Take that och Fuglesang

Take that är ett fenomen.
Inte ett pokjbandsfenomen, utan ett alibifenomen.
Så här ligger det till: Det finns en ful, halvmullig snubbe som kan sjunga. Han heter Gary Barlow. Han har en liten pojkkör, bestående av tre fullvuxna män i 35-årsåldern som alla ser bra ut. En har sammetslena ögon, en annan är en cool DJ på Ibiza och den tredje är en vacker skapelse som inte råkar vara mer än tre äpplen hög.
Tillsammans bildar de "pojkbandet" Take that som nu har återförenats.
Inte på grund av att de tycker att det är lattjo att åma sig framför mickar och lägga stämmor på Garys sång ...utan för att Gary inte klarar sig utan sammetsögonen, DJ:n och äpplena.
Sad, but true. Men Take That är bara ett alibi för att stackars gary ska få sjunga och kanske till och med kränga lite plattor.

Detta stod helt klart för mig när jag hade stått på ett kokhett Café Opera, druckit en drink som smakade Ramlösa/rom och väntat på Take that. Jag väntade jävligt länge och hann smida den ena konspirationsteorin efter den andra. Kände mig som en Fuglesang i väntan på att lämna jorden ... Jag väntade alltså JÄVLIGT länge. Fast utan rymddräkt.

Till slut gjorde de entré, åmade sig kring mickstativen, piruettade sig, do:ade till Gary och passade på att lansera ännu en ny stil (förra stilen var en ett krig av krås och 1700-tals-stil): Britpopstilen.
10 år för sent.
Gary njöt. Så klart.

Körgossarna gör det givetvis bara för pengarna. Och shit vad de måste ha fått bra betalt, för vad är mer förnedrande än att röst-fnaska för Gary Barlow? Tja, att vara Christer Fuglesang kanske.
Men det är inte långt ifrån. Kanke britpop-stilen är lite mer förnedrande.
Att nittiotalet var tillbaka som trend är ju ett faktum, men hold your horses.

Förörvrigt var det sjukt nostalgiskt att se gossarna ...och okej då ... det var kul.