Skev imbecill på servicehemmet VR!

Hur har jag klarat mig?
Jag älskade jazz, hade seglarskor, hemsydda kläder i någon form av jeansimitation, var extremt lång och stundvis tjock som en välgödd, pluffsig köttbulle.
Dessutom var min familj sist i Sverige med att få tv4 och det här med Arkiv X? Vad fasen var det?
TV-spel? Melrose place? Mjukmedel?
Inte en aning.

När klasskompisarna åkte på charter till Mallorca, kom hem bruna som bajskorvar och med
souvenirer upp till öronen ... Vad gjorde jag då?
Kom hem, myggbiten efter att ha campat i tält runt Vättern eller spenderat semestern på Ölandsbron efter att pappas älskade, roströda Toyota Camry slutade låta.
Mitt på bron.
– Såja, såja ... Kom igen, fiiina, gamla Camryn. Inte lägga av nu ... Inte lägga av ... INTE. LÄGGA . AV ... AAAAAAAH!
Pappa smekande av instrumentbrädan övergick snart i hårda slag mot den trötta Camryns inredning.
Sen spenderade vi resten av semestern på en verkstad på Öland. Sen åkte vi hem.

Pappa köpte så småning om en ny bil. En röd Rem-Johan.
Den var skitful.
Så ful att jag och min syster vägrade att bli sedda i den.
Pappa fick släppa av oss bakom konteinrarna vid ICA varje morgon. Sen gick jag och min syster den sista biten till skolan.
Som kryddan på moset som fick bägaren att rinna över så var jag närsynt.
Fast det visste ingen. Inte ens jag.
Jag var ett geni (typ) när jag satt längst fram i klassen och såg tavlan. När det var dags att flytta om och placeras bredvid en ny bänkkamrat längre bak i klassrummet, förvandlades jag helt sonika till en imbecill.
Jag såg inte tavlan.
Alla vuxna trodde att jag var efter, inklusive jag själv, så jag fick gå i extrasvenska ... Extra engelska ... Extramatte ... Extra allt.

Vi satt i ett litet, litet, pedagogiskt rum i den mest avlägsna korridoren i skolan. Bredvid kopieringsrummet. Där satt vi: Håkan som alltid var arg och Alexander som var lillgammal, alltid klädde sig i brun plysch och harklade sig två gånger per minut. Och så jag.
Med mina seglarskor.
Jag var till och med sist att lära mig simma ... Jag har verkligen försökt att skylla detta på min dåliga syn, men jag har fan inte lyckats.

Mitt i detta allt fanns jag. I ett 90-talsmyller av Mega Dance. Mitt där stod jag och nynnade på "The girl from Ipanema" med Astrud Gilbero.
Så jäkla fel.
Skev.
Jag förstår inte varför jag inte blev mobbad? Inte ens LITE utstött? Jag menar ... ni hör ju. Jag hade ju förstaklassbiljetten till Mobbing Express.
Och seglarskor.

Eller jag kanske faktiskt ÄR efterbliven? Jag har bara inte fattat det.
Mitt så kallade "jobb" är en service-plats på VeckoRevyn, får skriva lite texter, knappa på det roliga tangentbordet och rita lite för att underhålla och infoga min högst extrema person i samhället?
Ebba von Sydow är min vårdare och välgörare. Min pojkvän är anställd av någon form av hemtjänst och den här bloggen är en illusion.
En jäkligt skev illusion.
Ja, så måste det vara ... Precis så.