Jag hade sett mig själv ha återförening med de andra tjejerna som gått samma väg som jag. Cindy Crawford och jag skulle prata minnen över en kopp te. Anna Kornikova och jag skulle diskutera vilken vinkel vi föredrog att synas i. Liv Tyler skulle klappa mig på axeln, medan Alicia Silverstone gav mig en till snitt med löjrom och dill på.
Vi.
Vi som har varit stjärnor. Stjärnor i musikvideos...
Det var ett tag sedan, men det är först nu som jag kan tala om denna upplevelse öppet och utan skam i kroppen.
Det handlar om popskottet Montt Mardie.
Jag är med i hans video "highschool drama". Ja, det är sant.
Min uppgift var att dansa som en galning, vilket jag även gjorde.
MEN.
Med mina 173 centimeter och de resterande hobbitsarna hamnade jag absolut, helt jävla längst bak. Bakom knattar, fnattar, smurfar och andra som kan mätas i tum eller högst fem äpplen...bakom bandet (som förövrigt var mycket trevliga, och inte alls särskilt korta (vilket jag upptäckte till mitt kärriärssuktande förtret)) Paperfaces... bakom några vilda cheerleaders... stod jag.
Jag syns inte. Ett. Jävla. Dugg.
Om man tittar riktigt, riktigt noga och pausar kan man EVENTUELLT se en hand. Som eventuellt är min.
Så tog den karriären slut och i stället gör jag succé som mytoman med orden:
"ni kanske inte tror mig, MEN jag står faktiskt där bak.. jag vet, jag vet. jag syns inte. Men det är sant!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Emma jag såg dig. Jag dansade bredvid. Du var bra. Vi talar om det här över en räksnitt om några år.
hahaha! Fika? Lotus? efter jobbet?
Förresten föredrar jag räkgojs runt mun och PÅ skumpaglas. I munnen är överskattat.
Kram
Du! Det är jävligt indie att vara kort! Har jag hört i alla fall
och det är det jag lever på när jag för min överlevnads skull hoppar euforiskt upp och ner för att inte bli ihjäl trampad i stockholms klubbdjungel...
Skicka en kommentar