Skev imbecill på servicehemmet VR!

Hur har jag klarat mig?
Jag älskade jazz, hade seglarskor, hemsydda kläder i någon form av jeansimitation, var extremt lång och stundvis tjock som en välgödd, pluffsig köttbulle.
Dessutom var min familj sist i Sverige med att få tv4 och det här med Arkiv X? Vad fasen var det?
TV-spel? Melrose place? Mjukmedel?
Inte en aning.

När klasskompisarna åkte på charter till Mallorca, kom hem bruna som bajskorvar och med
souvenirer upp till öronen ... Vad gjorde jag då?
Kom hem, myggbiten efter att ha campat i tält runt Vättern eller spenderat semestern på Ölandsbron efter att pappas älskade, roströda Toyota Camry slutade låta.
Mitt på bron.
– Såja, såja ... Kom igen, fiiina, gamla Camryn. Inte lägga av nu ... Inte lägga av ... INTE. LÄGGA . AV ... AAAAAAAH!
Pappa smekande av instrumentbrädan övergick snart i hårda slag mot den trötta Camryns inredning.
Sen spenderade vi resten av semestern på en verkstad på Öland. Sen åkte vi hem.

Pappa köpte så småning om en ny bil. En röd Rem-Johan.
Den var skitful.
Så ful att jag och min syster vägrade att bli sedda i den.
Pappa fick släppa av oss bakom konteinrarna vid ICA varje morgon. Sen gick jag och min syster den sista biten till skolan.
Som kryddan på moset som fick bägaren att rinna över så var jag närsynt.
Fast det visste ingen. Inte ens jag.
Jag var ett geni (typ) när jag satt längst fram i klassen och såg tavlan. När det var dags att flytta om och placeras bredvid en ny bänkkamrat längre bak i klassrummet, förvandlades jag helt sonika till en imbecill.
Jag såg inte tavlan.
Alla vuxna trodde att jag var efter, inklusive jag själv, så jag fick gå i extrasvenska ... Extra engelska ... Extramatte ... Extra allt.

Vi satt i ett litet, litet, pedagogiskt rum i den mest avlägsna korridoren i skolan. Bredvid kopieringsrummet. Där satt vi: Håkan som alltid var arg och Alexander som var lillgammal, alltid klädde sig i brun plysch och harklade sig två gånger per minut. Och så jag.
Med mina seglarskor.
Jag var till och med sist att lära mig simma ... Jag har verkligen försökt att skylla detta på min dåliga syn, men jag har fan inte lyckats.

Mitt i detta allt fanns jag. I ett 90-talsmyller av Mega Dance. Mitt där stod jag och nynnade på "The girl from Ipanema" med Astrud Gilbero.
Så jäkla fel.
Skev.
Jag förstår inte varför jag inte blev mobbad? Inte ens LITE utstött? Jag menar ... ni hör ju. Jag hade ju förstaklassbiljetten till Mobbing Express.
Och seglarskor.

Eller jag kanske faktiskt ÄR efterbliven? Jag har bara inte fattat det.
Mitt så kallade "jobb" är en service-plats på VeckoRevyn, får skriva lite texter, knappa på det roliga tangentbordet och rita lite för att underhålla och infoga min högst extrema person i samhället?
Ebba von Sydow är min vårdare och välgörare. Min pojkvän är anställd av någon form av hemtjänst och den här bloggen är en illusion.
En jäkligt skev illusion.
Ja, så måste det vara ... Precis så.

Kulturgärning

Jag råkade sno enjazz-platta av min far för sisådär ett år sedan. Eller två. Först nu har han upptäckt det hänsynslösa, kalla brottet, vilket han snällt meddelade genom sms (rättgång är oldstyle. Så jäkla 1900-tal). Ett dåligt samvete dök ner i poolen av hjärnceller, aortor och gud-vet-vad-schabrask.
En vit lögn kanske var på sin plats?
Funderade på om det var idé att dra till med att jag hörde röster i huvudet: "sno skivan, sno skivan" eller om det känns lite väl 2003 och oldfashion psykvård.
Eller om jag skulle köra på en gammal klassiker som så jag inovativt kom på när jag var fem äpplen hög och hade lekt loss på pappas kontormaterial och bara råkat slinta lite och målat tipex på pappas alla förtagsstämplar:

