Verkar som om den där gycklarskiten är my bag-in-box. Har verkligen funderat på vad jag ska bli när jag blir stor. Har gått via spårvagnschaffis, postämbetsman, jazzsångerska, journalist till ... gycklare.
Det enda som jag har uppfyllt är den där journalistprylen. Och jag höll på att bli jävla seriös där ett tag. Ja, himmel. Statsvetenskap, samtidshistoria och uppsatser ... Vem trodde jag att jag var egentligen? Gud? Himmel? Hans allsmäktiga son?
Jag spädde visserligen ut det genom att stå i kassa på IKEA på helgerna där jag roade mig med att säga:
– Ska du verkligen ha allt det där ...
... och inte att förglömma att jag stod i baren på kåren, där jag blev halvt portad efter att ha börjat missbruka ismaskinen genom att kasta is på gästerna ... plussa på att jag en gång skulle vakta öltappen (medan någon skulle springa ner i källaren och stänga av ölflödet), satt på bardisken, motade bort gästerna och tänkte i mitt stilla sinne: Undrar hur många öl jag hinner dricka innan ölen tar slut ...
Det tog ett tag. Och snart hittade mina barkollegor mig som en hopsjunken kudde på bardisken ...
Jag har verkligen försökt att vara seriös. Försöker varje dag att inte pilla iväg konstiga mejl till mina kollegor ... och det är jävla svårt ska jag berätta för er. Försöker prata om miljöhot och krisen i Kongo, och ja, det går ju så där ...
I mina försök att låta seriös, tror jag faktiskt att folk uppfattar mig .. ja, just det: seriös ... vilket gör att det är ännu svårare att vara seriös. Vilket gör att jag försöker ännu mer ...
Ja, you've got the point.
Det låter ju visserligen ganska angenämt. Men jag är rädd att det ska bli som när jag var liten. När jag tittade i kors och min dagmamma Ulla-Britt sa att man kunde fastna om man kollade i kors förlänge. Lite som min kompis mamma Eva sa att om man lade sig ner och ville dö, så kunde man göra det. Jag tror att Eva var föregångaren till Gunde Svans: "ingenting är omöljligt!".
Men tänk om jag kommer att fastna i det seriösa? Att jag tror att jag är seriös till jag blir det?
Det är därför jag ska bli gycklare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du är min idol och jag tror att du skulle passa perfekt som jycklare. Och jag tror att om det är ngn gång man ska rädda sig själv så är det i den här åldern. Sen går det liksom bara utför och sen sitter man där och käkar feta och oliver framför På spåret. Och drömmer jycklardrömmar.. ( do do do what you want to do..)
Hade en liknande kris igår. Jag vet inte om du fick en kris men jag fick det. Började gråta eftersom jag är anställd här fram tills jag fyller 27. Det betyder att jag antagligen aldrig kommer bli reseledare, jag kommer inte ha tid att ha ett liv förrens tidigast oktober 2010. Då kommer jag ha så många stressrynkor att ingen kommer vilja ha mig. Och OM jag väljer att inte stanna kvar i den här branschen så måste jag skaffa en utbildning vilket betyder att jag är klar när jag är 32. Och 32 är min skräckålder. Illasittande stretchbyxåldern.
Så jag funderar på att bara ge fan i allting och dra till solen. Kanske öppna en resturang vid vattnet, lära mig grekiska och fånga svärdfisk.
Vilken himla bra blogg!! du skriver verkligen bra Emma!
Jag älskar ditt inlägg Nina. Jag förstår verkligen tänket. Det är liksom kört. Lets run.
Skicka en kommentar