränna en skiva på fem röda. Partysamlingar, fredagsdisco och GES. Ja, jag kanske var ett fan av GES, men säg det inte till någon.
GES, glittriga partytoppar, blonderade slingor, en nonchalant uppsyn och medgavd öl in på toaletten på Karlstads metropol, Jäger.

Jag var odödlig.
På skivbränningens tid.

Satt i små högar tillsammans med mitt gäng, som bar olika gängnamn beroende på personuppsättningar.
Det var Ehy-gänget, Korstågs-kryckorna, rövarna, Münchaus-Lie och läppglansgänget.
Vi gick i gymnasiet, matchade armband med topp, tyckte att tjejerna i "Mobil- och pojkvänsgänget" var präktiga och tågade upp oss på rad innan vi gick in i matsalen.
På vägen in tittade vi rakt fram.
Inte på någon.
Vi hade ett eget bord, ett ställe som vi kallade "hemliga stället"(mycket innovativt) där vi tjuvrökte, och vi hade ett stammisfik där vi satt och pratade om Framtiden och Livet.
Vi var odödliga.
Och kunde bränna skivor.
Reste land och rike runt i jakten på Kärleken. Kom ofta tillbaka till vår stad med gråten i halsen, ett brutet hjärta och en snaskig historia om någon kille som inte "var ute efter ett förhållande".
Fan vad vi sökte.
Vi kanske inte ens ville ha det.
Men fan vad vi sökte.

Nu finns det ett ord för sådant: bekräftelseonani.

Vi var skitskrajja, men vi hade varandra.
Och GES förstås.
Kunde till och med hela texten i låten som handlade om Ylva-Marie.
Inte coolt.
Men det sket vi i.
Ordet "cred" var nämligen inte uppfunnet så.
Men det var fan cd-bännaren.
Det är den emellertid inte längre.
Uppfunnen alltså.

fan.

Den skitigaste av skitiga skiten.

Är ju inte så jävla bra på det här längre. Bloggeriet.
Ni vet, det är ju en massa annat skit man måste göra när man leker vuxen.
Jobba, träna på Sats, handla ekologisk mjölk, dricka vin, käka brie, snacka bostadsmarknaden, låta smart, äta brunch (har inte börjat med det än, men jag har hört att det ingår i paketet liksom), göra matlådor och få i sig tallriksmodellen.
Allt detta för att ingen ska komma på att man är en bluff.
Så nu sitter jag här, vid ett skrivbord med kaffefläckar anno 2005, en flaska vatten och en djup tallrik med flottig bacon med grönsakstjafs.
Ser jävligt upptagen ut, och ägnar min superviktiga tid åt ... dig.
Fantastiskt.
Har precis ringt min bank och bokat tid för möte. Höll på att skita på mig. Vad fasen säger man egentligen?
"HJÄÄÄLP MIG, jag fattar inte ett skit?"
Ja, typ.
Jag stammade fram några nervösa ord om lån. Sa fel en eller två gånger och var dessutom skriven i fel stad. Mycket olustigt.

Yes, jag ska ge fröken studielånet på xxx hundra tusen kronor lite sällskap. Lite taskigt att låta det ligga själv i sisådär 50 år, utan att få åma och gräma sig och skicka ut sådana där härliga lappar där det står "vi beräknar att det kommer att ta dig 10 222 år att betala av det är skitlånet". Nu kommer troligen stora, biffiga herr bolån in i bilden.
Ja, det är sant. Jag ska ge mig in i skiten.
I den skitigaste av skitiga skiten.
Bostadsmarknaden.

Punga ut med 1, 6 mille, bara för att ha någonstans att äta spagetti carbonara, sova en skvätt och pinkelinka utan att behöva betala 5 spänn till offentiga toaletter.
Kan visserligen harva runt i andrahandsmarknaden ett tag till, men 5 år av runtflyttande börjar sätta spår.


Jag hittar nämligen inte hem.
Åker fel, bara för att jag inte minns var fasen jag bodde. Enskede, Sumpan, Täby, Universitetet, Kärrtorp, Tumba?
Och hur jäkla vuxet är det att inte hitta hem.

