Bakis och egogooglad.

Vaknade upp som ett aschle i morse efter en suspekt, men mycket dansant afton igår. Lyckades med mitt mission: Bli pank.
Brände månadens sista, skälvande ören på skummande öl på oldfashion Carmen, som förövrigt har förvandalts till en hotell-lobby. Insåg någonstans vid den tredje ölen att det är dags att byta ställe. Det är inte okej längre.
Så vi drog till fashing, dansade till Stevie Wonder och avslutade kvällen genom att göra kullerbyttor i stressgången. Den var så tom, ensam, öde och olycklig att jag var tvungen att gyckla en aning. Få väggarna att skratta.

I dag har jag sprungit på lägenhetsvisningar på Söder för att vara smakråd åt min syster som ska punga ut med storkovan på ett rum med kök för någon miljon eller två. Känns smart.
Själv harvar jag runt ett tag till i andrahandsdjungeln. Jag är ju en sådant eminient lägenhetsvaktare, så varför sluta med något som man är bra på. Råkade visserligen hitta (ännu) en död fisk i akvariet som ingår i projekt "lägenhetsvaktning", men de äckliga satarna vägrar ju att leva.

Efter en mycket tyst begravningscermoni fortsatte jag dagen i horisontellt läge.
Under ett täcke.
VÄRT.
Tills ...
Gjorde då en jäkligt dum grej. Ingick inte riktigt i min sköna-söndags-planering.
Egogoolade mig själv.
Varför gör man det? WHY?
För att se om man har lyckats gör några skeva fotavtryck? Snedsteg? Trampat på någons tår?
Upptäckte till mitt förtret att jag har gett upphov till mycket agg den senaste tiden. Är det bloggen, värmländskan, min passion av oliver eller kanske mina fula fötter som retar?
Ingen aning.
Enligt det Allsmäktiga Internet är jag både ett störningsobjekt och ritar fula serier. Så fula serier att några till och med hatar mig.
Som att jag ritar in kräkmedel i tuschen i varje strip.

Internet tell you the truth?
Som en personutvecklare, fast aningen mer vass i sina kommentarer. Gjorde lite ont, så nu sitter jag med en klump i magen, som jag snart ska spä på genom att äta nybakt bröd.

Märkligt det där. Tänk att lilla, skeva jag har suttit och småskrattat och med glädjande fart ritat mina älskade serier, och folk blir så arga. Hatar. Stör sig.
Om jag bara med några streck och skratt kan få folk att hata. Vad kan jag då mer göra?
Verkar vara flygande lätt att göra fotavtryck i världen.

Kan få stressgången att skratta, men människor att gråta av hat.
Ja, man ska ju vara bra på något i alla fall.
I dag är jag bra på att ha klump i magen, döda fiskar, ligga horisontellt och vara bakfull.

Imorgon ska jag bli bra på att ta kritik och kanske leka så där kyligt oberörd som sådana där karriärmänniskor. De där som tycker att det är något fint att ha stenansikten, inte bry sig och vara tuff, vass, skarp och gå med självsäkra steg.
Kankske skulle klä mig riktigt bra?
Men det är inte jag. Jag liksom slanar mig fram med dålig hållning, skrattar åt mina egna skämt och har ögonbryn som dansar i takt medan jag pratar.

Jag är varken vass eller har ett stenansikte. Och jag tycker att det är något fint. Fint att visa känslor. Som en värld av velour.
Tycker att det låter så platt och ointressant att inte göra det.
Jag vill vara intressant, passionerad och lyssna på vad folk säger, bli ledsen eller glad.
Inte borsta av mig. Låta det rinna av mig. Vill ha klumpen i magen och vårtan i röven.

Imorgon ska jag helt enkelt bli bra på att ha vårtor i röven.
En gycklare med vårtor i röven, dansande ögonbryn och en hand full av döda fiskar. I den andra handen ska jag ha en penna som ritar kräkframkallande serier.
Och jag ska få väggar att skratta.

Känns intressant.
Inte ett dugg platt.

God natt alla vänner och ovänner.