Far(på dalmål): Är det du som har målat tipex på alla mina stämplar?
Skev: Nä.
Far (i faggorna för att bli irriterad): Men vem är det då som har gjort det?
Skev (lätt pressad): Jag vet inte ...
Far: (lite irriterad): Men någon måste det ju vara. Var det mamma?
Skev: Haha .. nej. Inte mamma. Varför skulle HON göra det?
Far(inte direkt överlycklig): Men var det katten då?
Skev: Mä! Nä, det är klart att det inte var ... he .. he .. eh?
Far(IRRITERAD): Men vem är det då?

En timme senare ...
Skev(tittupp under obefintlig lugg): Pappa. Jag minns inte så väl ... Men det KAN ha varit jag ...

Efter ett inre resonerande skickar jag ett confession-sms: Guilty.
Väntade med spänning på ett tillrättavisnings-sms med lite kristlig/vuxen touch. Eller varför inte en sån där bister, besviken min som man fick när man var 16 år och hade rökt en cigarett eller smuttat Pops-alkoläsk. En sån där min som man dog av inombords ...
Nope. Inte ens ett: Ge tillbaka den, tack.

"Att sno den är en kulturgärning"

Någon sorts 60-års kris från hans sida?
Eller är det helt plötsligt okej att sno?
Har jag missat något?

Avgaser – nya Depak Chopra

Kom på det.
Hade knappt tryckt på "publish" på förra inlägget, innan jag svängde på mig kappan, sprang ner på sveavägen och fann mig inhalerade av bilavgaser.
Då kom jag på det ... eller om det var avgaserna i samverkan av Konsums gröna uppsyn, medlemspriser, färdiggjorda sallander och 50-plussare i röda skjortor, och gröna – horribelt fula – skarfer.

Avgaser måste vara den nya Depak Chopra.
För någonstans där kom jag på det. I ett myller av ingenting.

Det är ju inte revolution jag ska göra – det är så gjort. Ryssland har gjort det, Franrike ... ja, känns så gjort.
Revolt därimot.
Revolt mot mig själv.
Inte sån där revolut jag gjorde när jag var 16 år, flyttade hemifrån och började missbruka Softlan BARA för att min föräldrar tyckte att det var slöseri med miljön. Nä, inte en sån revolt.
Revolt på riktigt.
Jag ska göra tvärtemot allt jag säger. Om jag så ska bli psykiskt sjuk på kuppen.
Kan kanske vara värt det.
Lite slentrian-schizo, bara för kreativitetens skull.
Och allt jag gör ska jag göra i protest till Vuxna Emma, som just nu sitter framför datorn och käkar någon sorts sallad och tror att hon är så jäkla viktig.

Skevhet i fara.
Upp till Revolt!

Skev-kramp

Normal-vaknade i morse. Det är sjunde dagen i rad.

Pratade inte med mig själv, sjöng-halkade inte i duschen, tog inte på mig min färggladaste klänning, inte mina självlysande strumpor, sprang inte handlöst till tunnelbanan, med halsduken i munnen och ipoden tappad ungefär till knät, käkade inte knäckebrödmackor omgärdad av gloende, arga morgon-tystnads-människor på tunnelbanan, drog inte skämt i mitt eget huvud som jag fnittrade lite halv-psykotisk åt, log inte ens lite pillemariskt till seven-eleven-killen. Småpratade inte ens med honom.

Har drabbats av Skev-kramp.

Tänk om detta är domen.
Vuxen.
Planerad.
Normal.
Sansad.
Förstådd humor.
Infogad i min vardag.
Eller-andra-skrämmade-ord.


Tiden är kommen. Jag måste göra revolution mot mig själv!
Fanan högt och skevheten fram.
Och jag ska börja med att mejla Anders och Måns och fråga vad "normal" är?
Sen ska jag göra allting annorlunda.

Misslyckad

Försöker ju vara Karrischååsa-konservativ, men det går åt helvete.

Helt plötsligt gillar jag Darin, har importerat en page till min skalle, börjat gilla oliver och tampas helt plötsligt med någon sorts snöbefriad vinter.