Om jag inte köper lägenhet, så måste jag börja adressera mig själv hem.
En stor adresslapp fastklistrad på magen, och åma mig in i Postens smala, jävla lådor. Måste troligen sluta äta bacon då, för att deffa in i lådan. Allt som är gott är ett minne blott, men sådant är livet har jag hört. Sedan måste någon helgvikarierande, fattig student stämpa skiten ur mig, för att sedan pressas in i ett dörrinkat. men eftersom vår brevbärare alltid lägger breven fel, så kommer jag säkert in till grannen först, får ligga på en skitig dörrmatta medan deras hund slickar mig i ansiktet. Tills grannen kommer hem, lyfter upp mig och pressar mig genom dörrinkastet i min lägenhet, som till min stora fasa har betonggolv i hallen.
Livet blir surt när man hyr lägenhet av arkitekter som har insett att betong är hett. Eller surt och surt, det gör ont helt enkelt. Jävligt ont.
Därför måste jag köpa lägenhet.

Vad tror ni? Funkar det som skäl att få lån?

Ska vi kasta pihl?

Mobbad på jobbet

Arbetsklimatet inom mediabranschen är, år 2007, hårt.
I dag blev jag utsatt för så kallad mobbing.
Satt i godan ro, snällt på min kontorsstol, och spydde elak galla över musik-Sveriges klenaste artist, under en något syrlig recensionskrivning.
Kan ha jämfört denna klena sak med vår nationalskald Patrik Isaksson, som enligt mig har gått från spjälsängen till att ägna sig åt radioplågeri på heltid.
Oskyldiga öron drabbas, människor flyr och hjärnor fylls av dräpliga texter.

Då börjar det.
Mobbingen.
Hannah i täten med ett Patrik-försvarstal i fickan, och Björn i tyst samförstånd.
Mobbar mig ut från kontorslandskapet med den värsta sortens utdrivningsteknik: vapen.
Det hemska, dödande vapnet bar namnet youtube.com och spelade högt och glatt en fördjävlig Patrik, med en genomtränglig ondska i rösten.
Patrik – som är vår världs svar på Stålmannens kryptonit – kommer att fördriva mig från mitt arbete, i sann maskopi med mina arbetkamrater Hannah och Björn.

Världen är ond och jag är mobbad.

Dagens mest underskattade uttryck

– Hur är läget?
– Det är alla tiders.

Lisen på jobbet undrar vilket århundrade jag är ifrån.
Jag gissar på tidigt 1950-tal.
Jag och Åsa-Nisse, Tage Erlander och "den vilda ungdomen"= This close!

En kanyl i ryggen

Har varit i Norrland.
Lärt mig hur man säger "medlemskort" på skellefe-mål och upptäckt varför norrlänningar är så lugna.
Yes, jag har svaret.
Det är luften. Precis när jag passerade norrlandstrecket blev jag kroniskt trött. Pratade långsamt, gick sakna, var tystlåten och extremt trött. Tre dagar i ultrarapid. Jäkligt skönt.
Åkte nattåget till Stockholm och underhöll mig i restaurangvagnen på lördagskvällen. Där satt de, två ensamma, medelålders norrlänningar med varsitt glas öl i handen. Den ena var på väg hem till Stockholm, den andra skulle åka till Thailand efter ett infall.
- Usch, bor du i Stockholm?
- Ja...
- Där får man ju kanyler i ryggen varje morgon på väg till jobbet. Det är ju allmänt känt. Thailand däremot ...
- Vad ska du göra i Thailand?
- Röra om i grytan lite.

Tystnad.

Jag gillar Norrland.

Bad idea.

Why?
Vågar aldrig gå ut igen. Aldrig mer under berusning.
Jag kan ha ställt hela min fysiska framtid på ända genom att ha varit så där lite glad i hågen, framåt och bemötande ... och full.

Vad händer?
Jo, lördag hände.

Två dagar senare får jag ett samtal från min goda vän Aila-Lisa.
Aila: Hej! Vad gör du?
Skev: Jag är på väg till Cleas Ohlsson. Så klart! Döööö.
Aila: Eh? Okej ... Du, i dag börjar träningen.
Skev: Hehehehe. Nä.
Aila: Jo.
Skev: Vaddå? Vilken träning?
Aila: Ja, träningsschemat börjar i dag. 20 minuters RASK promenad.
Skev: Eh! No way! Varför?
Aila: Har du glömt?
Skev: Uppenbarligen. Vad snackar du om?
Aila: Du sa i lördags natt att du skulle springa tjejmilen med mig och Lollo. Vi skakade hand och du var jättepepp.
Skev: ........ Eh...hehe .. eh .....

Bad idea.

Ja och nej

Ja:
– Få vara förkyld-ynklig med någon som klappar min panna och tycker så där lite lagom synd om mig.

