flygrädsla på autopilot

Rädslan smyger sig på i kön till gaten...
Jag försöker omedvetet utröna vem av mina medpassagerare som kan tänka sig vara terrorist. Riktar mina blickar mot den medelålders jag-ska-hem-till-barnen-mannen med portfölj eftersom han ser för oskyldig ut. Skriver låtsas-top-ten-listor över misstänkta självmordsbombare i min hjärna och funderar över hur pass många minuter man har på sig att slå på mobilen och ringa alla man känner innan man störtar.
Så är det dags.
Ber en bön.
Jag är inte troende, men jag är av den åsikten att om det finns en gud, så är det ju opassande att göra sig ovän med den just nu. Man ska ju upp i Hans sfär liksom.
Fastspänd. Med en lönnfet kavajnisse som dreglar flygplanssprit på min axel. Varför serverar de i huvudtaget sprit här uppe? Beror det på att man ska bli grumlig i tanken och inte tänka på hur absurt det är att man sitter i någon sorts plåtburk? På tio tusen meters höjd!

Jag har hört att man inte behöver vara rädd så länge flygplanspersonalen ser lugna ut. Detta gör mig till den mest observanta passageraren på planet. Tyder minspråk, försöker läsa läppar och tolkar om skratten flygvärdinnor emellan är på riktigt eller någon sorts avledningsmanöver.
En luftgrop attackerar. Tar upp den medsmugglade mini-Martinin. Klunkar. Min autopilotfanatasi slås på. Blundar. På ögonlocken utspelar sig scenerna. Där flyger flygplansdelar, passagerares ägodelar och personalen sugs ut ett hål i flygplansstjärten. Kinesen bredvid mig har svimmat. Kavajnissen har slutat dregla och börjat vråla. Plåtdelar ligger spridda på marken under oss och snart ser jag animerade efterkonstruktionen av flygolyckan. Tv 4 sänder direkt. Malou är där. Hon darrar på rösten. Allt är kaosartat.
Tänker och mimar på ABBAs ”Mamma Mia” för att fokusera bort döden. Öppnar ögonen för att se om jag är den enda som inte har sugits ut i luften och fått en expressbiljett till himlen.
- Excuse me. But you must use your seatbelt. We´re landing at Stansted in ten minutes, säger stewarden som ser så där extremt sned ut som bara en britt kan göra.
Stänger av min autopilot, tittar mig förvirrat omkring. Har vi störtat? Är du Gud? Är Gud britt? Och så sned? Var är jag? Helvetet? Himlen? Var är pärleporten? Är jag i Jemen?
Nä, inte ens på ett Alive-berg eller på en Lost-strand. Jag behöver inte ens äta människokött!
Stewerden tittar skumt på det likbleka knytet som mimar ”Mamma Mia”, ler stort och glittrar mot det hon för en stund sedan trodde var Gud. Skakar på det sneda och går vidare.
Landar.
Slutar mima. Tackar ABBA och Gud för hjälpen. Gör något halvhjärtat försök att få bort dregelsprit på axeln och martiniflinet som blandat sig med en utmattad jag-har-precis-kraschat-med-ett-flyg-plan-men-det-är-lugnt-min. Försöker se världsvan ut.
Misslyckas.

Min favoritförfattare Sofia Åberg, del 1

Mjuksmek & kramplängtan

Vi behöver tid och insidan av händer, tänker jag när jag ligger på hans säng.
Med alla kläder på och en längtan sprängande i bröstkorgen, jag försöker tysta den, låtsas som ingenting. Han tittar på mig som om han försökte läsa mina gömda ord, de outtalade skamsna och rädda, tickande som en bomb som vill brisera. Han ligger nära nu, närmre än någon gång tidigare i verkligheten, längre bort än i fantasin. Han stödjer hakan i handflatan och hans långa, mörka ögonfransar klippar oroligt ner mot kinden, jag undrar hur jag skulle kunna få dem att sluta. Min hemlighet, att han bor i mitt hjärta.

