Den skitigaste av skitiga skiten.

Är ju inte så jävla bra på det här längre. Bloggeriet.
Ni vet, det är ju en massa annat skit man måste göra när man leker vuxen.
Jobba, träna på Sats, handla ekologisk mjölk, dricka vin, käka brie, snacka bostadsmarknaden, låta smart, äta brunch (har inte börjat med det än, men jag har hört att det ingår i paketet liksom), göra matlådor och få i sig tallriksmodellen.
Allt detta för att ingen ska komma på att man är en bluff.
Så nu sitter jag här, vid ett skrivbord med kaffefläckar anno 2005, en flaska vatten och en djup tallrik med flottig bacon med grönsakstjafs.
Ser jävligt upptagen ut, och ägnar min superviktiga tid åt ... dig.
Fantastiskt.
Har precis ringt min bank och bokat tid för möte. Höll på att skita på mig. Vad fasen säger man egentligen?
"HJÄÄÄLP MIG, jag fattar inte ett skit?"
Ja, typ.
Jag stammade fram några nervösa ord om lån. Sa fel en eller två gånger och var dessutom skriven i fel stad. Mycket olustigt.

Yes, jag ska ge fröken studielånet på xxx hundra tusen kronor lite sällskap. Lite taskigt att låta det ligga själv i sisådär 50 år, utan att få åma och gräma sig och skicka ut sådana där härliga lappar där det står "vi beräknar att det kommer att ta dig 10 222 år att betala av det är skitlånet". Nu kommer troligen stora, biffiga herr bolån in i bilden.
Ja, det är sant. Jag ska ge mig in i skiten.
I den skitigaste av skitiga skiten.
Bostadsmarknaden.

Punga ut med 1, 6 mille, bara för att ha någonstans att äta spagetti carbonara, sova en skvätt och pinkelinka utan att behöva betala 5 spänn till offentiga toaletter.
Kan visserligen harva runt i andrahandsmarknaden ett tag till, men 5 år av runtflyttande börjar sätta spår.


Jag hittar nämligen inte hem.
Åker fel, bara för att jag inte minns var fasen jag bodde. Enskede, Sumpan, Täby, Universitetet, Kärrtorp, Tumba?
Och hur jäkla vuxet är det att inte hitta hem.

Om jag inte köper lägenhet, så måste jag börja adressera mig själv hem.
En stor adresslapp fastklistrad på magen, och åma mig in i Postens smala, jävla lådor. Måste troligen sluta äta bacon då, för att deffa in i lådan. Allt som är gott är ett minne blott, men sådant är livet har jag hört. Sedan måste någon helgvikarierande, fattig student stämpa skiten ur mig, för att sedan pressas in i ett dörrinkat. men eftersom vår brevbärare alltid lägger breven fel, så kommer jag säkert in till grannen först, får ligga på en skitig dörrmatta medan deras hund slickar mig i ansiktet. Tills grannen kommer hem, lyfter upp mig och pressar mig genom dörrinkastet i min lägenhet, som till min stora fasa har betonggolv i hallen.
Livet blir surt när man hyr lägenhet av arkitekter som har insett att betong är hett. Eller surt och surt, det gör ont helt enkelt. Jävligt ont.
Därför måste jag köpa lägenhet.

Vad tror ni? Funkar det som skäl att få lån?

Ska vi kasta pihl?

Mobbad på jobbet

Arbetsklimatet inom mediabranschen är, år 2007, hårt.
I dag blev jag utsatt för så kallad mobbing.
Satt i godan ro, snällt på min kontorsstol, och spydde elak galla över musik-Sveriges klenaste artist, under en något syrlig recensionskrivning.
Kan ha jämfört denna klena sak med vår nationalskald Patrik Isaksson, som enligt mig har gått från spjälsängen till att ägna sig åt radioplågeri på heltid.
Oskyldiga öron drabbas, människor flyr och hjärnor fylls av dräpliga texter.

Då börjar det.
Mobbingen.
Hannah i täten med ett Patrik-försvarstal i fickan, och Björn i tyst samförstånd.
Mobbar mig ut från kontorslandskapet med den värsta sortens utdrivningsteknik: vapen.
Det hemska, dödande vapnet bar namnet youtube.com och spelade högt och glatt en fördjävlig Patrik, med en genomtränglig ondska i rösten.
Patrik – som är vår världs svar på Stålmannens kryptonit – kommer att fördriva mig från mitt arbete, i sann maskopi med mina arbetkamrater Hannah och Björn.

Världen är ond och jag är mobbad.

Dagens mest underskattade uttryck

– Hur är läget?
– Det är alla tiders.

Lisen på jobbet undrar vilket århundrade jag är ifrån.
Jag gissar på tidigt 1950-tal.
Jag och Åsa-Nisse, Tage Erlander och "den vilda ungdomen"= This close!