Nej:
– Ta tempen och inse att jag än en gång bara har 37, 2.
Fan, jag hatar att ta tempen. Jag får aldrig vara så där lite dramatiskt sjuk. Bara snuvig, äcklig och rödögd.

Inför helgen ...

Karlstad

Bossen Ebba och redaktionschefen Caisa ska åka till Sveriges stolhet. Ishockeys mekka. Bengt Alsterlinds bunker. Sven-Ingvars hemstad. Enda stället där man faktiskt minns Da buzz. Och enda stället där det var hippt att ha hånglat med någon av killarna i bandet.
Eller kände någon som hade gjort det.

Karlstad.

De ska hålla någon form av föreläsning.
Så avis.
Försökte packa ner mig själv i Caisas väska förut när hon var på toaletten, men fick inte plats. Ger mig fan på att det var den där nötkrämsdieten jag gick på förra veckan.
Försökte även biljera med min emintena värmländska. Men det imponerade föga. Troligen för att jag pratar det hela tiden.

Gav till och med Caisa ett erbjudande som hon faktiskt inte kan motstå.
– Men Caisa. Jag kan väl få följa med. Kan stå i bakgrunden, iklädd 400 kastanjetter, skaka och gyckla lite ..
– Eh? Nej.

Fan.
Och jag som till och med känner en som har hånglat med en av killarna i Da buzz ...

Till er som är avis på min häftiga dialekt.
Här finns en kurs ...
Klicka på "Förstår ni vad vi säger".

Bakis och egogooglad.

Vaknade upp som ett aschle i morse efter en suspekt, men mycket dansant afton igår. Lyckades med mitt mission: Bli pank.
Brände månadens sista, skälvande ören på skummande öl på oldfashion Carmen, som förövrigt har förvandalts till en hotell-lobby. Insåg någonstans vid den tredje ölen att det är dags att byta ställe. Det är inte okej längre.
Så vi drog till fashing, dansade till Stevie Wonder och avslutade kvällen genom att göra kullerbyttor i stressgången. Den var så tom, ensam, öde och olycklig att jag var tvungen att gyckla en aning. Få väggarna att skratta.

I dag har jag sprungit på lägenhetsvisningar på Söder för att vara smakråd åt min syster som ska punga ut med storkovan på ett rum med kök för någon miljon eller två. Känns smart.
Själv harvar jag runt ett tag till i andrahandsdjungeln. Jag är ju en sådant eminient lägenhetsvaktare, så varför sluta med något som man är bra på. Råkade visserligen hitta (ännu) en död fisk i akvariet som ingår i projekt "lägenhetsvaktning", men de äckliga satarna vägrar ju att leva.

Efter en mycket tyst begravningscermoni fortsatte jag dagen i horisontellt läge.
Under ett täcke.
VÄRT.
Tills ...
Gjorde då en jäkligt dum grej. Ingick inte riktigt i min sköna-söndags-planering.
Egogoolade mig själv.
Varför gör man det? WHY?
För att se om man har lyckats gör några skeva fotavtryck? Snedsteg? Trampat på någons tår?
Upptäckte till mitt förtret att jag har gett upphov till mycket agg den senaste tiden. Är det bloggen, värmländskan, min passion av oliver eller kanske mina fula fötter som retar?
Ingen aning.
Enligt det Allsmäktiga Internet är jag både ett störningsobjekt och ritar fula serier. Så fula serier att några till och med hatar mig.
Som att jag ritar in kräkmedel i tuschen i varje strip.

Internet tell you the truth?
Som en personutvecklare, fast aningen mer vass i sina kommentarer. Gjorde lite ont, så nu sitter jag med en klump i magen, som jag snart ska spä på genom att äta nybakt bröd.

Märkligt det där. Tänk att lilla, skeva jag har suttit och småskrattat och med glädjande fart ritat mina älskade serier, och folk blir så arga. Hatar. Stör sig.
Om jag bara med några streck och skratt kan få folk att hata. Vad kan jag då mer göra?
Verkar vara flygande lätt att göra fotavtryck i världen.

Kan få stressgången att skratta, men människor att gråta av hat.
Ja, man ska ju vara bra på något i alla fall.
I dag är jag bra på att ha klump i magen, döda fiskar, ligga horisontellt och vara bakfull.

Imorgon ska jag bli bra på att ta kritik och kanske leka så där kyligt oberörd som sådana där karriärmänniskor. De där som tycker att det är något fint att ha stenansikten, inte bry sig och vara tuff, vass, skarp och gå med självsäkra steg.
Kankske skulle klä mig riktigt bra?
Men det är inte jag. Jag liksom slanar mig fram med dålig hållning, skrattar åt mina egna skämt och har ögonbryn som dansar i takt medan jag pratar.