Okej, att jag har förändras, men det är det få som har.
Medan en annan drar fram flipflopsen och börjar inse att vintern är inställd i år, kvistar andra runt som någon sorts polarexpedition i 10 graders majvärme.
December betyder kyla, och det spelar ingen roll om ekvatorn har tagit semester, dragit till Medelpad och hettat upp stället... polarexpedition är polarexpedition:
Jag har under den senaste (jävligt varma) veckan blivit knockad av en pälsbeklädd tant och kvävd efter att ha stått mellan två storvuxna människor i fluffiga, blå Helly hansen-dunjackor i rusningstrafikens tunnelbanor.

Jag är förvirrad, varm, knockad och rädd ...
Och gillar Darin.
Fan.

”kaprischååsa-konservativ”

Jag är så kaprischååsa-konservativ att det gör ont.

Dricker öl på Carmen.
Alltid.
Veckans öl, som har varit den där ölen med svart etikett och börjar på bokstaven "B".
De har haft samma veckans öl sedan jag började hänga där för en massa år sedan.
Det är därför jag hänger där. Jag och Carmen är precis lika kapprischååsa båda två.

Stannar till vid grillen i Björns trädgård på vägen dit. Käkar middag. Tar en korv me bröd, senap och ketchup och-lite-rostad-lök-om-ni-har. Det har de alltid.
14 spänn. De har höjt priset nu. Från 13 kronor.
Det var bättre förr.

Går ut på Debaser, fast stohetstiden är förbrukad för länge sedan. Varför? Jag känner till det där svarta hålet och det gör mig trygg. Eller så är jag bara nostalisk över när jag jag stod och drog Projekt i rockärmen för att hon skulle sluta hångla, eller när jag tvingade i henne Redbull och Whiskey "för att hon skulle bli lite glad ... och pigg) och såg henne dra till en kille på käften ... Eller de otaliga efterfesterna som vi hade i vår villa i Enskede under Kollektivet-Y-front-tiden.

Jag köper alltid korv med mos, ketchup och senap och en liten cola på Sibylla på vägen hem.
Vaknar upp och rapar korv. Skitäckligt.

Drar till pizzerian, tittar fram under skamlugg och köper en "kapprischåååsa, tack".

Ostland

I fredags tog jag adjö av mina 17-åriga kattkompisar, Bellman och Basse, som ska dra med Ostindiefararen till katternas Nangiala: Ostland.
I Ostland finns extrema mängder ost, och allt smakar extra gott där. Man kan bada i ostbågar, all ost kan man få med extra ost och man behöver inte leka någon jäkla cirkusartist och stå på två ben bara för att få en skiva Cheddar.
Så jäkla förnedrande.
Man blir dessutom kelad med och man behöver aldrig sluta äta bara för att ens människokompis har betämt att man ska gå på någon jävla diet av torrfoder och annan skit ...

Hej då!

Darin

Vad har hänt?
10 plusgrader i december och jag gillade Darins låt i idol-finalen?


Jag är rädd.

Extreme makeover?

Skev har precis klonat om sig till en modeblogg.
Dagens outfit presenteras av ...

interflora.se

T-banefest – extraknäck?

Drog en lyxfrulle på tunnelbanan i morse. Två knäckemackor i väntan på min kopiösa, underbara Seven-eleven-kaffe.

Det var sådär uppskattat.
Vet inte vad det är med Sverige, men tunnelbanan 08:10 är inte direkt ett murvel av skojsande och spexande. Nä, tvärtom. En tyst predikant om lite stilla, svensk "lugn och ro".
Själv satt jag i godan ro, lyssnade på ipod, käkade en knäcktemacka eller två och var djupt försjunken i min tidningstävling (försöker alltid läsa Metro, City och Aftonbladet SE mellan Kärrtorp - Rådmansgatan. Min tidningsrutin funderade alldeles utmärkt innan Aftonbladet kom in och fes i mitt ansikte av njutning av att förstöra min "antalet sidor per minut"-competition som jag hade med mig själv)
Jävligt jobbigt.

