17 timmar i Halmstad

Jag erkänner. jag var rädd. Min vän, författar-Åberg, har kommit med flertalet dräpande historier om att hela Halmstad är förgiftat av Per Gessle. Japp. Jag såg det med egna ögon. Hon var där i en vecka och när hon kom hem till Stockholm hade Halmstadsfrisörerna klippt henne i en äkta Gessle-frisyr a la tidigt 80-tal.
Hon hetsade mig även att tro att det inte fanns någon annan musik än "Gyllene tider" i staden. Till och med Indiska spelade Goa-version av "flickorna i tv 2..åååhåh". Omringad. Instängd. Översvallad. Av. PER GESSLE!
Klart jag blir rädd liksom.

Efter att ha sovit med huvudet utlutande i mittgången på ett flygplan ankom jag till en liten tegelbeprydd flygplats. Halmstad var grått, men det är å andra sidan Luxemburg också så här års.
Till hotellt och åkte hiss upp till rummet. När hissen stannade till på vår (min och mitt resesällskap Annas) våning blev vi stående. Vad fan... har vi fastnat i hissen? Vi tittade på varandra, sen (efter mycket lång tid) insåg vi att vi inte alls hade fastnat, utan att det var MANUELL dörröpping. Inte sådana där stockholmskinaska autodörrar. Ut från hotellet igen. Taxi till city. Det tog inte lång tid innan vi fann vår första halmstadianska vän. En bitter taxichaufför som påbörjade en mening och sedan sa "äh. skit samma". Mycket givande. Blev varse att det fanns ett ställe som hette "Lilla helvetet" och att alla matställen stängde klockan 3.
- tre på natten?
- nä. på dagen.

Nu är jag tillbaka i Stockholm. Staden med AUTOMATISKA hissdörrar. Vad jag ser har jag ingen Gessle-frill ännu, men den kanske eskalerar under dagen. I så fall blir den inte långvarig, för i eftermiddag drar jag till Linköping, stannar 24 timmar och odlar Lars Winnerbäck-accessoarer! Röd lösmustach någon?