Jag är varken vass eller har ett stenansikte. Och jag tycker att det är något fint. Fint att visa känslor. Som en värld av velour.
Tycker att det låter så platt och ointressant att inte göra det.
Jag vill vara intressant, passionerad och lyssna på vad folk säger, bli ledsen eller glad.
Inte borsta av mig. Låta det rinna av mig. Vill ha klumpen i magen och vårtan i röven.

Imorgon ska jag helt enkelt bli bra på att ha vårtor i röven.
En gycklare med vårtor i röven, dansande ögonbryn och en hand full av döda fiskar. I den andra handen ska jag ha en penna som ritar kräkframkallande serier.
Och jag ska få väggar att skratta.

Känns intressant.
Inte ett dugg platt.

God natt alla vänner och ovänner.

Småkär

Blev lite småkär i Henrik Lundström när jag redigerade ihop den här i går ...
Han är den nya Persbrandt. Sveriges stolthet. Fast utan macho-prylen, Torsten Flinck och det där lite halvsnuskiga leendet.

Henrik är min nya idol.

PS. Det är så konstigt att jag får fria händer att leka med filmredigerarprogrammet Final cut, och ingen verkar ens märka hur skevt det är, eller ännu värre: hur skevt det skulle kunna bli. Varför satte de mig på jobbet och inte en korrekt brutta som kan spela piano på gehör?

Tar samtidigt tillfället i akt att be Henrik om förlåtelse efter att jag antytt att han har ticks. Jag önskar att jag själv hade spännande, oförberedda ticks att svänga mig med, men det har jag inte (förutom att jag säger "röv" i tid och otid). Råkade visst projecera ett tick på honom genom att klippa på helt rätt ställe. Mohaha. Eh. Förlåt ... Mohahah.. Åh! Förlåt. Hahaha. Röv.

Drillad i rivalitet

Inte konstigt att jag blev som jag blev.
Blev ju för fan tvungen att sjunga den här hiten vid varje högtid under gymnasiet.
Min kollega Caisa, som förövrigt kommer från min gymnasieskolas rival SÄG (Sundsta-Älvkulle-gymnasiet), säger att jag är uppfödd i en sekt, Tingvallagymnasiets sekt. Hon kan ha rätt. Bland pressvecksbrallor, Gustav Fröding, anor och handelselever. KLart man får men.
Men jag kan inte ta henne på allvar. Hon har gått på SÄG. Och så kommert det alltid att vara. Det kommer allid vara något som knager emellan oss. Typ som mellan tyskar och fransmän. Pax för att vara fransk. Tysk vill man ju inte vara. Fult språk, sauerkraut och två världkrig i bagaget. Där snackar vi taskigt CV.

Yeah, rivalitetstakterna håller i sig. Därför tar jag tillfället i akt att ange mig själv till följande brott mot gymnasieskolan SÄG:

– Förtal. Jag skrev ett verklighetsreportage direkt från fronten om SÄG. Den hette "Bland UFF-lådor och haschplantor i skåpen", och var ett mycket grovt påhopp på estetklasserna och deras outfits. Jag kände mig förmer, i mina pilotsolisar och min manchesterjacka. Undrar just varför.
– Sabotage. Jag gick tillsammans med ett par kompanjoner bärsärkargång över SÄG. Flaggor byttes och saker skrevs på asfalten. Allt under kodnamn "Korstågskryckorna". Mitt kodnamn var Napoleon.
– Förtal igen. Var med och skrev en sång om skiten. Som jag snällt framförde i aulan på Lucia ...

Klart att man blir skadad. Hör på låten så förstår ni.

Dagens hit

Paris med "You and I". Och då menar jag inte arv-Paris med hela jordens befolkning. Nope. Inte ens Britney är inbjuden till denna blogg i dag. Och har aldrig varit, även om hon kanske borde få ett VIP bara för att hon ser ut att vara en bortkommen medlem ur Mel Gibsons "Braveheart".
Nä, Emmons Paris.

Jag diggar så mycket att jag inte ser datorskärmen för att den skakar så djävligt. Det är riktig pop, det.
Ska digga till Paris hela dagen. Jag är sjukt osocial som sitter med hörlurar på, men det skiter jag i. Jag har skevparty!

