Bad idea.

Why?
Vågar aldrig gå ut igen. Aldrig mer under berusning.
Jag kan ha ställt hela min fysiska framtid på ända genom att ha varit så där lite glad i hågen, framåt och bemötande ... och full.

Vad händer?
Jo, lördag hände.

Två dagar senare får jag ett samtal från min goda vän Aila-Lisa.
Aila: Hej! Vad gör du?
Skev: Jag är på väg till Cleas Ohlsson. Så klart! Döööö.
Aila: Eh? Okej ... Du, i dag börjar träningen.
Skev: Hehehehe. Nä.
Aila: Jo.
Skev: Vaddå? Vilken träning?
Aila: Ja, träningsschemat börjar i dag. 20 minuters RASK promenad.
Skev: Eh! No way! Varför?
Aila: Har du glömt?
Skev: Uppenbarligen. Vad snackar du om?
Aila: Du sa i lördags natt att du skulle springa tjejmilen med mig och Lollo. Vi skakade hand och du var jättepepp.
Skev: ........ Eh...hehe .. eh .....

Bad idea.

Ja och nej

Ja:
– Få vara förkyld-ynklig med någon som klappar min panna och tycker så där lite lagom synd om mig.

Nej:
– Ta tempen och inse att jag än en gång bara har 37, 2.
Fan, jag hatar att ta tempen. Jag får aldrig vara så där lite dramatiskt sjuk. Bara snuvig, äcklig och rödögd.

Inför helgen ...

Karlstad

Bossen Ebba och redaktionschefen Caisa ska åka till Sveriges stolhet. Ishockeys mekka. Bengt Alsterlinds bunker. Sven-Ingvars hemstad. Enda stället där man faktiskt minns Da buzz. Och enda stället där det var hippt att ha hånglat med någon av killarna i bandet.
Eller kände någon som hade gjort det.

Karlstad.

De ska hålla någon form av föreläsning.
Så avis.
Försökte packa ner mig själv i Caisas väska förut när hon var på toaletten, men fick inte plats. Ger mig fan på att det var den där nötkrämsdieten jag gick på förra veckan.
Försökte även biljera med min emintena värmländska. Men det imponerade föga. Troligen för att jag pratar det hela tiden.

Gav till och med Caisa ett erbjudande som hon faktiskt inte kan motstå.
– Men Caisa. Jag kan väl få följa med. Kan stå i bakgrunden, iklädd 400 kastanjetter, skaka och gyckla lite ..
– Eh? Nej.

Fan.
Och jag som till och med känner en som har hånglat med en av killarna i Da buzz ...

Till er som är avis på min häftiga dialekt.
Här finns en kurs ...
Klicka på "Förstår ni vad vi säger".

Bakis och egogooglad.

Vaknade upp som ett aschle i morse efter en suspekt, men mycket dansant afton igår. Lyckades med mitt mission: Bli pank.
Brände månadens sista, skälvande ören på skummande öl på oldfashion Carmen, som förövrigt har förvandalts till en hotell-lobby. Insåg någonstans vid den tredje ölen att det är dags att byta ställe. Det är inte okej längre.
Så vi drog till fashing, dansade till Stevie Wonder och avslutade kvällen genom att göra kullerbyttor i stressgången. Den var så tom, ensam, öde och olycklig att jag var tvungen att gyckla en aning. Få väggarna att skratta.

I dag har jag sprungit på lägenhetsvisningar på Söder för att vara smakråd åt min syster som ska punga ut med storkovan på ett rum med kök för någon miljon eller två. Känns smart.
Själv harvar jag runt ett tag till i andrahandsdjungeln. Jag är ju en sådant eminient lägenhetsvaktare, så varför sluta med något som man är bra på. Råkade visserligen hitta (ännu) en död fisk i akvariet som ingår i projekt "lägenhetsvaktning", men de äckliga satarna vägrar ju att leva.

Efter en mycket tyst begravningscermoni fortsatte jag dagen i horisontellt läge.
Under ett täcke.
VÄRT.
Tills ...
Gjorde då en jäkligt dum grej. Ingick inte riktigt i min sköna-söndags-planering.
Egogoolade mig själv.
Varför gör man det? WHY?
För att se om man har lyckats gör några skeva fotavtryck? Snedsteg? Trampat på någons tår?
Upptäckte till mitt förtret att jag har gett upphov till mycket agg den senaste tiden. Är det bloggen, värmländskan, min passion av oliver eller kanske mina fula fötter som retar?
Ingen aning.
Enligt det Allsmäktiga Internet är jag både ett störningsobjekt och ritar fula serier. Så fula serier att några till och med hatar mig.
Som att jag ritar in kräkmedel i tuschen i varje strip.

Internet tell you the truth?
Som en personutvecklare, fast aningen mer vass i sina kommentarer. Gjorde lite ont, så nu sitter jag med en klump i magen, som jag snart ska spä på genom att äta nybakt bröd.