Vi behöver dagar att samla oss på, packa ihop våra skamvrår, öppna upp våra kroppar. Slutna är vi bägge. Skillnaden är att han inte låtsas om det, jag avundas honom, förstår honom inte. Vi ligger bredvid varandra i hans studentrum. Han har satt upp mina fotografier på väggarna, jag stirrar på dem som om de var på riktigt, som om det bara är med kameran jag kan närma mig något slags sant, naket. Han på en tågstation i storastaden.
En röd väska i handen, munnen formad som i ett hejdå. Ett avsked till mig, en frusen dag innan jul, han på hemfärd, jag förvirrad. När jag tittat på fotografiet i efterhand har jag tänkt att han ser på någon annan, men plötsligt inser jag det jag inte förstått, att det är med den där ömheten han sett mig hela tiden.

Jag stryker min hand över kinden, låtsas att det är hans. Han tittar ut genom fönstret nu, visslar på en sång jag känner igen. Ett svagt stråk av lycka, som en vinande skarp pil genom magen, gör det lättare att andas för en stund, lättare att ordna ansiktsdrag.
Ska vi sjunga lite, frågar jag och han lyser upp, plockar fram gitarren vid sängkanten.

jaochnej

ja:
- gå på utställningen Hotel fiction, Kulturhuset, ligga och prata i sackosäckar, fundera i teddyinredning och avslöja det gröna rummets alla lönnfack.
- baka pepparkakor i form av överörd huggorm, slussen, holländsk hora, hus i amsterdam, varningsskyltar och en stycke hårig pung. Dricka glögg, tända ett ljus och käka upp resten av degen.
- bjuda debaserkön på solrosfrön.
- gå ut, härja och skratta skägget av sig med en ny vänskap. Tumma på att man ska göra det igen.

nej:
- må illa/vara vämmelmagad/lida av lätt baksmälla på utställningen Retrospective av Helen Chadwick, Liljevalchs.
Och nej, man får inte använda pianot i källaren.
fan.
- halka framför folksamling. Hur ska man egentligen bete sig? skrika, gråta, skratta, dra ett skämt eller låtsas som ingenting? Broddar någon???

den nakna sanningen om indiepoparna

Med smala, rangliga ben går de södergator upp och ner. Svänger med slitna tygpåsar och försöker få kontroll på basketdojorna som inte riktigt vill gå rakt. Invikta fötter som har glömt sitt mål. Indiepopen är i kris.

Metropolis är nedlagt, Carmen har kö efter klockan tio på kvällen och det går inte att finna en enda liten slatt på Mondo eftersom de förlorat sitt utskänkningstillstånd. Inte undra på att det råder en viss förvirring i dessa undernärda indiekroppar.
En gång i tiden var det alternativt att vara independent. Detta var innan indierejvet, cheapmondayhysterin, innan alla ”kände” långkalle, innan hela stadskärnor kunde misstas för en polarn&pyretreklam och innan alla the Smiths skivor reades ut och blev ett allt för vanligt inslag i de annars så svåra skivsamlingarna.
- Jag gillade Kent förut. Innan de blev kommersiella, sa någon, fiskade efter sympati eller ett spontat citerande av en text från skivan Verkligen.
- I´m so fucking alternative, sa en annan, gick in på presstop, fingrade på nya Sonic, men råkar köpa ”In Style” för att få de nya, trendiga secondhandtipsen.
- Vad heter Morrissey i förnamn egentligen, sa en tredje och var tvungen att byta stil.

Med bångstyriga popluggar manövrerar de sig fram i den gråa vardagen. För den är extremt grå och innehåller mycket ångest. Detta beror troligen på den så kallade indiestressen, vilket är ett fenomen som innebär en överhängande press att alltid kunna namedroppa ett band som ingen egentligen känner till, eftersom de är så independent att de knappt finns. Kollaps sker sakteligen när bandet går via musikjournalen i P3 till Virtanens blogg och vidare till högre, oönskade höjder.
Indiestress, kommersialisering och ingenstans att vila sina blandbandstyngda tygpåsearmar.
En trasig conversesko framför den andra. Sakta för att inte snubba på det hårda livet, ångesten eller slitna sko(pop)snören.
Vad är drivkraften nu när Carmens stöl immar på fel sida om ytterdörren, slattarna är utom synhåll och indielivet gått från randigt till långrandigt?
Indiepopen är i kris.

