Good bye Debaser

Jaha, så kommer den där dagen som jag har fruktat för så länge. Debasers död.
Nu sitter ni där ute och säger i halvhög, irriterad ton att "nej, Emma, Debaser dör inte. Det F L Y T T A R bara", men nej. Ni förstår inte. Det här handlar om någonting mer. I allafall vill jag intala mig det.

Allt började en vårdag, kan det ha varit i mars måntro? Jag var förvirrad, pratade värmländska (det gör jag fortfarande), bodde i Tumba (vad ska man säga?), hade converse med röda kommuniststjärnor på och trodde att jag var cool.
Jag och min vän Åberg mötte upp en kille (vi kan kalla honom Palle Kuling), som hade varit MD-brevis med Åberg under en period. För er som inte vet vad MD-brev är, så var det något som var relativt vanligt i början av 2000-talet, innan iPod-åldern och kan beskrivas ungefär såhär: musiknördar som skickar MD-skivor till varandra i brev och ber till gud att deras blandbands-MD:s med tillhörande låtbeskrivning inte ska schabblas bort av allsmäktige Posten.
Nåväl. Palle Kuling kom iklädd poppig silverjacka (hmmm..?) och hade med sig sin vän Lagnetoft. Vi skulle gå på konsert. Jesse Marlin skulle spela och han var ju kompis med Ryan Adams, så det kunde ju bara gå vägen, liksom.

Det var den kvällen allt började.
Sedan dess har Debaser fått mig att:
– Dricka kopiösa mänger öl – varje helg.
– Bli bestört över ombyggnationer. Jag snackar den där vita skiten i hörnet där de serverar kladdkaka. Rock? Nej.
– Stanna tills de har stängt, fastän jag jobbat dagen därpå. Anledningen? Orden från mina vänner "du är inte rock om du drar hem nu" kan ha haft ett och annat att göra med det hela.
– Observera att min vän har en Debaser-strategi. Målet är hångel och vägen dit går ungefär såhär: köa, snacka, hänga av sig ytterkläder, gå till toaletten, ner till lilla baren, köpa öl, se flyktig ut, in på dansgolvet, dansa och slänga lite med håret, till lilla baren – via stora baren – köpa en öl och så hela proceduren om och om .. och om igen....
– ... Och ja, den fungerar. Jag har många gånger stått och nypt min vän i armen med orden "Kan du inte sluta hångla nu... jag vill dansa.."
– Försöka dämpa min väns ledsamhet med whiskey och Redbull nere i lilla baren med resultatet att hon började banka på en viss killes bringa, rycka av honom hans mössa och snyfta till i en kompis killes famn.
– Få med alla utbytesstundenter jag känner dit...
– Vakna mitt i natten av att mina vänner har träffat 10 gotlänningar utanför Debban, som de dragit hem till mig (som låg hemma och sov och skulle upp och jobba dagen därpå) med orden "Här Emma. Vi har hittat tio gotlänningar. Du gillar ju gotländska, så vi tänkte... eee.. ja. Här har du dom i alla fall. Var så god". Svar: "Grrr. Tack."
– Försöka bilda hög på Debasers dansgolv.
– Ramla över ett bord.
– Köa i en timme utanför Debban, i januari, i 20 minusgrader... iklädd tyg-Converse.
– Älska Peggy Lejonhjärtas låt om Karl Johans torg (torget utanför Debaser).
– Att se människor klädda som Gustav Vasa och Ankarström.
– Att panta burkar och tömma sparkonton i jakt efter pengar till inträde.
– Jag har – TILL OCH MED – sagt till en ex-pojkvän: Vad gör du här? Det här är mitt ställe. Du får skaffa ett eget ställe. Stick!
– Bli hatad av alla jag känner eftersom jag är så trångsynt: "Emma, KAN vi inte gå någon annanstans? Måste vi ALLTID gå till Debaser. Vidga dina vyer för i helvete!"

Debaser har alltid fått mig att återvända. I allafall efter klockan ett (halva priset) eller efter klockan två (gratis) efter att ha testat på alla de där andra uteställena som förövrigt är skit.

... Och Debaser har fått mig att bli likblek av rädsla av följande senario: Slussens betong går sönder=Slussen måste byggas om=Debaser måste flytta.

Och nu, om tre dagar, flyttar Debaser till Medis, i Mondos gamla lokaler.
Bort från de skumma, underbara lokalerna i underjorden och till ex-Mondo.
Mondo som kändes som ett högstadiedisco i så hög grad att man glömde bort att dricka öl och sucktade efter Hubba-bubba-tuggummi och chips i portionspåsar. Jag hatade stället så mycket att jag fimpade i heltäckningsmattan en gång.
Vad ska jag säga?
Jag är skeptisk.