När jag hittade upp för att inte ramla mellan den där springan mellan perrong och tåg på Rådmansgatans tunnelbanestation, var hela jag nedsmulad och jag lämnade en lätt irriteradblickande vagn.

Det är dags att skapa ett tunnelbanedisco snart, för så tristtråkande störningskänsliga som alla människor är just nu är fasen rekord. Och skandal. SKÄMS!
Vad säger ni?
Ska vi ses på gröna tunnelbanan mot Hagsätra, sista vagnen, på lördag natt, den som går från T-centralen 02:08. Jag tar med en discokula, en påse sourcream-chips och holiday-dipsås ...

Who brings the music?

Marit Bergman ...

... goes Justin.

Lyssna här

Indien enligt Dagarna

Till indien åker bara de som redan vet sig själva, men som tycker det verkar förmätet att säga det utan att ens lämnat tanumshede.

Dagarna

Jag är ett fan ...

Jaha, då var man ett fan av Melody Club, utan att ens gilla deras musik.
I alla fall enligt dem själva.
Inte illa pinkat.
Historien med den där stegräknaren som jag gav till Kristoffer i Melody Club under en intervju för att han gådansar så mycket på scen ... den storyn har nått P5:s redaktion.
Hur? Inte en jävla aning.
Men när journalisten frågade om "myten om stegräknaren var sann", så sa melodierna att det var ett "fan" som hade gett den till dem.

Skev är - från och med i dag - alltså ett fan av Melody club!?
Ibland är det intressant att vara jag.
Det där med att lära känna sig själv har fått en helt ny innebörd ...
Och jag behövde inte ens åka till Indien.

Åhléns

Åhléns.
Kan inte för mitt liv fatta vad det är, men varje gång jag är bakis, får jag en sån obeskrivlig lust att shoppa på Åhléns.

Jag kommer hem med suspekta saker, som brickor och solstolar, efter att i alkohol-bakfylle-ångor förvirringsshoppat.
Åhléns, vad gör du med mig?

Release me from your dirty consumption-hands and let me rest in bakfylle-peace.

jag och nej

Ja:
- Dricka gladöl på Carmen för sista, skälvande småpengar.
- Käka middag ute. På Jerusalems kebab ... okej, jag är pank. Värsta lyxen.
- Proppa i sig vaniljbullar till frukost, i brist på vanligt bröd.
- Gå till text och ord-mässan på Street ikväll. Kolla in Bodil Malmsten, dricka öl och dansa till Galago-manuvrerade skivspelare.

Nej:
- Bli obeskrivligt glad över att hitta en utbetalningslapp från Telia på 358 kronor ... som gick ut för tre dagar sedan. Hur kan pengar gå ut? Telia: ge mig mina pengar!
- Köpa 10-kronor-kaffe på Netto. Inte okej.
- Obestigbara tvätthögar och inget att ta på sig. Kan man gå till Street i morgonrock?

Röv-dator

Min bärbara dator - vi kan kalla den Charlie - har gjort en Pete Doherty och åkt in på rehab. Han har varit slö och febrig under en lång tid och vägrat att ställa upp på vissa tjänster.
Vara snabb till exempel.
Så han fick ta sitt pick och pack och följa med min pappa Arne till dataläkaren.

När pappa Arne stod hos läkaren för att lämna in Charlie, frågade de snällt om datorn hade något lösenord och pappa Arne ringde snällt upp Skev-dottern.
- Vad är det för lösenord till datorn?
- Eeeeh. Måste de verkligen ha reda på det.
- Öööö ..ja!?
- Men, come on ... hmmm... Han kanske inte var så seg trots allt ... he he.
- ....
- okej då. Röv.
- Va?
- Ja, lösenordet är "röv".
Jag tror jag hörde pappa Arne skaka på huvudet, men jag är inte säker.

Pappa Arne la på luren och antagligen ströks hans sista bild av "sin ljuva - om något lite skeva - dotter med ett starkt, svart, kritigt streck.
Sista spiken i kistan.
Röv.
Att jag rapar högt och sedan berömmer mig själv, svär svart, har en väl utvecklad prutt- och bajshumor och aldrig har lyckats vara så där ljuv och flickig som alla andra(och njutit av det och gärna spelat på det), det har han förlikat sig med och är nog lite stolt över.