Jeansskjortan

jordgubbar

Kärlek är som jordgubbar i december.

Fantasiskt och svårt att få tag i.

Tävling!

Besvara frågorna nedan och du kan vinna ett fint pris!
1. Hur många indiepopare finns på bilden nedan?
2. Svara på valfri fråga.

Mejla svaren/en anekdot/en motfråga (vad du vill) och din adress till en skev jävel.
Du är då med och tävlar om att få ett pris på posten.

mail to: em_su@yahoo.com

Indierejv

Helt plötsligt lämnar indiekidsen sin välpolerade skivsamling, slänger på sig uniformen och letar sig ut från sina sju kvadrat stora kyffen som de hyr i andra-, tredje- eller fjärde hand. Med förvirrad gång, på rangliga ben - mot Hornstull.
Timmen före indierejvet. På Götgatan:

- Vi var förbi och kikade in på indierejvet nere på street igår.
- Jaha…hur var det?
- Väldigt mycket små människor i kavajer, smala cheapmondayben och så pandaflickorna förstås. Alla tokdansade och var fulla.
- Var det mycket folk?
- Ja, det var fullt! Säkert 1000 personer.
- Jaha.. så alternativt var det att vara alternativ!? Finns det så många indiepopare i Stockholm alltså?
- Antagligen. De är ju så små och smala att de inte syns vanligtvis. Kan lätt försvinna bakom en lyktstolpe liksom. De måste vara minst 1000 stycken för att överhuvudtaget märkas.

konfliktlösning

Tre anledningar till att besöka Lappis

Safarikänsla. Från den öppna, flashiga golfbilen får man en ordinär sightseeingresa genom det tegelröda gettot (detta förutsätter visserligen att man är tjenis med SSSB som äger bilarna, men det är inte helt osannolikt att de tar emot mutor). Här kan man skåda spanjorer som letar spår av snö, japaner som grillar dygnet runt – året om och tyskar som försöker förbereda sig inför den hårda, svenska vintern genom att härda sina bleka kroppar med bad vid Lappis beach.

Wallraffa studentlivet. Här trängs 2500 spanjorer, fransmän, kineser, irländare, amerikaner och svenskar. Det kan vara det enda stället i Sverige där integrationspolitiken verkligen fungerar. Testa själv. Bjud in dej själv i ett korridorskök, skåda fransmännens brie- och vinlager som trängs bredvid spanjorens upphängda korvar och svenskens skygga blick. Vallfärda över lappisslätten vid fyra-snåret en fredagsmorgon med resten av hopen glada snubbar och snubbor. Förundras över att folk pratar med varandra utan den där misstänksamma blicken som skriker ut du-känner-inte-mig-är-du-ett-förrymt-psyko?
Gå på valfri efterfest hos en spanjor eller kvarta i en brun plyschsoffa i något kök. Vakna upp till hasande-flip-flops-ljud från korridoren. Sno ölburkssamlingen (hushållskassan), släpa dej ner till Lappis torg. Njut av lördagstystnaden och räkna antal mjukisbrallor. Panta din ölburksfångst och dra med dej fryst kapprischåsa till en närliggande ugn. Bjud en norsk, lär dig finska eller häng med en okänd fransman resten av dagen.

Tisdagsskriket. Ta med en vän och upplev befrielsen. Klockan 22:00 varje tisdag ska all ångest inför annalkande tentor ut. Fönster och dörrar slås upp prick, sen har man cirka fem minuter på sig att tömma ångestblåsan. Skrik, klagosång och allehanda instrument är kutym. Utröna vem av skrikarna som bär på mest ångest och försök sedan att bräcka fanskapet. Försök tajma tentaperioden för full ångestskrikseffekt.

