Jävla Sats

Här ligger man. Förkyld, febrig, ynklig och liten som en köttbulle. I sinnet alltså.
Jag är sjuk, snorig och sängliggande.
Åmar mig i mina egna krämpor och viskar tyst för mig själv att det är jävla synd om mig.
Sover en skvätt och vaknar upp i ett feberrus med ett förmodat liggsår. Men trivs på något sätt, av att bara sova och lata mig, plus att det är befogat.
Skönt som fasen.
Mobilen ringer.
- Hej, jag ringer från Sats Odenplan och jag ser här att du inte varit här och tränat på länge.

Jaha. Men ring. Ja, gör det när jag ligger här och väntar på min dödsbädd ... typ.
Skicka hit Blossom Tainton när du ändå är i gång.
Förstör magin, med din hurtiga röst som berättar att du bär glansiga träningsbrallor på sjukligt slimmade ben, och precis har klarat av ett pass på steppmaskinen. Ja, det fjärde för i dag. Eller var det femte?
Själv har jag legat horisontellt hela dagen. Drack oboy och käkade sockerkaka till frukost. Känns hur bra som helst. Ja, innan Sats ringde och spräckte hål på min Sats-bortträngningsbubbla.

Jag är arg. Kanske bitter.

Sen när började Sats med telefonstress?
Låt mig vara med min härligt dallrande mage, min oboy, min sockerkaka och "feberfrossa".
Jag är sjuk.