Märkligt det där. Tänk att lilla, skeva jag har suttit och småskrattat och med glädjande fart ritat mina älskade serier, och folk blir så arga. Hatar. Stör sig.
Om jag bara med några streck och skratt kan få folk att hata. Vad kan jag då mer göra?
Verkar vara flygande lätt att göra fotavtryck i världen.

Kan få stressgången att skratta, men människor att gråta av hat.
Ja, man ska ju vara bra på något i alla fall.
I dag är jag bra på att ha klump i magen, döda fiskar, ligga horisontellt och vara bakfull.

Imorgon ska jag bli bra på att ta kritik och kanske leka så där kyligt oberörd som sådana där karriärmänniskor. De där som tycker att det är något fint att ha stenansikten, inte bry sig och vara tuff, vass, skarp och gå med självsäkra steg.
Kankske skulle klä mig riktigt bra?
Men det är inte jag. Jag liksom slanar mig fram med dålig hållning, skrattar åt mina egna skämt och har ögonbryn som dansar i takt medan jag pratar.

Jag är varken vass eller har ett stenansikte. Och jag tycker att det är något fint. Fint att visa känslor. Som en värld av velour.
Tycker att det låter så platt och ointressant att inte göra det.
Jag vill vara intressant, passionerad och lyssna på vad folk säger, bli ledsen eller glad.
Inte borsta av mig. Låta det rinna av mig. Vill ha klumpen i magen och vårtan i röven.

Imorgon ska jag helt enkelt bli bra på att ha vårtor i röven.
En gycklare med vårtor i röven, dansande ögonbryn och en hand full av döda fiskar. I den andra handen ska jag ha en penna som ritar kräkframkallande serier.
Och jag ska få väggar att skratta.

Känns intressant.
Inte ett dugg platt.

God natt alla vänner och ovänner.

Småkär

Blev lite småkär i Henrik Lundström när jag redigerade ihop den här i går ...
Han är den nya Persbrandt. Sveriges stolthet. Fast utan macho-prylen, Torsten Flinck och det där lite halvsnuskiga leendet.

Henrik är min nya idol.

PS. Det är så konstigt att jag får fria händer att leka med filmredigerarprogrammet Final cut, och ingen verkar ens märka hur skevt det är, eller ännu värre: hur skevt det skulle kunna bli. Varför satte de mig på jobbet och inte en korrekt brutta som kan spela piano på gehör?

Tar samtidigt tillfället i akt att be Henrik om förlåtelse efter att jag antytt att han har ticks. Jag önskar att jag själv hade spännande, oförberedda ticks att svänga mig med, men det har jag inte (förutom att jag säger "röv" i tid och otid). Råkade visst projecera ett tick på honom genom att klippa på helt rätt ställe. Mohaha. Eh. Förlåt ... Mohahah.. Åh! Förlåt. Hahaha. Röv.

Drillad i rivalitet

Inte konstigt att jag blev som jag blev.
Blev ju för fan tvungen att sjunga den här hiten vid varje högtid under gymnasiet.
Min kollega Caisa, som förövrigt kommer från min gymnasieskolas rival SÄG (Sundsta-Älvkulle-gymnasiet), säger att jag är uppfödd i en sekt, Tingvallagymnasiets sekt. Hon kan ha rätt. Bland pressvecksbrallor, Gustav Fröding, anor och handelselever. KLart man får men.
Men jag kan inte ta henne på allvar. Hon har gått på SÄG. Och så kommert det alltid att vara. Det kommer allid vara något som knager emellan oss. Typ som mellan tyskar och fransmän. Pax för att vara fransk. Tysk vill man ju inte vara. Fult språk, sauerkraut och två världkrig i bagaget. Där snackar vi taskigt CV.

Yeah, rivalitetstakterna håller i sig. Därför tar jag tillfället i akt att ange mig själv till följande brott mot gymnasieskolan SÄG:

– Förtal. Jag skrev ett verklighetsreportage direkt från fronten om SÄG. Den hette "Bland UFF-lådor och haschplantor i skåpen", och var ett mycket grovt påhopp på estetklasserna och deras outfits. Jag kände mig förmer, i mina pilotsolisar och min manchesterjacka. Undrar just varför.
– Sabotage. Jag gick tillsammans med ett par kompanjoner bärsärkargång över SÄG. Flaggor byttes och saker skrevs på asfalten. Allt under kodnamn "Korstågskryckorna". Mitt kodnamn var Napoleon.
– Förtal igen. Var med och skrev en sång om skiten. Som jag snällt framförde i aulan på Lucia ...

Klart att man blir skadad. Hör på låten så förstår ni.

