Jag råkade sno enjazz-platta av min far för sisådär ett år sedan. Eller två. Först nu har han upptäckt det hänsynslösa, kalla brottet, vilket han snällt meddelade genom sms (rättgång är oldstyle. Så jäkla 1900-tal). Ett dåligt samvete dök ner i poolen av hjärnceller, aortor och gud-vet-vad-schabrask.
En vit lögn kanske var på sin plats?
Funderade på om det var idé att dra till med att jag hörde röster i huvudet: "sno skivan, sno skivan" eller om det känns lite väl 2003 och oldfashion psykvård.
Eller om jag skulle köra på en gammal klassiker som så jag inovativt kom på när jag var fem äpplen hög och hade lekt loss på pappas kontormaterial och bara råkat slinta lite och målat tipex på pappas alla förtagsstämplar:
Far(på dalmål): Är det du som har målat tipex på alla mina stämplar?
Skev: Nä.
Far (i faggorna för att bli irriterad): Men vem är det då som har gjort det?
Skev (lätt pressad): Jag vet inte ...
Far: (lite irriterad): Men någon måste det ju vara. Var det mamma?
Skev: Haha .. nej. Inte mamma. Varför skulle HON göra det?
Far(inte direkt överlycklig): Men var det katten då?
Skev: Mä! Nä, det är klart att det inte var ... he .. he .. eh?
Far(IRRITERAD): Men vem är det då?
En timme senare ...
Skev(tittupp under obefintlig lugg): Pappa. Jag minns inte så väl ... Men det KAN ha varit jag ...
Efter ett inre resonerande skickar jag ett confession-sms: Guilty.
Väntade med spänning på ett tillrättavisnings-sms med lite kristlig/vuxen touch. Eller varför inte en sån där bister, besviken min som man fick när man var 16 år och hade rökt en cigarett eller smuttat Pops-alkoläsk. En sån där min som man dog av inombords ...
Nope. Inte ens ett: Ge tillbaka den, tack.
"Att sno den är en kulturgärning"
Någon sorts 60-års kris från hans sida?
Eller är det helt plötsligt okej att sno?
Har jag missat något?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det där är min favorit dialog på dalmål alla gånger. Tack för samtalet i dag!!!
Tack själv ... Du ger mig alltid så mycket. Kram
Hahaha ja du jag tror det är något visst med de där jazzskivorna. DE kämpade så hårt under ens uppväxt för att ge en "bra musiksmak" dvs musiken de gillade, och man total vägrade lyssna på gnället. Sen gåt det några år, man börjar smyggilla jazz, lyssnar på det i hemlighet smyger iväg på jazzklubb i svart uppfälld trench, och nästa gång man är hemma står man där, framför skivhyllorna med darrande händer... Och Ellsa Friztgold, Louis Armstrong och några till smyger sig på en mystiskt sätt ner i väskan. Ja sen så får man de där frågorna ett år senare. Då är det bara att erkänna eller dra en vit löngn berående på hur hårt de kämpade med din musik smak som ung.
Aila-Lisa: Mycket riktigt ... däremot har jazzen varit min hemliga vän sen jag var typ noll år. Fatta att man inte var så jäkla hipp vid tolv års ålder och ville lyssna på Astrud Gilberto. Dessutom hade jag seglarskor = en expressbiljett till mobbing. Det är fan ett under att jag inte blev mobbad. Detta måste jag blogg aom. Shit. Why?
Skicka en kommentar