Den skitigaste av skitiga skiten.

Är ju inte så jävla bra på det här längre. Bloggeriet.
Ni vet, det är ju en massa annat skit man måste göra när man leker vuxen.
Jobba, träna på Sats, handla ekologisk mjölk, dricka vin, käka brie, snacka bostadsmarknaden, låta smart, äta brunch (har inte börjat med det än, men jag har hört att det ingår i paketet liksom), göra matlådor och få i sig tallriksmodellen.
Allt detta för att ingen ska komma på att man är en bluff.
Så nu sitter jag här, vid ett skrivbord med kaffefläckar anno 2005, en flaska vatten och en djup tallrik med flottig bacon med grönsakstjafs.
Ser jävligt upptagen ut, och ägnar min superviktiga tid åt ... dig.
Fantastiskt.
Har precis ringt min bank och bokat tid för möte. Höll på att skita på mig. Vad fasen säger man egentligen?
"HJÄÄÄLP MIG, jag fattar inte ett skit?"
Ja, typ.
Jag stammade fram några nervösa ord om lån. Sa fel en eller två gånger och var dessutom skriven i fel stad. Mycket olustigt.

Yes, jag ska ge fröken studielånet på xxx hundra tusen kronor lite sällskap. Lite taskigt att låta det ligga själv i sisådär 50 år, utan att få åma och gräma sig och skicka ut sådana där härliga lappar där det står "vi beräknar att det kommer att ta dig 10 222 år att betala av det är skitlånet". Nu kommer troligen stora, biffiga herr bolån in i bilden.
Ja, det är sant. Jag ska ge mig in i skiten.
I den skitigaste av skitiga skiten.
Bostadsmarknaden.

Punga ut med 1, 6 mille, bara för att ha någonstans att äta spagetti carbonara, sova en skvätt och pinkelinka utan att behöva betala 5 spänn till offentiga toaletter.
Kan visserligen harva runt i andrahandsmarknaden ett tag till, men 5 år av runtflyttande börjar sätta spår.


Jag hittar nämligen inte hem.
Åker fel, bara för att jag inte minns var fasen jag bodde. Enskede, Sumpan, Täby, Universitetet, Kärrtorp, Tumba?
Och hur jäkla vuxet är det att inte hitta hem.

Om jag inte köper lägenhet, så måste jag börja adressera mig själv hem.
En stor adresslapp fastklistrad på magen, och åma mig in i Postens smala, jävla lådor. Måste troligen sluta äta bacon då, för att deffa in i lådan. Allt som är gott är ett minne blott, men sådant är livet har jag hört. Sedan måste någon helgvikarierande, fattig student stämpa skiten ur mig, för att sedan pressas in i ett dörrinkat. men eftersom vår brevbärare alltid lägger breven fel, så kommer jag säkert in till grannen först, får ligga på en skitig dörrmatta medan deras hund slickar mig i ansiktet. Tills grannen kommer hem, lyfter upp mig och pressar mig genom dörrinkastet i min lägenhet, som till min stora fasa har betonggolv i hallen.
Livet blir surt när man hyr lägenhet av arkitekter som har insett att betong är hett. Eller surt och surt, det gör ont helt enkelt. Jävligt ont.
Därför måste jag köpa lägenhet.

Vad tror ni? Funkar det som skäl att få lån?