Historien om Kollektivet Y-front

- Jag har fixat ett hus i Stockholm. Flytta hit! sa någon i luren på värmländska/taskiga försök till integrerad stockholmska.
Det var så allt började. Ett telefonsamtal från en värmlänning till en annan och snart gick flyttlassen åt öst.
- Stöckhölm ä ätt jävla rööövhöl. Ska man punga ut tusentals fioler för att bo här, när man kan bo i värmland? sa skeptiska föräldrar.

I ett fallfärdigt radhus i norra Stockholm började historien om kollektivet.
Initiativtagarna var några värmlänningar, vilket bara i sig för tankarna till total katastrof.
De kallade sig Kollektivet Y-front.
Varför?
Jo, alla kollektiv måste ha en inriktning. Antingen är de leninister, marxister, veganer, pacifister eller miljöaktivister.
Kollektivet var inget av dessa.
De var sexister.
Totalt politiskt okorrekt.
Slagordet blev ”kalsong” i stället för ”rädda världen”, uniformen blev morgonrock och namnet de tog var Y-front.

Starring
(tänk dej Dallasintrot. Dadaa dadaa dadaaadaadadada)

Nina
Mystisk kvinna som tidigare lystrade till namnet Katarina (vilket idag är topphemligt), men bytte namn då hon gång på gång kallades KATTAstrof. Nina var en sarkastisk jävel, levde på en diet av chips, holidaydipp, julmust och ölkorv.

Åberg
Svår författare med ett gediget musikintresse. So fucking alternative. Blev dock tidigt avslöjad med en westlife-, Per Gessle- och ”en tribute för Lady Di”-skiva och har inte blivit tagen på allvar sedan dess.

Emma
Skum journaliststuderande som hade en överjävligt töntig dialekt. Knegade extra som underhållare åt Nina och Åberg genom att imitera Johnny Cash, anordna demonstrationer i tv-rummet och gestalta olika filmer (Fame, Det sjunde inseglet, Psyko)

Gueststars:

Dirty-Diana
helskön glidare som tyvärr inte stod ut i kaoset, utan drog efter två månader.
Dan
en smygare som lyckades lura in sig i kollektivet genom att ta med ett klädesplagg eller en möbel varje gång han kom på besök. Efter någon vecka var han inflyttad, utan att någon märkt det.
Lisa
En dag satt hon i tv-soffan. Några dagar senare hade hon en egen morgonrock. Ytterligare några dagar senare hade hon egen nyckel.
Vem släppte in henne från första början?

Bland bananflugor, efterfester och mellan - aldrig tidigare skådade - diskmängder levde dessa
missanpassade människor i tron att de ”lämnat landsbygden för livet i Stockholm” (som så många andra). Skillnaden mellan dom och andra var dock att det inte är helt osannolik att de faktiskt bodde (utan att veta om det) på någon sorts anstalt/servicehem för missuppfattade personer som sakta men säkert behövde integreras i samhället. Värmlänningar alltså.

Efter två år splittrades kollektivet.
Kvar finns några ton avslöjande serier om livet i kollektivet, som titt som tätt luskar sig in på denna blogg.

Kollektivet Y-frontmedlemmarna går idag på fri fot.
I en morgonrock nära dej.

fastfrusen

Stockholmarna borrar sig längre och längre ner i sina stora, ylliga halsdukar.
Ögon söker nästa varma anhalt.
Minns det kroppsuppvärmda duntäcket där hemma. Hur jävlig promenaden mellan säng och dusch tedde sig för bara några timmar sedan.
Bara, smärta fötter på ensamt plastgolv.
Här på trottoaren känns tanken på de snabbt trippande fötterna vacker.
Inte kall.
Man ids inte jämföra kylan från imorse, inte heller från igår, än mindre från förra vintern. Man lyckas förtränga att Sverige är kallt land, då man förblindas av sommarkvällar och nattbad.
Nu sticker kyla i kinderna, ögonen tåras av vinden och man tillåts inte byta ansiktsuttryck. Vågar inte lyfta ögonbrynet ifall att det har frusit fast.
Värmerök letar sig ut genom bittra, spruckna läppar. Röken dansar mot skyn och blandas med annan vilsen varmluft från människorna omkring mig.
Tillintetsägande medmänniskor.
Vikande blickar och trottoarfokucering.