En kanyl i ryggen

Har varit i Norrland.
Lärt mig hur man säger "medlemskort" på skellefe-mål och upptäckt varför norrlänningar är så lugna.
Yes, jag har svaret.
Det är luften. Precis när jag passerade norrlandstrecket blev jag kroniskt trött. Pratade långsamt, gick sakna, var tystlåten och extremt trött. Tre dagar i ultrarapid. Jäkligt skönt.
Åkte nattåget till Stockholm och underhöll mig i restaurangvagnen på lördagskvällen. Där satt de, två ensamma, medelålders norrlänningar med varsitt glas öl i handen. Den ena var på väg hem till Stockholm, den andra skulle åka till Thailand efter ett infall.
- Usch, bor du i Stockholm?
- Ja...
- Där får man ju kanyler i ryggen varje morgon på väg till jobbet. Det är ju allmänt känt. Thailand däremot ...
- Vad ska du göra i Thailand?
- Röra om i grytan lite.

Tystnad.

Jag gillar Norrland.

Bad idea.

Why?
Vågar aldrig gå ut igen. Aldrig mer under berusning.
Jag kan ha ställt hela min fysiska framtid på ända genom att ha varit så där lite glad i hågen, framåt och bemötande ... och full.

Vad händer?
Jo, lördag hände.

Två dagar senare får jag ett samtal från min goda vän Aila-Lisa.
Aila: Hej! Vad gör du?
Skev: Jag är på väg till Cleas Ohlsson. Så klart! Döööö.
Aila: Eh? Okej ... Du, i dag börjar träningen.
Skev: Hehehehe. Nä.
Aila: Jo.
Skev: Vaddå? Vilken träning?
Aila: Ja, träningsschemat börjar i dag. 20 minuters RASK promenad.
Skev: Eh! No way! Varför?
Aila: Har du glömt?
Skev: Uppenbarligen. Vad snackar du om?
Aila: Du sa i lördags natt att du skulle springa tjejmilen med mig och Lollo. Vi skakade hand och du var jättepepp.
Skev: ........ Eh...hehe .. eh .....

Bad idea.

Ja och nej

Ja:
– Få vara förkyld-ynklig med någon som klappar min panna och tycker så där lite lagom synd om mig.

Nej:
– Ta tempen och inse att jag än en gång bara har 37, 2.
Fan, jag hatar att ta tempen. Jag får aldrig vara så där lite dramatiskt sjuk. Bara snuvig, äcklig och rödögd.

Inför helgen ...

Karlstad

Bossen Ebba och redaktionschefen Caisa ska åka till Sveriges stolhet. Ishockeys mekka. Bengt Alsterlinds bunker. Sven-Ingvars hemstad. Enda stället där man faktiskt minns Da buzz. Och enda stället där det var hippt att ha hånglat med någon av killarna i bandet.
Eller kände någon som hade gjort det.

Karlstad.

De ska hålla någon form av föreläsning.
Så avis.
Försökte packa ner mig själv i Caisas väska förut när hon var på toaletten, men fick inte plats. Ger mig fan på att det var den där nötkrämsdieten jag gick på förra veckan.
Försökte även biljera med min emintena värmländska. Men det imponerade föga. Troligen för att jag pratar det hela tiden.

Gav till och med Caisa ett erbjudande som hon faktiskt inte kan motstå.
– Men Caisa. Jag kan väl få följa med. Kan stå i bakgrunden, iklädd 400 kastanjetter, skaka och gyckla lite ..
– Eh? Nej.

Fan.
Och jag som till och med känner en som har hånglat med en av killarna i Da buzz ...

Till er som är avis på min häftiga dialekt.
Här finns en kurs ...
Klicka på "Förstår ni vad vi säger".

Bakis och egogooglad.

Vaknade upp som ett aschle i morse efter en suspekt, men mycket dansant afton igår. Lyckades med mitt mission: Bli pank.
Brände månadens sista, skälvande ören på skummande öl på oldfashion Carmen, som förövrigt har förvandalts till en hotell-lobby. Insåg någonstans vid den tredje ölen att det är dags att byta ställe. Det är inte okej längre.
Så vi drog till fashing, dansade till Stevie Wonder och avslutade kvällen genom att göra kullerbyttor i stressgången. Den var så tom, ensam, öde och olycklig att jag var tvungen att gyckla en aning. Få väggarna att skratta.

I dag har jag sprungit på lägenhetsvisningar på Söder för att vara smakråd åt min syster som ska punga ut med storkovan på ett rum med kök för någon miljon eller två. Känns smart.
Själv harvar jag runt ett tag till i andrahandsdjungeln. Jag är ju en sådant eminient lägenhetsvaktare, så varför sluta med något som man är bra på. Råkade visserligen hitta (ännu) en död fisk i akvariet som ingår i projekt "lägenhetsvaktning", men de äckliga satarna vägrar ju att leva.