Knark-Kerstin is gone. Efter typ 200 år på VeckoRevyn lyckades jag få bort henne. Mobbade henne. Nu har hon börjat på Korsordstidningarna istället, där de inte tilltalar varandra utan säger "namnsdag 24/7" istället. Eller KK, Korsords-Kerstin. Kallade henne det hela sista veckan på jobbet, sen hällde jag i henne vin, så att hon inte skulle komma ihåg hur elak jag är.
Jag saknar henne.

Var uppe på Korsordtidningarna tillsammans med min kollega Björn för att titta till henne. Vi hade kopierat oss i kopiatorn först, och tog med den fina bilden upp.
KK verkade inte vilja ha den. tror att hon har gått viadre nu. utan mig.
Nu har jag ingen att systematisk mobba, utan nu måste jag vara beskedlig och snäll. Kan inte ens slänga iväg ett ont öga åt någon.
Inte ge bort knark lite då och då.
Allvaret har lagt sig. Och jag med den.

Nostalgi-veckan på SKEV presenteras av ...

Vacker.

Det är nästan så att man vill börja på gymnasiet, tjuvröka på "hemliga stället" och drömma om att flytta till Stockholm. Dra. Skrika "fuck you" åt världen, gråta sig till sömns och fortsätta vara odödlig ...

Nostagi

Hur många öl hinner jag dricka innan ölen tar slut ...

Verkar som om den där gycklarskiten är my bag-in-box. Har verkligen funderat på vad jag ska bli när jag blir stor. Har gått via spårvagnschaffis, postämbetsman, jazzsångerska, journalist till ... gycklare.

Det enda som jag har uppfyllt är den där journalistprylen. Och jag höll på att bli jävla seriös där ett tag. Ja, himmel. Statsvetenskap, samtidshistoria och uppsatser ... Vem trodde jag att jag var egentligen? Gud? Himmel? Hans allsmäktiga son?
Jag spädde visserligen ut det genom att stå i kassa på IKEA på helgerna där jag roade mig med att säga:
– Ska du verkligen ha allt det där ...
... och inte att förglömma att jag stod i baren på kåren, där jag blev halvt portad efter att ha börjat missbruka ismaskinen genom att kasta is på gästerna ... plussa på att jag en gång skulle vakta öltappen (medan någon skulle springa ner i källaren och stänga av ölflödet), satt på bardisken, motade bort gästerna och tänkte i mitt stilla sinne: Undrar hur många öl jag hinner dricka innan ölen tar slut ...
Det tog ett tag. Och snart hittade mina barkollegor mig som en hopsjunken kudde på bardisken ...

Jag har verkligen försökt att vara seriös. Försöker varje dag att inte pilla iväg konstiga mejl till mina kollegor ... och det är jävla svårt ska jag berätta för er. Försöker prata om miljöhot och krisen i Kongo, och ja, det går ju så där ...
I mina försök att låta seriös, tror jag faktiskt att folk uppfattar mig .. ja, just det: seriös ... vilket gör att det är ännu svårare att vara seriös. Vilket gör att jag försöker ännu mer ...
Ja, you've got the point.

Det låter ju visserligen ganska angenämt. Men jag är rädd att det ska bli som när jag var liten. När jag tittade i kors och min dagmamma Ulla-Britt sa att man kunde fastna om man kollade i kors förlänge. Lite som min kompis mamma Eva sa att om man lade sig ner och ville dö, så kunde man göra det. Jag tror att Eva var föregångaren till Gunde Svans: "ingenting är omöljligt!".
Men tänk om jag kommer att fastna i det seriösa? Att jag tror att jag är seriös till jag blir det?

Det är därför jag ska bli gycklare.

Gycklar-jävel!

Har hittat yrket som jag är menad att syssla med. Tyvärr verkar yrkesformen utdöd. Så sådana som jag måste därför låtsas seriösa och ambitiösa inom andra yrkesområden. Själv har jag riktat in mig på tidningsbranschen.
Jag snackar gycklare.
Skulle passa perfekt. Jag skulle få roa, vara asskev, skratta åt mina egna skämt och gå runt i färgglada strumpbyxor och en lustig hatt – på heltid!
Jag skulle få vara en gycklar-jävel av bästa sort.

Om det är någon som – mot all förmodan – söker en gycklare som kan underhålla dig några gånger per vecka, så anmäler jag mig frivilligt.

Sommar ...

Ge mig det.