Men nu fick han stå där i sin pondus-jobbkavaj med tillhörande konsult-portfölj, med en datorn med fina lila-rosa-ljuva blommor på, "med mycket viktigt material tillhörnade en journalist" i handen ... och högt berätta för alla i butiken att lösenordet är det ord som hans dotter använder mest i sin vokalbulär - röv.
Tja, vad kan man säga ... jag fortsätter att skev-erövra världen.

God natt och röv.
Skev

Popaganda

Popagandafestivalen är död.
... och jag måste dricka gravöl.

Farväl ...
... dekandeta salongsberusningar på nygräspick-nick, öppna-dörrar-fester i studentkorridoren på Lappis och hårtorksvärme efter en längre tids hällregn.

Take that och Fuglesang

Take that är ett fenomen.
Inte ett pokjbandsfenomen, utan ett alibifenomen.
Så här ligger det till: Det finns en ful, halvmullig snubbe som kan sjunga. Han heter Gary Barlow. Han har en liten pojkkör, bestående av tre fullvuxna män i 35-årsåldern som alla ser bra ut. En har sammetslena ögon, en annan är en cool DJ på Ibiza och den tredje är en vacker skapelse som inte råkar vara mer än tre äpplen hög.
Tillsammans bildar de "pojkbandet" Take that som nu har återförenats.
Inte på grund av att de tycker att det är lattjo att åma sig framför mickar och lägga stämmor på Garys sång ...utan för att Gary inte klarar sig utan sammetsögonen, DJ:n och äpplena.
Sad, but true. Men Take That är bara ett alibi för att stackars gary ska få sjunga och kanske till och med kränga lite plattor.

Detta stod helt klart för mig när jag hade stått på ett kokhett Café Opera, druckit en drink som smakade Ramlösa/rom och väntat på Take that. Jag väntade jävligt länge och hann smida den ena konspirationsteorin efter den andra. Kände mig som en Fuglesang i väntan på att lämna jorden ... Jag väntade alltså JÄVLIGT länge. Fast utan rymddräkt.

Till slut gjorde de entré, åmade sig kring mickstativen, piruettade sig, do:ade till Gary och passade på att lansera ännu en ny stil (förra stilen var en ett krig av krås och 1700-tals-stil): Britpopstilen.
10 år för sent.
Gary njöt. Så klart.

Körgossarna gör det givetvis bara för pengarna. Och shit vad de måste ha fått bra betalt, för vad är mer förnedrande än att röst-fnaska för Gary Barlow? Tja, att vara Christer Fuglesang kanske.
Men det är inte långt ifrån. Kanke britpop-stilen är lite mer förnedrande.
Att nittiotalet var tillbaka som trend är ju ett faktum, men hold your horses.

Förörvrigt var det sjukt nostalgiskt att se gossarna ...och okej då ... det var kul.

Take that

I kväll ska jag bli en god människa, käka middag med redaktionen och ha pojkbandtema. Jag ska vara den där killen i East 17 som har en keps som svävar 2 centimeter från huvudet.
... sen ska vi köra några Justin Timberlake-moves, axeldansa som Nick i Backstreet boys och gå på reunionparty för Take that och dra i Howards före detta dreads, lära Mark Owen att svära och snyta oss i en krås-skjorta eller två.

Ond emma säger förlåt

Ond Emma.
Det har jag varit i dag. Den värsta sortens journalist-arsel som ringer sjuka, alkoholförgiftade människor på deras kureringsbäddar och TVINGAR dem med min myndigaste röst att göra mig massa tjänster (till exempel fixa fram bilder eller alternativt rita illustrationer), så att JAG kan jobba.
Usch ... vad jag skäms. Führer Skev har tagit öven min annars så späda (typ) och ljuva (typ) kropp.
Så här kommer ett rungande förlåt till Indiekören. Förlåt.
... och lite förlåt till dataavdelningen där jag ständigt är ett plumt skämt, eller kanske rent av ett skällsord, så mycket som jag tjatar på dem när webben inte funkar som den ska.
Skev är nämligen webbredakör. Men mest är hon skev.