Mrs Müller och det glamourlösa livet.

Sitter i ett müller av flyttkartonger, soppåsar, gamla halvanvända skönhetskrämer från Clarins och något konstigt märke med svampar i. Nä, inga hallucirnerande mirakel magic-svampar som hallucinerar skönhet, orynkor och fuktighet. Tyvärr. Den bittra verkligheten är väl torrfnasig hy som inte sett vatten sedan jesus gick på det. Biverkningar efter det glamourlösa livet på VeckoRevyn där det fanns nya krämer att leka med varje vecka.
Nu är jag inne på sista reserverna och det är väl inte direkt Dior, YSL, Dermalogica, nä, inte ens ACO. Har grävt längst ner i den glansiga VR-påsen bland glittande, lila ögonskuggor med anor från sent 90-tal, ett brunt nagellack och några brun-utan-sol-krämer ... för män.

Men jag är ganska munter ändå.
Lyssnar på Edith Piaf, funderar på om vi ska ha konsollhyllor på hela eller halva väggen och om trådbackar is the shit.
Ett mycket enkelt sätt att leva. Hjärnan tar E18 direkt till något meningslöstställe utanför Motala, jag går direkt till Norrmalmstorg utan att passera gå och min hjärna kopplar slött den enklaste tankebanan.
Kongokrisen är långt från mitt sinne, likaså det eko-tomma bankkontot och det faktum att mina fötter luktar anus.
Tror att min gamle psykologilärare Roland skulle kalla det bortträngning. Jag kallar det förgånget, förlust, fotsvett och ny lägenhet.
Jag kallar det enkelspråig, helt igenom lyckligt, tänkande.

Hornstull mina vänner. Hornstull.
Det är namnet på 2007 års version av lyckopillret.
Yeah.