Dagens hit

Paris med "You and I". Och då menar jag inte arv-Paris med hela jordens befolkning. Nope. Inte ens Britney är inbjuden till denna blogg i dag. Och har aldrig varit, även om hon kanske borde få ett VIP bara för att hon ser ut att vara en bortkommen medlem ur Mel Gibsons "Braveheart".
Nä, Emmons Paris.

Jag diggar så mycket att jag inte ser datorskärmen för att den skakar så djävligt. Det är riktig pop, det.
Ska digga till Paris hela dagen. Jag är sjukt osocial som sitter med hörlurar på, men det skiter jag i. Jag har skevparty!

Knark-Kerstin is gone. Efter typ 200 år på VeckoRevyn lyckades jag få bort henne. Mobbade henne. Nu har hon börjat på Korsordstidningarna istället, där de inte tilltalar varandra utan säger "namnsdag 24/7" istället. Eller KK, Korsords-Kerstin. Kallade henne det hela sista veckan på jobbet, sen hällde jag i henne vin, så att hon inte skulle komma ihåg hur elak jag är.
Jag saknar henne.

Var uppe på Korsordtidningarna tillsammans med min kollega Björn för att titta till henne. Vi hade kopierat oss i kopiatorn först, och tog med den fina bilden upp.
KK verkade inte vilja ha den. tror att hon har gått viadre nu. utan mig.
Nu har jag ingen att systematisk mobba, utan nu måste jag vara beskedlig och snäll. Kan inte ens slänga iväg ett ont öga åt någon.
Inte ge bort knark lite då och då.
Allvaret har lagt sig. Och jag med den.

Nostalgi-veckan på SKEV presenteras av ...

Vacker.

Det är nästan så att man vill börja på gymnasiet, tjuvröka på "hemliga stället" och drömma om att flytta till Stockholm. Dra. Skrika "fuck you" åt världen, gråta sig till sömns och fortsätta vara odödlig ...

Nostagi

Hur många öl hinner jag dricka innan ölen tar slut ...

Verkar som om den där gycklarskiten är my bag-in-box. Har verkligen funderat på vad jag ska bli när jag blir stor. Har gått via spårvagnschaffis, postämbetsman, jazzsångerska, journalist till ... gycklare.

Det enda som jag har uppfyllt är den där journalistprylen. Och jag höll på att bli jävla seriös där ett tag. Ja, himmel. Statsvetenskap, samtidshistoria och uppsatser ... Vem trodde jag att jag var egentligen? Gud? Himmel? Hans allsmäktiga son?
Jag spädde visserligen ut det genom att stå i kassa på IKEA på helgerna där jag roade mig med att säga:
– Ska du verkligen ha allt det där ...
... och inte att förglömma att jag stod i baren på kåren, där jag blev halvt portad efter att ha börjat missbruka ismaskinen genom att kasta is på gästerna ... plussa på att jag en gång skulle vakta öltappen (medan någon skulle springa ner i källaren och stänga av ölflödet), satt på bardisken, motade bort gästerna och tänkte i mitt stilla sinne: Undrar hur många öl jag hinner dricka innan ölen tar slut ...
Det tog ett tag. Och snart hittade mina barkollegor mig som en hopsjunken kudde på bardisken ...

Jag har verkligen försökt att vara seriös. Försöker varje dag att inte pilla iväg konstiga mejl till mina kollegor ... och det är jävla svårt ska jag berätta för er. Försöker prata om miljöhot och krisen i Kongo, och ja, det går ju så där ...
I mina försök att låta seriös, tror jag faktiskt att folk uppfattar mig .. ja, just det: seriös ... vilket gör att det är ännu svårare att vara seriös. Vilket gör att jag försöker ännu mer ...
Ja, you've got the point.

Det låter ju visserligen ganska angenämt. Men jag är rädd att det ska bli som när jag var liten. När jag tittade i kors och min dagmamma Ulla-Britt sa att man kunde fastna om man kollade i kors förlänge. Lite som min kompis mamma Eva sa att om man lade sig ner och ville dö, så kunde man göra det. Jag tror att Eva var föregångaren till Gunde Svans: "ingenting är omöljligt!".
Men tänk om jag kommer att fastna i det seriösa? Att jag tror att jag är seriös till jag blir det?

Det är därför jag ska bli gycklare.

Gycklar-jävel!

Har hittat yrket som jag är menad att syssla med. Tyvärr verkar yrkesformen utdöd. Så sådana som jag måste därför låtsas seriösa och ambitiösa inom andra yrkesområden. Själv har jag riktat in mig på tidningsbranschen.
Jag snackar gycklare.
Skulle passa perfekt. Jag skulle få roa, vara asskev, skratta åt mina egna skämt och gå runt i färgglada strumpbyxor och en lustig hatt – på heltid!
Jag skulle få vara en gycklar-jävel av bästa sort.

Om det är någon som – mot all förmodan – söker en gycklare som kan underhålla dig några gånger per vecka, så anmäler jag mig frivilligt.