Har gjort det igen...

Trodde att gårdagens incident var en engångsföreteelse, men det var ju synnerligen rånaivt tänkt. Och dumt. Hur kunde jag tro för en sekund att jag kan bete mig normalt?

Chefen: Hörrni. Jag går lite tidigare för jag ska fira min flickväns farmor som fyller år i dag.
Skev: WOHOOOOOOOOOO! PAAARTY!!!

Tystnad. Tangentbordsklipprandet upphör. Mycket mystiska blickar.

Fan.

Inte okej att säga på nya jobbet ...

Skev: Hörrni. Är det inte jävligt varmt här?
Kollegor: Eh. Nej.
Skev: Okej, då var det som jag befarade: Jag HAR kommit i klimakteriet. Skiiit också!

Varför kan jag inte bara hålla käften, klä mig i silke och vara ljuv. Varför måste jag alltid framställa mig själv som en hormonell kris, som ett mensbefriat världskrig och som en gammal dam som har slutat uppföra sig?

Jag är 24. Vad kommer jag vara vid 65?
En samhällskris? Ett socialt handikapp?

Gud, gör mig ljuuuuv.

Mrs Müller och det glamourlösa livet.

Sitter i ett müller av flyttkartonger, soppåsar, gamla halvanvända skönhetskrämer från Clarins och något konstigt märke med svampar i. Nä, inga hallucirnerande mirakel magic-svampar som hallucinerar skönhet, orynkor och fuktighet. Tyvärr. Den bittra verkligheten är väl torrfnasig hy som inte sett vatten sedan jesus gick på det. Biverkningar efter det glamourlösa livet på VeckoRevyn där det fanns nya krämer att leka med varje vecka.
Nu är jag inne på sista reserverna och det är väl inte direkt Dior, YSL, Dermalogica, nä, inte ens ACO. Har grävt längst ner i den glansiga VR-påsen bland glittande, lila ögonskuggor med anor från sent 90-tal, ett brunt nagellack och några brun-utan-sol-krämer ... för män.

Men jag är ganska munter ändå.
Lyssnar på Edith Piaf, funderar på om vi ska ha konsollhyllor på hela eller halva väggen och om trådbackar is the shit.
Ett mycket enkelt sätt att leva. Hjärnan tar E18 direkt till något meningslöstställe utanför Motala, jag går direkt till Norrmalmstorg utan att passera gå och min hjärna kopplar slött den enklaste tankebanan.
Kongokrisen är långt från mitt sinne, likaså det eko-tomma bankkontot och det faktum att mina fötter luktar anus.
Tror att min gamle psykologilärare Roland skulle kalla det bortträngning. Jag kallar det förgånget, förlust, fotsvett och ny lägenhet.
Jag kallar det enkelspråig, helt igenom lyckligt, tänkande.

Hornstull mina vänner. Hornstull.
Det är namnet på 2007 års version av lyckopillret.
Yeah.

Skev 3.0

Kom på att jag faktiskt redan är inne på Skev 2.0 och detta hade inget med nytt jobb och nya bostäder att göra, utan mer att dricka öl och käka oliver. Och träna. Just det där med träningen tror jag får vänta några år till. Man vill ju ha ett redigt projekt när man blir pensionär ju. Så jag sparar hullet och dallret tills dess.

Så nu börjar Skev 3.0, alltså. Inget annat.

Peppepeppepep. Pepp. Igen.

Skev 2.0

Så har man försummat bloggen i åratal till förmån för sådana trivaliteter som Paris, Värmland och även hunnit med att ändra betydelsen av nationalencyklopedins "bakfull".

Paris var grymt. Träffade en äldre, mer sönderrökt version av Håkan Hellström som bodde i Montmartre. Han var beskymrad över att hans plejs var sönderhajpat.

Håkan den äldre: Förr bodde det bara konstnärer här ... nu bor det bara en massa media-folk här som ÖNSKAR att de var konstnärer. Jag blir så jävla förbannad.
Skev: Ja, usch. Preeeeciiiis så är det med Söder i Stockholm. Usch.
Håkan den äldre: Vad sysslar du med då?
Skev: Journalist.
Håkan den äldre: Och var bor du?
Skev: ... Söder!?

Fan. Man är ju en parodi av dig själv utan att man vet om det. Och det värsta är att jag VET om det. Fan igen.

Värmland var ... Värmland.
Upptäckte det makabra redskapet "getingracket". Inte okej.
Mord mina vänner. Mord.

Och imorgon börjar mitt nya liv. Skev 2.0.
Nytt jobb, ny lägenhet, ny roll, ny skevhet, ny chef ... alltså ett nytt liv där jag sannolikt kommer att göra bort mig, säga fel, gråta en skvätt inombords, skratta, känna mig dum, kanske lite smart och sedan kommer jag att stå någonstans mellan Norrmalmstorgs gator, på jakt efter var-det-nu-var-jag-jobbade/bodde.

