Med smala, rangliga ben går de södergator upp och ner. Svänger med slitna tygpåsar och försöker få kontroll på basketdojorna som inte riktigt vill gå rakt. Invikta fötter som har glömt sitt mål. Indiepopen är i kris.
Metropolis är nedlagt, Carmen har kö efter klockan tio på kvällen och det går inte att finna en enda liten slatt på Mondo eftersom de förlorat sitt utskänkningstillstånd. Inte undra på att det råder en viss förvirring i dessa undernärda indiekroppar.
En gång i tiden var det alternativt att vara independent. Detta var innan indierejvet, cheapmondayhysterin, innan alla ”kände” långkalle, innan hela stadskärnor kunde misstas för en polarn&pyretreklam och innan alla the Smiths skivor reades ut och blev ett allt för vanligt inslag i de annars så svåra skivsamlingarna.
- Jag gillade Kent förut. Innan de blev kommersiella, sa någon, fiskade efter sympati eller ett spontat citerande av en text från skivan Verkligen.
- I´m so fucking alternative, sa en annan, gick in på presstop, fingrade på nya Sonic, men råkar köpa ”In Style” för att få de nya, trendiga secondhandtipsen.
- Vad heter Morrissey i förnamn egentligen, sa en tredje och var tvungen att byta stil.
Med bångstyriga popluggar manövrerar de sig fram i den gråa vardagen. För den är extremt grå och innehåller mycket ångest. Detta beror troligen på den så kallade indiestressen, vilket är ett fenomen som innebär en överhängande press att alltid kunna namedroppa ett band som ingen egentligen känner till, eftersom de är så independent att de knappt finns. Kollaps sker sakteligen när bandet går via musikjournalen i P3 till Virtanens blogg och vidare till högre, oönskade höjder.
Indiestress, kommersialisering och ingenstans att vila sina blandbandstyngda tygpåsearmar.
En trasig conversesko framför den andra. Sakta för att inte snubba på det hårda livet, ångesten eller slitna sko(pop)snören.
Vad är drivkraften nu när Carmens stöl immar på fel sida om ytterdörren, slattarna är utom synhåll och indielivet gått från randigt till långrandigt?
Indiepopen är i kris.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
ohhh det var ingen vacker sanning....
Men det är ju inte å mycket som är vackert nu förtiden
Till skadat(?) projekt....
ahahah jag har varit där!!! Fast den här gången fick jag bara 50 pix...
Men visst är det ångest alla små rädda barn och uch ja massa saker. ÅNGEST
Men ja terapi... Kostar ju typ 70 pix varje gång så..
/Clementin
Tack Anonym. Fast Projektet är inte skadat längre. Nu fryser jag bara.
Skicka en kommentar