Efter en mycket tyst begravningscermoni fortsatte jag dagen i horisontellt läge.
Under ett täcke.
VÄRT.
Tills ...
Gjorde då en jäkligt dum grej. Ingick inte riktigt i min sköna-söndags-planering.
Egogoolade mig själv.
Varför gör man det? WHY?
För att se om man har lyckats gör några skeva fotavtryck? Snedsteg? Trampat på någons tår?
Upptäckte till mitt förtret att jag har gett upphov till mycket agg den senaste tiden. Är det bloggen, värmländskan, min passion av oliver eller kanske mina fula fötter som retar?
Ingen aning.
Enligt det Allsmäktiga Internet är jag både ett störningsobjekt och ritar fula serier. Så fula serier att några till och med hatar mig.
Som att jag ritar in kräkmedel i tuschen i varje strip.

Internet tell you the truth?
Som en personutvecklare, fast aningen mer vass i sina kommentarer. Gjorde lite ont, så nu sitter jag med en klump i magen, som jag snart ska spä på genom att äta nybakt bröd.

Märkligt det där. Tänk att lilla, skeva jag har suttit och småskrattat och med glädjande fart ritat mina älskade serier, och folk blir så arga. Hatar. Stör sig.
Om jag bara med några streck och skratt kan få folk att hata. Vad kan jag då mer göra?
Verkar vara flygande lätt att göra fotavtryck i världen.

Kan få stressgången att skratta, men människor att gråta av hat.
Ja, man ska ju vara bra på något i alla fall.
I dag är jag bra på att ha klump i magen, döda fiskar, ligga horisontellt och vara bakfull.

Imorgon ska jag bli bra på att ta kritik och kanske leka så där kyligt oberörd som sådana där karriärmänniskor. De där som tycker att det är något fint att ha stenansikten, inte bry sig och vara tuff, vass, skarp och gå med självsäkra steg.
Kankske skulle klä mig riktigt bra?
Men det är inte jag. Jag liksom slanar mig fram med dålig hållning, skrattar åt mina egna skämt och har ögonbryn som dansar i takt medan jag pratar.

Jag är varken vass eller har ett stenansikte. Och jag tycker att det är något fint. Fint att visa känslor. Som en värld av velour.
Tycker att det låter så platt och ointressant att inte göra det.
Jag vill vara intressant, passionerad och lyssna på vad folk säger, bli ledsen eller glad.
Inte borsta av mig. Låta det rinna av mig. Vill ha klumpen i magen och vårtan i röven.

Imorgon ska jag helt enkelt bli bra på att ha vårtor i röven.
En gycklare med vårtor i röven, dansande ögonbryn och en hand full av döda fiskar. I den andra handen ska jag ha en penna som ritar kräkframkallande serier.
Och jag ska få väggar att skratta.

Känns intressant.
Inte ett dugg platt.

God natt alla vänner och ovänner.

Småkär

Blev lite småkär i Henrik Lundström när jag redigerade ihop den här i går ...
Han är den nya Persbrandt. Sveriges stolthet. Fast utan macho-prylen, Torsten Flinck och det där lite halvsnuskiga leendet.

Henrik är min nya idol.

PS. Det är så konstigt att jag får fria händer att leka med filmredigerarprogrammet Final cut, och ingen verkar ens märka hur skevt det är, eller ännu värre: hur skevt det skulle kunna bli. Varför satte de mig på jobbet och inte en korrekt brutta som kan spela piano på gehör?

Tar samtidigt tillfället i akt att be Henrik om förlåtelse efter att jag antytt att han har ticks. Jag önskar att jag själv hade spännande, oförberedda ticks att svänga mig med, men det har jag inte (förutom att jag säger "röv" i tid och otid). Råkade visst projecera ett tick på honom genom att klippa på helt rätt ställe. Mohaha. Eh. Förlåt ... Mohahah.. Åh! Förlåt. Hahaha. Röv.

Drillad i rivalitet

Inte konstigt att jag blev som jag blev.
Blev ju för fan tvungen att sjunga den här hiten vid varje högtid under gymnasiet.
Min kollega Caisa, som förövrigt kommer från min gymnasieskolas rival SÄG (Sundsta-Älvkulle-gymnasiet), säger att jag är uppfödd i en sekt, Tingvallagymnasiets sekt. Hon kan ha rätt. Bland pressvecksbrallor, Gustav Fröding, anor och handelselever. KLart man får men.
Men jag kan inte ta henne på allvar. Hon har gått på SÄG. Och så kommert det alltid att vara. Det kommer allid vara något som knager emellan oss. Typ som mellan tyskar och fransmän. Pax för att vara fransk. Tysk vill man ju inte vara. Fult språk, sauerkraut och två världkrig i bagaget. Där snackar vi taskigt CV.