Vacker värld

Om det var en vacker värld vi levde i så skulle jag ha bloggat för 100:ade gången den här veckan.
Om världen var vacker skulle det inte falla en massa skitjobbiga grejer på marken just nu. Skulle inte ens vara vinter. Skulle heller inte mobba Kerstin på jobbet för att hon knarkar, kalla min systers kille för Peter, fast han heter Chister bara för att djävlas. Skulle inte vara bakfull just i detta nu. Skulle definitivt inte ha dragit i mig en Jack daniels igår, fast jag inte gillar skiten. Skulle heller inte grimaschera åt morgonfolk som luktar människa och tuggad ostmacka i tunnelbanan.
I en vacker värld skulle jag inte blogga på arbetstid.
I en ännu vackrare värld skulle jag inte avslöja att jag gör det.

PS. Lkheter mellan fiktiva personer och verkliga personer i bilden är en ren slump och Kerstin på bilden har inget med knark att göra ...

Redan som barn ...

... Gillade jag kontorsmaterial och tog varje tillfälle i akt att stämpla någon, eller något. Här jobbar jag svart för min pappa. Redan då en bedragare och skattefifflare av värsta sort. Detta var alltså innan jag och Sergel inkasso lärde känna varandra.
Och nej, jag har inte gjort könsbyte. Shemale på bilden är jag, med fräck, ball 80-tals-stubb, med en stark touch av pojke i.

Jävla Sats

Här ligger man. Förkyld, febrig, ynklig och liten som en köttbulle. I sinnet alltså.
Jag är sjuk, snorig och sängliggande.
Åmar mig i mina egna krämpor och viskar tyst för mig själv att det är jävla synd om mig.
Sover en skvätt och vaknar upp i ett feberrus med ett förmodat liggsår. Men trivs på något sätt, av att bara sova och lata mig, plus att det är befogat.
Skönt som fasen.
Mobilen ringer.
- Hej, jag ringer från Sats Odenplan och jag ser här att du inte varit här och tränat på länge.

Jaha. Men ring. Ja, gör det när jag ligger här och väntar på min dödsbädd ... typ.
Skicka hit Blossom Tainton när du ändå är i gång.
Förstör magin, med din hurtiga röst som berättar att du bär glansiga träningsbrallor på sjukligt slimmade ben, och precis har klarat av ett pass på steppmaskinen. Ja, det fjärde för i dag. Eller var det femte?
Själv har jag legat horisontellt hela dagen. Drack oboy och käkade sockerkaka till frukost. Känns hur bra som helst. Ja, innan Sats ringde och spräckte hål på min Sats-bortträngningsbubbla.

Jag är arg. Kanske bitter.

Sen när började Sats med telefonstress?
Låt mig vara med min härligt dallrande mage, min oboy, min sockerkaka och "feberfrossa".
Jag är sjuk.

På ölhaket:

Nina: Jag tar första ronden. Vad vill du ha?
Skev: En öl, nötter, ipren, treo, resorb och en stödkrage, tack!
Nina: ... En "veckans" alltså?
Skev: Ja, precis.

Vem är jag?

Den skeva identitetens totala rubbning kikade in på en kaffe förra veckan.
Helt plötsligt ville alla bekänna släktskap med mig. Kerstin på jobbet ville helt plötsligt vara min mormor (tror att hon börjar bli lite.. hmm.. virrig), min chef Caisa sa sig helt plötsligt vara min mormors (alltså Kerstins) systers dotter, min vän Anna bekände sig samtidigt vara min mamma, och – helt oberoende av de andra så kallade "släktingarna" – passade musiksnubben Charlie på EMI Music på att köra en klassiker: I'm your father.


Jag vet inte var denna plötsliga popularitet kom i från. Inte heller det faktum att det verkar vara åtråvärt att vara släkt med mig ...
Kanske är det mitt släktträd med "Agda i porten" i täten som lockar. Hon som hade lite rajtantajtan med Erik XIV, och fick en oäkta dotter vid namn Virginia ... som jag är släkt med i rakt nedstigande led. Typ. Är det denna oäkthet som lockar?
Eller är det släktskapet med rackare Harald blåtand?
Vad är det ni vill ha?
Mina pengar? Harald? Min defekta hjärna?

Nu med mitt förflutnas facit blottat, så vädjar jag: Om det är någon mer som vill bekänna sig till mig och den Emma Sundh:ianska släkten: Gör det nu, eller var för alltid tyst.
Jag börjar bli lite identitets-förvirrad här nämligen.

