Hej kära blogg.
Har precis kommit hem från ett härj.
Denna gång ägde det rum i Norrköping.
Härjet går ut på att man samlar två gäng som båda inte riktigt har alla cornflakes i paketet. Ett gäng med bröst. Ett utan.
Samlandet sker i en neural stad med skum dialekt.
SEn låter man dessa två gäng umgås och då bildas allt från diamantformeringar till härj.

Min roll i det hela var som den brukar. Skev. Jag lyckades skrämma det bröstlösa gängets medlemmar med maffiahot och någon tveksam tankegång om att Hitlers förintelse var en konstinstallation/performanceart… som råkade gå lite för långt.
Inte ett dugg roligt.
Dansade någon form av ryskinspirerad swing på en fest och förtäljde helt sonika för en ny bekantskap ur det bröstlösa gänget att ”du och jag är menade för varandra, jag vet att det kommer bli du och jag”.
Hur någon över huvudtaget kommer på idéen att fråga om vi sedan ska hångla är för mig helt främmande. Jag avböjde ädelt erbjudandet på grund av att jag nog kan vara Sveriges sämsta jag-är-singel-därför-måste-jag-hångla-singel. Det är som att man måste bevisa sin existens… hångla, alltså finns jag.
Alltså finns inte jag…
Nåväl. Snubben hade tjej, så jag avböjde att bli något sorts helvete-jag-har-varit-otrogen-mot-min-tjej-ångest morgonen därpå. Vill hellre vara någon skev jävel han inte fick.

Sen att jag inte fick hångla med en skev jävel är en annan sak, men det spelar ju ändå ingen roll eftersom jag inte finns.

Bubbelsprick!
Tillbaka i verkligheten.