Lost.
Men det kommer att bli bra.
Skev 2.0. Det hörs ju.
Pepppepppeppepepepepepp. Pepp.

Mosebacke torg, Lördag, 03:30

Var: Mosebacke torg.
Varför: För att vi hittade ett band på väg ut från Kägelbanan och min syster Ellen råkade ha två dragspel i sin väska.
Publik: En övrförfriskad man, Timbuktu, en kille med videokamera, en borttappad plånbok och Gustav Skarsgård.

Tackblogg

Simon: Emma. Varför vann du inte budgivningen?
Skev-emma: Det var någon jävel som budade över.
Simon: Vill du ha ett tips?
Skev-emma: MER än gärna. Detta är en smutsig bransch, och jag behöver alla råd jag kan få.
Simon: Jag har bara ett tips, och det är att buda ÖVER. Alltså om någon budar, så budar du över.

Simon.
Tack.
Utan din coaching och visdom hade jag aldrig rott hem lägenheten.

Slentrian-konsumtion

Erika: Jag har köpt en brownie.
Skev: Jag har köpt en lägenhet.

Make a scene

Budade på en lägenhet i dag.
En etta med scen.

Skevt. Ja, ni hör ju, jag var ju tvungen att buda på skiten.

Mäklaren försökte in i det sista hävda att det var en utdragbar säng, men jag såg ju vad jag såg.
1:a på 40 kvadrat, med scen.

Budade och budade. Priset gick upp.
Förlitade mig ett tag på mina lyckobringade guldshorts (hur kan ett par guldshorts INTE ge tur??), men det gick föga bra.
Jag gjorde en kalkyl på hur mycket jag skulle kunna betala tillbaka på lånet med hjälp av vissa svartklubbs-arragemang, men bankerna har visst ingen sådan kalkyl.
Märkligt.
I stället vill de vet hur mycket jag käkar lunch för, hur mycket jag shoppar och hur mycket pengar jag lägger på hygien. Varför vill de veta om jag är renlig?
Skit i det!
Det kanske är det nya. Lånelöfte efter hygien och BMI? "Specialerbjudande: Om du går ner ett kilo inom en vecka får du hundra tusen extra i lån". Kanske vore ett sätt att få ner fettman i det här landet. Eller för att få bort trångboddheten i storstäderna? "Bo 10, betala för tre".

Där snackar vi korruption. Banken och folkhälsoinstitutet i ett djupt, sammansnärjt trassel av ondo.

Dessutom är dessa i samröre med min tandläkare på Karlaplan.
Där var det också tusen frågor.
- Använder du tandtråd? Borstar du tänderna? Småäter du?
Har samhället gått i maskopi mot min tvivelaktiga hygien?
Eller är det tandblekning och innehav av Brauns eltandborste som är krav för ett lån på 1, 5 miljoner?

Uppenbarligen. För en etta med scen har jag uppenbarligen inte råd/hygien med.
Inte ens guldshortsen hjälpte mig.
Fast de var rena.

Norsk

Har en ny redigerare på jobbet.
Hon har pratat norska med mig hela dagen.
Tills jag frågade varför.
- Är inte du norsk?
Har jag missat något? Varför har ingen sagt något?
Om jag är norsk, så hade det ju varit bra om någon hade sagt det liiite tidigare. Denna röst från det okända sätter hela min identitet på sin spets.
Här jag gått runt och trott att jag är svensk i hela mitt liv.
Men så visar det sig att jag är mer exotisk än så.
Jag är utlänning.
Ballt.

Förlorade

Förlorade lägenheten till Ylva, eller vad nu köparen kan tänkas heta. Och samma dag annonserar de ut en exakt likadan lägenhet, i samma hus, för samma pris.
Men jag bävar för det värsta. Jag kan inte köpa den, jag kan inte vara granne med Ylva, jag anar hämd i min kropp.

Bostadsmarknaden har gjort mig ond.

Ärade jävlar

Sista varningen nu.
Ni som håller på att buda på min lägenhet. Lägg av med det.
Pronto.
Kan jag inte få köpa min lägenhet i lugn och ro nu, utan våld.

Pallar inte andrahandsmarknaden längre. Varför?
Min andrahandshistoria har gett mig men. Här följer några av mina favoriter:

• Delat en etta på 25 kvadrat med min pappa. Han snarkade.

• Varit inneboende hos en snubbe som inte existerade. Nope, han fanns inte i några register, fick hyran kontant och han hade en pistol på sitt rum. Plus basebollsträ.
  