Stockholm har blivit kallt.
Tack Orup.

Torsten - följetången

Från p3:s hemsida:
En dag kom Torsten Flinck gående i korridoren på P3. Han såg nyduschad och fräsch ut. Ser man på, tänkte vi. Sist vi såg hans ansikte på löpsedlarna var han blåslagen efter ett otäckt besök av utpressare.

Ser man på, tänker jag och förstår mycket väl var alla hans blåmärken tagit vägen.
De ligger seglande, kråmande och övergivna under ett lager av babyolja och intimtvål i en duschbrunn i min väns lägenhet någonstans i Stockholm (där Torsten härjat runt för några veckor sedan). Se tidigare bloggar: Torsten och Varning för Torsten.

Lugn, bara lugn. Stockholms alla rädda tvålar ligger säkert i sina koppar. Torsten är i Norrköping för att sätta upp sin egen version av Doktor Glas. För att underlätta för Torsten under denna kreativa process (och som kompensation för att jag hänger ut honom här) föreslår jag en titel till hans pjäs som är tätt förknippad med hans egna erfarenheter.

Doktor Flinck
- en ren orenlevnadens man.
(kan eventuellt handla om hur han rentvår Doktor Glas från mordet på Gregorius med hjälp av allehanda produkter)

Självklart har jag skickat en korrespondent till Norrköping som ska hälsa honom välkommen till staden genom att överlämna ett hudvårdskit.

Jag hoppas att jag efter denna gest kan lämna följetången Torsten. Han måste klara sig själv nu.

ålderns höst

Min rygg har drabbats av en lokal form av progeria.
Den har åldrats 20 år på ett dygn.
I ett ryck (eller kanske snarare knak).
Ryggskott.

Det är överraskande spännande att göra denna safari bland krämpsamtal, oj:anden, där jag och mina mormor kan utbyta smärtstillande.
Än så länge är det skrattretande, eftersom jag bara är ovanligt stel och har bestämt mig för att jag ska vara återställd imorgon… men jag har börjat förbereda mig på vad som komma skall.
I fall att det snabba åldrandet håller i sig.
- Håravfall (folk säger att jag är sjukt lik min far. Kommer troligen gå i hans fotspår nu när jag är närmare 42 år gammal. Gener, ni vet. Han ser ut som jag, fast han är flintis. Och man. Så antingen kommer jag att tappa mitt svall eller så kommer jag råka ut för ett ofrivilligt könsbyte)
- Flytt till servicehem (faktiskt helt okej. Slipper hysterin på bostadsmarknaden, men kommer sakna korridorshärjet)
- Pensionärsrabatt (fantastiskt!)
- Jag får baka bröd, kanellängder och sju sorters kakor, utan att folk tittar snett och kallar mig housewife. Äntligen!

Post-it-mördare

Jim Morrison har precis sjungit ner två miljoner post-it-lappar från min vägg.
Jag skriver ett reportage och försöker skapa mig en kriminalar-vägg. Blir mer dramatiskt och intressant då. Ni vet en sån där stor, späckad vägg med foton, namn och bevismaterial. Allt för att se mönster och få tag i mördaren.
Tyvärr handlar reportaget varken om en försvunnen människa, en upphittad benknota eller ett brutalt mord. Nä. Inte ens Leif GW Persson får uttala sig.
I stället är ämnet (fanfar!): bostadsmarknaden.
Det ska du vara glad för tänker ni. Mord, blod och benknotor gör ju inte världen bättre. Men det gör inte bostadsmarknaden heller, sörrni, tänker jag. Den är banne mig lika läskig och skräckinjagande som ett mord a la Beck. Därför kräver den utrustning därefter: en kriminalarvägg!

På min vägg återfinns dock inte ens ett blodstänk, mönstret man ser är bläckade telefonnummerlappar, Stockholm stads bostadsförmedling är min huvudsakliga källa (vittne) som vägrar svara i telefon (inget alibi heller för den delen) och Jim är mördaren.

