tvåsamhetens välde

Dom är överallt. Paren. I filmen, på tunnelbanan och i affären.
Dagens samhälle går ut på tvåsamhet. Man förväntas vilja ha en partner, planera parmiddagar och ha någon att krypa upp i soffan med i höstmörkret.
Inget ont om paren. Har själv varit där och vänt ett par gånger. Men de människor som faktiskt väljer att leva ensamma? Alla dom som tycker om att ligga på diagonalen i dubbelsängen och tycker om att sjunka in bland dammråttor och bara ta hänsyn till sig själv? Var kommer dom in i tvåsamhetens välde?
Ingenstans.
Att vara singel är tydligen en transportsträcka till tvåsamheten. En lång lidelsefull väntan efter en partner. Har man hamnat på singelsidan, är man antingen ful, bitter eller oförmögen att snärja en partner. Samhället påminner oss om det hela tiden. När någon i charken skrattar rått åt alla singlar och lägger minst fem kotletter i varje paket. Eller när radiokanalerna annonserar om otaliga tävlingar där man kan vinna en helg på ett lyxhotell för "dej och din partner". Det är som om någon står och hånler åt en bara för att man är ensam.
Vore det inte mycket trevligare om samhället utgick ifrån individen?
Och kotletter i enpack?