• I ett söndermöglat skilsmässohus med enormt stora spindlar som jag råkade mörda med hårspray. Men spindelgängen var mycket för hämd, så de blev bara fler. Och större. Han som vi hyrde av hade eventuellt mördat sin fru.
  

• Inneboende hos en alkoholist, som ofta dök upp med en öl i handen och bar en löskuk som näsa. Dessutom: inget varmvatten. Bytte nybakt bröd mot en varm dusch hos givmilda vänner.
  

• Studentrum, 17 kvadrat med ett gäng silverfiskar, och ett stambyte. Spanjorer som friterade sönder köket, tyskar som hade högljutt mastodontsex, japaner som grillade dygnet runt och ännu fler spanjorer som hängde upp korvar i taket. Inte sina egna tyvärr, utan andra(s). Och så hade vi ju fransoser förstås, som rökte och trodde att de var guds gåva till kvinnan. Och sedan var det ju jag.
  

Räcker det som skäl till att få lägenheten?
Svar kommer imorgon.
God natt.

LÄGG AV!

Kan alla människor med begynnelsebokstaven "Y" lägga av att buda på min lägenhet. Jag försöker faktiskt köpa en lägenhet här.

Var god stör ej.

Wokad anus

Käkade lunch med en – vad jag trodde – hyffsat normal människa. Ja, jag har väl haft mina tvivel, jag menar, ingen går väl direkt säker i tider av motståndsrörelser mot normalitetens vassa, ytliga och extremt läskiga klor. Men normal? Nä, långt i från.

Satt och åt i Bonniers fina lokaler, där det ibland spelas klassisk musik i matrummet. Mycket sofistikerat. Där trängs chefredaktörer, stylister och webbhajar med stora namn som Ola Lindblom, Ebba von Sydow och Pontus Schultz. Kalkon inlindad i bacon. Sallad med balsamvinigrett. Ja, som sagt, sofistikerat.
Där sitter jag, som visserligen sysslar med webb, men jag kanske snarare är en webbmakrill, än en webbhaj. Hajar är onda, makrillar är goda. Enkel matematik, mina damer och herrar.

I alla fall. Denna människa, som jobbar för en välkänd resetidning, har varit i Vietnam och käkat orm och ödla. Det är inte okej.
Ormar är onda, lamm är goda.
Samma, jävla matematik.
Människan, vi kan kalla henne för Birgitta för enkelhetens skull (eftersom det är hennes namn), är uppenbarligen inte klok. Dessutom hade hon sippat på Vietnams hetaste drink.
Sex on the beach? Nej. Orgasm? Nej? Pina Colada? Nej. Men en jävligt enkel, traditionell gin och tonic då? Nej.
Sprit blandad med ormblod.
Det är inte okej.
– Ja, det smakade lite järn, sa Birgitta snällt.
Snacka om att ta sig ett järn. Men det är inte okej.

Men det som skrämmer mig – och även facinerar mitt undangömda rövintresse – är inte ormarna. Nä, det är att man på samma ohyggliga ormresturang kan beställa anus.
Hur har världen kunnat fortgå?
Anus.
Vems anus?

Jag måste åka till Vietnam.
Och käka wokad anus.
Lär ju vara skitgott!

Knark för ögonen

Kolla in världens bästa blogg, efter den här då, men den uppdateras ju mer sällan än Jesus visar sig.

Indie

Obegriplig.

Hört ryten om att min blogg bara blir mer och mer obegriplig.
Jag tar det som ett sundhetstecken.

Pillar in någar ord här på luncher, sena nätter eller när hjärnan svämmar över.
Resutatet?
Skev är bloggvärldens sopstation.
Fast osorterat.

Nu ska jag gå hem.
Inte bra för meriterna att kasta ord över the holy internet vid grav övertrötthet.

God natt.

Working late with Ylva-Marie

På jobbet. Klockan är 21.50 och jag kanske snart spyr av trötthet.
Eventuellt.
Eller så kryper jag ihop till en boll på den blågröna heltäckningmattan, sover en skvätt och slutar fundera över det nybakta brödet och pannkakorna som väntar på mig hemma.
Fan.
Väntan är nog det onda själv, och just nu är så långt insnärjd i den där väntan att the dark side snart take over.

Väntar på att en dvd ska brännas.
Tror att vi har gått tillbaka i tiden, för i slutet av 1900-talet kunde man bränna en skiva på fem röda. Partysamlingar, fredagsdisco och GES. Ja, jag kanske var ett fan av GES, men säg det inte till någon.
GES, glittriga partytoppar, blonderade slingor, en nonchalant uppsyn och medgavd öl in på toaletten på Karlstads metropol, Jäger.

Jag var odödlig.
På skivbränningens tid.