Han har sjungit sönder mitt verk och alla post-it-lappar ligger fastklistrade i varandra.
Detta fungerar inte längre.
Särskilt inte om Jim ska skratta av sig sitt obefintliga skägg varje gång han skapar kaos i min oordning genom sin jämmerliga, gnyende röst.
Jag hör det allt. Hur han njuter av varje hög ton som får lapparna att vibrera i den ljumma luften. Och så tar han sats och vräker och då orkar inte post-it-limmet längre.
Fan Jim. Jävla Post-it-mördare!

Någon som har lust att skänka mig en almanacka?
Eventuellt post-it-lappar med extra hållfast lim.

tillfällig social fobi

- Vad har du gjort ikväll då? frågar den överförfriskade, medelålders karln bredvid mig.
Två minuter kvar till tunnelbanan kommer. Ska jag prata med människan i två minuter, näsvist ignorera honom eller ska jag låtsas att jag är döv?
Jag börjar gestikulera fumligt med mina händer i något som i en mycket suddig, oskarp film skulle kunna tolkas som teckenspråk. Eventuellt.
Han tittar storögt på mina händer som far fram och tillbaka.
Fan! Jag måste börja lära mig teckenspråk på riktigt, tänker jag. Detta är ju för jävla uppenbart. För att göra allt lite mer trovärdigt lyckas jag få fram kväsande ljud genom munnen (så där som den där amerikanska, döva skådespelaren gör. Hon som är med i varenda tv-serie och film. "Yoooooooo Beeeeaaatch" i Desperate Housewifes).
Karln blir snurrig av mitt viftande och ger upp, vänder sig mot en annan dam som tittar med ömkande blick mot mitt håll.
Tunnelbanan kommer in på perrongen, mobilen ringer.
Hur ska jag göra nu?
Jag är ju mitt uppe i någon form av preformenceart.
Svarar och mummlar nervöst i luren och känner blickarna från människorna omkring mig.
Hoppar på tunnelbanan.
Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.
Karln står kvar på plattformen, tittar sig förvirrat omkring och på mig.
Skakar på sitt huvud, blinkar och försöker fokusera blicken.

Trovärdighet finns inte i min vokabulär.
Skrämmande nog föredrar jag preformanceart framför att prata med främmande människor.
Jag har drabbats av tillfällig social fobi?

Guns n´roses

Blev väckt klockan 04:06 i natt av mobilens skärande ringsignaler.
En sluddrig, berusad, gammal fling från gymnasiet tar ton. Vi har inte setts på flera år och nu ville han prata.
Om Guns n´ roses.
- Men du… Jag låg och sov och jag skulle gärna vilja fortsätta med det. Vi kanske kan ta det här med Guns n´ roses någon annan gång. Kanske om fem år?
- Va? Men detta är ju jätteviktigt. Jag sitter här i min lägenhet och har en tribute för dom. Vet du hur stora dom var? Och jag missade deras spelning i Stockholm för över tio år sedan…(hulk, hulk) och nu förstör du allt!?

Jag har lyckats med att förstöra en hel tributenight för Guns n´ roses. Helt fantastiskt.
Hade faktiskt ingen aning om att jag hade telefonjour för bandminnesstunder för miserabla män.
Uppenbarligen har jag det.
Har du också ett band/idol som du vill gråta en skvätt över, dra hela dess historia för ett sömnigt öra, för att sedan få allt förstört av att den enda åhöraren somnar i luren?
Telefonjouren är öppen mellan 04:00-05:00, endast lördagar.

Göra verkligheten mer intressant...

Kärleksförklaring?

DN På Stan verkar gilla min skeva blogg.
Är det en kärleksförklaring mån tro?

