Att släta över...

Igår var jag ute på härj.
Igen.
Och är man ute måste man ta vara på stunden.
Eller hur?
Så vad gjorde jag?
Jo. Helt sonika reser jag mig från mitt sällskap i den lilla dunkla baren. Jag vinglar fram till ett litet bord där det sitter en ensam människa. Singlar ner på stolen bredvid. Tittar på människan och säger något i stil med: "Hörre du... Jag tror att du har missförstått mig".
Människan var en man. En man från det förflutna.
Jag fortsätter: "Det där sms:et jag skickade för läääänge sen... du vet då jag frågade om du hade lust att ta en fika... du trodde väl inte att jag ville gå ut på dejt? HA! Nä... sörru.. jag ville liksom bara lära känna en ny MÄNNISKA".

Om det är det här som kallas att släta över eller kanske till och med avdramatisera saker ur det förflutna så skulle man kunna säga att jag är rätt kass på det...
Kanske rent av överjävligt brutalkass?