Kerstin och knark

Kerstin på jobbet tycker att jag bloggar för lite.
Det har hon väl rätt i.
Men eftersom hon är genomgående skeptisk är hon svår att ta på allvar.
Jag har försökt att förklara att jobbet framför datorn inte uppmanar till skeva blogginlägg, det krävs skev tid med mycket koffein, vänner och en oförstörd hjärna som inte tänker på hur den uppfattas.
men Kerstin verkar inte förstå detta. Vet inte om hon är trögtänk eller allmänt efter... eller om hon helt enkelt bara är skeptisk.
Hon är ju som sagt lite underlig, den där Kerstin.
Att hon dessutom ber mig att köpa knark och sprit varje gång jag ska handla lunch på konsum gör henne i inte mer trovärdig.
Eller är det jag som har missat något?
Änglamarks kravmärkta kokain för 39:90 kr/hg, ja om du drar ditt klubbkort alltså.
Köp två och betala för en – och för guds skull kvinna: använd rabattkupong.

Pensionär

På söndag blir jag pensionär. Yeah!

Hunden, katten, göken och ponnyn

Skev har fått en skräddarsydd klubb!

Alltså av alla jävla skeva klubbar, så är Hunden, katten och göken den bästa. Nu har de fått sällskap av en ponny också.
Ikväll är det tvårskalas och temat är "så du tror att du kan baka?"
Jag tror att de tänkte på skev när de brainstormade om den klubben.
Så. Jävla. Bra.

Pension

Skev: Hur tror du att vi kommer att vara som pensionärer?
Nina: Det kommer aldrig att hända. Vi kommer att ha avskaffat ålderdomen tills dess.

Jag och treåringarna

Ännu en tv-helg framför lantis-tv(SVT+Tv4) med upplyftande lördagskvällstema med "Förintelsen", tillsammans med dillships och Coca Cola. Eller ja, hann ju även klämma höjdarfilmen "Timeline" som handlade om ett par skrikande arkeologer som hittade en tidsmaskin och åkte tillbaka till Frankrike 1357 ... Undra just varför inte den fick någon Oscar?

Efter att ha stått i videobutiken upprepade gånger de senaste månaderna och valt mellan den-där-snubben-jag-bor-med:s osunda facination för Bruce Willis och min för Katten Gustaf, så bifallde äntligen snubben den återupprepande längtan efter katt-fan.

Kan en film gå fel i fall den har Bill Murray i sig?
Ja, med tanke på recensionerna så.

Men jag tyckte den var bra. Förutom att katten Gustaf är en jävla otrevlig och ouppfostrad typ. Skitjobbig. Riktigt jävla dum i huvudet.
Men jag tyckte den var kul. Om jag var tre år skulle jag älska den.

Okej, det säger inte så mycket om treåringarna.
Snarare säger det att jag har humor som en treåring.
Fan.

Mångsidiga iPhone

Dagens man

Choklad under förhuden

Syster: Ska du med Helena och Mankku till Söder och köpa sexleksaker i dag?
Skev: Eeeeh ... näää ...
Syster: Synd för dig. Äh! Jag köper med något till dig. Lite flytande choklad att ha under förhuden eller något ...
Skev: Ehh ... Du kanske inte har märkt det, men, alltså, jag är en tjej ...

Tom Cruise kills Oprah

Föreläsning

Skev ska – om några timmar – hålla någon form av föreläsning för 80 personer på Södertörns högskola.
Problemet är att jag måste verka någorlunda normal.
Vet inte hur det ska gå till, så jag ska försöka väga upp spektaklet med att tona ner min värmländska, ha välkammad page och gå i sådana där höga klackar.

Det är pondus.

Bajsbloggen

För er oroliga själar som tror att denna blogg har döpts om till "Bajsbloggen" i och med de senaste dagarnas förvirrande bajs-prat, så ska jag dementera mitt rådande tillstånd:

– Nej, jag är varken i bajsåldern eller 3 år. Eller är det en 20 år försenad reaktion?
– Ja, jag är fortfarande skev. Som ni märker.
– Nej, bajset är inte en följetång i stil med "Dagens mustasch". Det kommer varken bli "Dagens bajs" eller "Gissa vems bajs".
– Ja, det kan vara någon form av 24-års-kris jag går igenom eftersom min stundande födelsedag kommer klampande i en oroande snabb takt.
– Ja, jag är manuiplerad av min omgivning, eftersom "bajsprat" verkar vara "den nya svarta". Alla pratar om det ... och jag är lättmanipulerad och svag.
– Ja, jag älskar att skylla på andra ... Det är så mycket enklare än att skriva "jag tycker att det är kul att skriva om bajs eftersom det är tabu".

Livet

I går berättade min vän Gabbe vad meningen med livet är:
Fas 1: Bajsa på sig och spy.
Fas 2: Plugga.
Fas 3: Jobba.
Fas 4: Bajsa på sig och spy.