Satt i små högar tillsammans med mitt gäng, som bar olika gängnamn beroende på personuppsättningar.
Det var Ehy-gänget, Korstågs-kryckorna, rövarna, Münchaus-Lie och läppglansgänget.
Vi gick i gymnasiet, matchade armband med topp, tyckte att tjejerna i "Mobil- och pojkvänsgänget" var präktiga och tågade upp oss på rad innan vi gick in i matsalen.
På vägen in tittade vi rakt fram.
Inte på någon.
Vi hade ett eget bord, ett ställe som vi kallade "hemliga stället"(mycket innovativt) där vi tjuvrökte, och vi hade ett stammisfik där vi satt och pratade om Framtiden och Livet.
Vi var odödliga.
Och kunde bränna skivor.
Reste land och rike runt i jakten på Kärleken. Kom ofta tillbaka till vår stad med gråten i halsen, ett brutet hjärta och en snaskig historia om någon kille som inte "var ute efter ett förhållande".
Fan vad vi sökte.
Vi kanske inte ens ville ha det.
Men fan vad vi sökte.

Nu finns det ett ord för sådant: bekräftelseonani.

Vi var skitskrajja, men vi hade varandra.
Och GES förstås.
Kunde till och med hela texten i låten som handlade om Ylva-Marie.
Inte coolt.
Men det sket vi i.
Ordet "cred" var nämligen inte uppfunnet så.
Men det var fan cd-bännaren.
Det är den emellertid inte längre.
Uppfunnen alltså.

fan.

Den skitigaste av skitiga skiten.

Är ju inte så jävla bra på det här längre. Bloggeriet.
Ni vet, det är ju en massa annat skit man måste göra när man leker vuxen.
Jobba, träna på Sats, handla ekologisk mjölk, dricka vin, käka brie, snacka bostadsmarknaden, låta smart, äta brunch (har inte börjat med det än, men jag har hört att det ingår i paketet liksom), göra matlådor och få i sig tallriksmodellen.
Allt detta för att ingen ska komma på att man är en bluff.
Så nu sitter jag här, vid ett skrivbord med kaffefläckar anno 2005, en flaska vatten och en djup tallrik med flottig bacon med grönsakstjafs.
Ser jävligt upptagen ut, och ägnar min superviktiga tid åt ... dig.
Fantastiskt.
Har precis ringt min bank och bokat tid för möte. Höll på att skita på mig. Vad fasen säger man egentligen?
"HJÄÄÄLP MIG, jag fattar inte ett skit?"
Ja, typ.
Jag stammade fram några nervösa ord om lån. Sa fel en eller två gånger och var dessutom skriven i fel stad. Mycket olustigt.

Yes, jag ska ge fröken studielånet på xxx hundra tusen kronor lite sällskap. Lite taskigt att låta det ligga själv i sisådär 50 år, utan att få åma och gräma sig och skicka ut sådana där härliga lappar där det står "vi beräknar att det kommer att ta dig 10 222 år att betala av det är skitlånet". Nu kommer troligen stora, biffiga herr bolån in i bilden.
Ja, det är sant. Jag ska ge mig in i skiten.
I den skitigaste av skitiga skiten.
Bostadsmarknaden.

Punga ut med 1, 6 mille, bara för att ha någonstans att äta spagetti carbonara, sova en skvätt och pinkelinka utan att behöva betala 5 spänn till offentiga toaletter.
Kan visserligen harva runt i andrahandsmarknaden ett tag till, men 5 år av runtflyttande börjar sätta spår.


Jag hittar nämligen inte hem.
Åker fel, bara för att jag inte minns var fasen jag bodde. Enskede, Sumpan, Täby, Universitetet, Kärrtorp, Tumba?
Och hur jäkla vuxet är det att inte hitta hem.

Om jag inte köper lägenhet, så måste jag börja adressera mig själv hem.
En stor adresslapp fastklistrad på magen, och åma mig in i Postens smala, jävla lådor. Måste troligen sluta äta bacon då, för att deffa in i lådan. Allt som är gott är ett minne blott, men sådant är livet har jag hört. Sedan måste någon helgvikarierande, fattig student stämpa skiten ur mig, för att sedan pressas in i ett dörrinkat. men eftersom vår brevbärare alltid lägger breven fel, så kommer jag säkert in till grannen först, får ligga på en skitig dörrmatta medan deras hund slickar mig i ansiktet. Tills grannen kommer hem, lyfter upp mig och pressar mig genom dörrinkastet i min lägenhet, som till min stora fasa har betonggolv i hallen.
Livet blir surt när man hyr lägenhet av arkitekter som har insett att betong är hett. Eller surt och surt, det gör ont helt enkelt. Jävligt ont.
Därför måste jag köpa lägenhet.

Vad tror ni? Funkar det som skäl att få lån?

Ska vi kasta pihl?