Jag har ju inte ens hunnit att vara den där praktiksökande journaliststudenten som aldrig riktigt ger upp - fast hon fått nej mer än i tre-fyra månader. Jag har inte ens hunnit att kvista dit med min förträffliga kanellängd ännu... som jag lovat.
Eller kanske snarare hotat lite smått, då jag antytt något i stil med att jag ska göra storartad entré och fläka upp en flätad vetebullskreation någonstans i närheten av deras soffgrupp…
Och ändå gillar dom bloggen.
TROTS detta.
Eller kanske just därför.

Blickar mot min nu sönderlästa DN På stan, kastar av mig allt vad svårfångad heter och brister ut:
- Kärleken är besvarad, DN!

Polarexpedition: Stockholm

Då gick temperaturen ner under 10-graderssträcket och helt plötsligt förvandlas Stockholm innerstad till en svårmanövrerad snårskog.
Överdimensionerade dunjacksgestalter tar upp - förut lättillgängliga - trottoarer, Stureplan upplevs som en enda stor deja-vu och det går in hälften så många människor i tunnelbanan under rusningstrafik.
Allt man ser är dessa enorma kreationer som annonserar att man inte längre är i Sverige, utan på upptäcksfärd på sydpolen.
Om man i överhuvudtaget ser något eftersom sannolikheten att få en och en halv djurpäls i ögonen av det obegränsade luvluddet är högst trolig.

Nu är det vinter.
Välkommen till polarexpedition: Stockholm.

jag håller mig nära marken

ifall att jag faller

gör det inte lika ont.

Hon luktade sälen -95

Kommer in i tunnelbanevagnen, slår mig ner mitt emot en dam och tar upp dagens tidning.
Nä. Det går inte. Jag kan inte koncentrera mig på texten som dansar jitterbugg framför ögonen på mig. Tankarna är någon annanstans. På henne. Damen. Jag känner igen hennes lukt. Känslan av välbehag och illamående rusar genom min kropp och snart står det klart. Cola.
Inte den oriktiga Cola som man drack på fredagskvällarna när man tittade på lånad, svår film från biblioteket(traumatiskt gröna-vågen-uppväxt. Min högsta önskan var att ha tv 4, en kännedom om vad Melrose Place var och riktigt Coca -Cola. Inte sådan man gjorde hemma.). Inte heller sådan Cola som man kan bli bjuden på under en suspekt efterfest i Sumpan (i tron att man ska få ett friskt, kallt glas läsk… blir sjukt besviken då man i stället blir erbjuden vitt pulver på glasbord). Inte heller vanlig, hederlig jävla Coca- Cola.
Hon luktar colaremmar.
- Sälen 1995!
Lång bilresa. Jag sitter i baksätet och har precis varit inne på Statoil och köpt fyra påsar colaremmar. Varför vet jag inte. Jag knyter ihop alla remmar och när jag är framme vid stugan i Sälen är mitt konstverk klart. EN enda fullkomlig, perfekt colarem.

Mina fingrar kladdar, jag sitter invirad i en blandning av snowboardbyxor, liftkortsnöre och colaremmar. Öppnar munnen och börjar avsluta ett temporärt konstverk. Och jag äter. Äter. Och äter.
Det var sista gången jag luktade på en colarem.

Och här är hon nu. Damen. Sälen 1995. Hon är gjuten i kött, ben… och colaremmar.

not my bag-in-box, liksom

Vackert idag

- Nerkrypen i vänsäng, tittandes på våra ensamma fötter som luftdansar i takt till reagge samtidigt som vi pratar om livet och skrattar så att sängen guppar.
- Solbländad promenad
- Går Dalagatan fram. Försvunnen i tankar och dagdrömmar. Glömmer att jag har ett mål och går 30 gatunummer för långt.
- En bilist har bråttom till jobbet. Han vevar växelspaken samtidigt som han borstar sina tänder med en gul tandborste och svänger höger.
- Sängkantssamtal

Jag pratar i sömnen.

- LÄS HÖGT! skriker jag ut i den dunkla studentlägenheten, samtidigt som jag vaknar av min gälla stämma.

Freud har naglat sig in mina drömmar, fast besluten att ge mig någon form av svar...