Ha en trevlig dag.

Taskigt läge ...

Inte okej

Inte okej.
Jag har bloggat om kaniner och bajs i dag.
Bara.
Inte okej.

Bajs

av någon Jörgen ....

Framgångens våg

Här driver man en blogg i all anspråkslöshet och så helt plötsligt så kommer fanklubb efter fanklubb och rider på min obegränsade framgång.

Schweiziska kaninexpertsföreningen: SKEV är inte sena med fläka ut sin beundran genom att plagiera mitt namn.
Troligen har jag en hel hop av schweiziska kaninfarmar som just i detta nu och jublar ut sin beundran

Justin

Det sista unset av icke-kommersialism har gått ur min kropp.
Drömde om Justin Timberlake i natt.

Han är grym och är som en ny Michael Jackson ... fast utan peddo-wacko-prylen.

Skevs årskrönika ...

... hittar du här.

2006 i bilder

Årets plagiat: Jag snor Åbergs idé.

framtid

Knark

Har efter tio års letande fått tag i min ungdoms drog. LSD, kokain, heroin, rohypnol? Nope, inget för mig. I värmland sysslade man inte med sådant, förutsatt att man inte hoppade av högstadiet och började hänga med den där långhårliga mannen med skinnrock som brukade hänga runt bolaget ...
... Eller de som började se sitt liv i ren och skär "Dom kallar oss mods"-anda och åkte till Stockholm för att köpa knark på plattan och kom hem med tvättmedel i en påse, köpt för ynka 1 000 spänn. Hoppas fan att det var ett jävla bra tvättmedel ...
... Eller de som trodde sig tillhöra krämens kräm av Karlstads så kallade "innegäng" (har faktiskt hört att det finns de som anser sig tillhöra denna suspekta, tveksamma grupp människor av inbördes beundran)som tyckte att det var ballt att handla sina plagg på MQ, kolla över ens huvud medan de talade med en, gick in via VIP-kön på Arena och var väldigt noga med att bara hälsa på "rätt" människor. Kompis med en sämre ansedd pryl? Noway!
Yes, det var långrockens pojkar, "Kenta och Stoffe"-wannebes och krämkrämens patetiska mannar och kvinnskor som ansåg sig tillräckliga för knarket. Eller otillräckliga. Några har skärpt sig, de andra ligger nu och vadar i sitt eget lösa bajs.

Själv kollade jag på "Anne på Grönkulla" som nu finns på DVD. Jag har malt igenom fyra DVD:er och vad jag kan se har jag varken pissat- eller bajsat på mig.

Wendybird

Bloggtips

Kolla in en annan skev jävel:
Fantasinyheter

Bye, bye Emma

Tillbaka i verkligheten, mil från den modemuppkoppling på 40Kbits/sek som mina föräldrar har i Värmland.
Hur klarade man sig egentligen innan snabbinternet? Man kan ju fasen bygga en stad, baka sju sorters kakor och bilda familj innan google-start-sidan har laddat klart.
Nä, skönt att vara tillbaka i Sthlm, snabbhetens och effektivitetens huvudstad. Amen.

Gjorde en rejäl karriär i min gamla hemstad Karlstad på juldagen. Först var jag hemma hos sweet Fatima på årlig förfest, för att sedan dra ut på Nöjesfabriken och trängas bland dialekter, skjortor, tubtoppar och högstadiekamrater.
Det är något mystiskt med det där stället – förutom att Morrissey har valt att spela där (why oh why?). Mina ben förvaldras till lösa bananer, mitt kontokort töms och jag gör konstiga saker.
Jag lyckades göra en djupgående undersökning av golvet hela fem gånger, varav två var i rullstolsrampen!?
Vet att det är lögn, men det går rykten om att jag intog den stora scenen och sågs dansa runt en julgran med några andra besökare. Att jag sedan sågs stå och imponerat smeka en okänd herres skägg och fråga denna något i stil med "hur har du ansat ditt vackra skägg?" är naturligtvis också en lögn.

Vaknade upp i en blå sovsäck från 70-talet av märket "Eagle" under en julgran på annandan ... Resten av veckan fram till nyår höll jag mig gömd.
Det finns ett skäl till att jag bara besöker Karlstad någon gång ibland. Mitt självdistans klarar inte av mer.
Men jag har lovat min vän Fatima att bli en flitigare besökare, så hell med distansprylen.
Hej Karlstad, hejdå Emma.

Pepp

2007 års första pepp får Psapp.