Ja. Det är sant. Nu kan jag inte hålla tyst längre. Vård är det enda rätta.
Jag snackar om mina förbannade felsägningar.
De har förökat sig markant under den senaste veckan. Det handlar inte längre om att ta tjuven vid hoven, att tiden utlöser allt, kött på såren eller att stå med skägget mellan benen.
Nä. De kanske inte är värre, men det händer definitivt oftare att jag hör mig själv säga obegripliga saker. Vi snackar om att ha bråttom som en stucken sko och fundera på att använda anti-rynkkrig.
Om man dessutom späder på detta med en hes röst med toner av värmländska... ja.. jag låter varken smart eller verklig.
Jag är orolig.
Och rädd.
Sablar i converse-skon och USA som invarderar mitt ansikte i jakt efter terrorhot (från öst??? finnar???).
Vad ska man säga?
Hjeeeelp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag ska ta till mig allt och försöka göra mitt bästa att hålla elden borta. För bränt barn gör ju ingen sommar som jag brukar säga.
Jag och den tyska förvaltningschefen är troligen från samma planet.
//skev
du kanske jar fått ordspråksafasi? i tio veckor har jag haft namnafasi och kallat min handledare för Malin, hon heter Maria. Hon tyckte inte att det var kul. Kram!
Skicka en kommentar