Hör jag dåligt, utan att veta om det?
Är högläsning mitt kall?
Blir böcker bättre om jag sitter med en jävla massa kläder och syrgas uppe på toppen av mount everest, i stället för att sitta i avgrunden av ett sunkigt bibliotek?
Samma syrehalt visserligen, men känns lite pretantiöst att läsa så högt, även om det lär vara en toppenupplevelse...

Vad är det han försöker att säga?

Politik.

en bit historia..

Ett förtydligande av inlägget "Kind of biten":
Min vän var med på bitarna. Hennes hugg gick inte bet, utan gick till attack i ett nafs under en intim, varm sekund under denna bitande kalla natt. And I bet she liked it.
Visst märks det att han har gjort vissa avtryck i hennes annars så släta nuna, men hon verkar inte bitter. Snarare a bit happy, trots att hon kan vara märkt för livet...

Och nej, snubben var INTE medlem i the Beatles.

Har vi dragit detta skämt tillräckligt långt nu?

?

...värmland är sveriges texas?

Kind of biten

Hon kom hemkvistande till mig klockan ett idag med fem ica-snabb-pizzor under armen. På hennes kind lyste en röd-blå ring.

Vi var ute igår. Debaser. Vid Slussen, på väg hem, grabbar min vän tag i mig och säger
- ta det här numret!
- varför det? vems är det? frågar jag
- det är hans där borta. Han den långa snubben. Jag följer med honom hem och IFALL han bestämmer sig för att mörda mig under kvällens gång så har du hans nummer och då kan du hjälpa polisen att få fast honom.
Konspiratoriskt så att det gör ont.
Jag tar emot numret som den vän jag är och försöker skriva in honom under namnet "mördare" i telefonboken. Går inte. Sonyericson uppmunrar uppenbarligen inte att man lär känna folk som heter så. Så han får heta "mord" i stället. Det var mer okej. Min vän försvinner i mörkret.
Och dyker upp idag.
Biten.
I kinden.

Ingen går säker längre.
Inte ens kinder.
- Hade du kul då? frågade jag medan jag förfärades över den stora ringen på hennes annars så släta kind.
- Bitvis, svarar min skadade vän och vänder andra kinden till.

skev

vill du sova skev med mig?

felkonstruerad

Äger en högst otrevlig, missvisande egenskap.
Jag lider av en svår form av ordspråksblandning. Troligen kronisk.
Jag blandar - hejvilt och omedvetet - ihop olika delar av ordspråk. Det blir små egengjorda sammansättningar som stolt passerar mina läppar, för att sedan mötas av en hop skeptiska ögon som säger : Är hon dum eller är hon bara jävligt korkad?

- Och här står jag med skägg mellan benen, säger jag inför folkhopen när jag ska beskriva hur skamsen jag känner mig.
Jag tittar förvirrat omkring mig bland stirrande ögon och förstår inte att alla som haft sina öron på ON inte hörde den där svansdetaljen som var så klar i min hjärna, men som krockade med något brevlådeordspråk vid någon nervkorsning och kom ut helt fel genom min mun .
Det värsta är emellertid inte förvirringen, utan att jag vet att ALLA - i just den sekunden - ser en bild framför sig där jag står och poserar naken med ett mastodont-rövskägg hängandes.

Döm mig inte på förväg för denna kroniska sjukdom. Jag ska visa er. Jag kan också vara normal och slänga mig med flashiga ordspråk.
TIDEN UTLÖSER ALLT, som jag brukar säga.

upphittad lapp...

Varning för Torsten!

Säkra, oberoende källor säger att Torsten Flinks utspel i min väns badrum för några veckor sedan är någon form av ritual. Han har setts i flertalet lägenheter i innerstan under den senaste tiden och har upprepat sitt renlighetsbeteende under sina toalettbesök genom att leka rövare med såväl parfymer som intimtvål. Senaste tillskottet i ritualen är ett flitigt rakande med närmaste rakhyvel.

Se upp, kära medmänniskor.
Torsten är i faggorna.
På jakt efter ännu ett badrum att besudla.

Se även under rubriken "Torsten Flink" i bloggen, för tidigare inlägg om denna renlighetens man.