Yeah, rivalitetstakterna håller i sig. Därför tar jag tillfället i akt att ange mig själv till följande brott mot gymnasieskolan SÄG:

– Förtal. Jag skrev ett verklighetsreportage direkt från fronten om SÄG. Den hette "Bland UFF-lådor och haschplantor i skåpen", och var ett mycket grovt påhopp på estetklasserna och deras outfits. Jag kände mig förmer, i mina pilotsolisar och min manchesterjacka. Undrar just varför.
– Sabotage. Jag gick tillsammans med ett par kompanjoner bärsärkargång över SÄG. Flaggor byttes och saker skrevs på asfalten. Allt under kodnamn "Korstågskryckorna". Mitt kodnamn var Napoleon.
– Förtal igen. Var med och skrev en sång om skiten. Som jag snällt framförde i aulan på Lucia ...

Klart att man blir skadad. Hör på låten så förstår ni.

Dagens hit

Paris med "You and I". Och då menar jag inte arv-Paris med hela jordens befolkning. Nope. Inte ens Britney är inbjuden till denna blogg i dag. Och har aldrig varit, även om hon kanske borde få ett VIP bara för att hon ser ut att vara en bortkommen medlem ur Mel Gibsons "Braveheart".
Nä, Emmons Paris.

Jag diggar så mycket att jag inte ser datorskärmen för att den skakar så djävligt. Det är riktig pop, det.
Ska digga till Paris hela dagen. Jag är sjukt osocial som sitter med hörlurar på, men det skiter jag i. Jag har skevparty!

Knark-Kerstin is gone. Efter typ 200 år på VeckoRevyn lyckades jag få bort henne. Mobbade henne. Nu har hon börjat på Korsordstidningarna istället, där de inte tilltalar varandra utan säger "namnsdag 24/7" istället. Eller KK, Korsords-Kerstin. Kallade henne det hela sista veckan på jobbet, sen hällde jag i henne vin, så att hon inte skulle komma ihåg hur elak jag är.
Jag saknar henne.

Var uppe på Korsordtidningarna tillsammans med min kollega Björn för att titta till henne. Vi hade kopierat oss i kopiatorn först, och tog med den fina bilden upp.
KK verkade inte vilja ha den. tror att hon har gått viadre nu. utan mig.
Nu har jag ingen att systematisk mobba, utan nu måste jag vara beskedlig och snäll. Kan inte ens slänga iväg ett ont öga åt någon.
Inte ge bort knark lite då och då.
Allvaret har lagt sig. Och jag med den.

Nostalgi-veckan på SKEV presenteras av ...

Vacker.

Det är nästan så att man vill börja på gymnasiet, tjuvröka på "hemliga stället" och drömma om att flytta till Stockholm. Dra. Skrika "fuck you" åt världen, gråta sig till sömns och fortsätta vara odödlig ...

Nostagi

Hur många öl hinner jag dricka innan ölen tar slut ...

Verkar som om den där gycklarskiten är my bag-in-box. Har verkligen funderat på vad jag ska bli när jag blir stor. Har gått via spårvagnschaffis, postämbetsman, jazzsångerska, journalist till ... gycklare.

Det enda som jag har uppfyllt är den där journalistprylen. Och jag höll på att bli jävla seriös där ett tag. Ja, himmel. Statsvetenskap, samtidshistoria och uppsatser ... Vem trodde jag att jag var egentligen? Gud? Himmel? Hans allsmäktiga son?
Jag spädde visserligen ut det genom att stå i kassa på IKEA på helgerna där jag roade mig med att säga:
– Ska du verkligen ha allt det där ...
... och inte att förglömma att jag stod i baren på kåren, där jag blev halvt portad efter att ha börjat missbruka ismaskinen genom att kasta is på gästerna ... plussa på att jag en gång skulle vakta öltappen (medan någon skulle springa ner i källaren och stänga av ölflödet), satt på bardisken, motade bort gästerna och tänkte i mitt stilla sinne: Undrar hur många öl jag hinner dricka innan ölen tar slut ...
Det tog ett tag. Och snart hittade mina barkollegor mig som en hopsjunken kudde på bardisken ...

Jag har verkligen försökt att vara seriös. Försöker varje dag att inte pilla iväg konstiga mejl till mina kollegor ... och det är jävla svårt ska jag berätta för er. Försöker prata om miljöhot och krisen i Kongo, och ja, det går ju så där ...
I mina försök att låta seriös, tror jag faktiskt att folk uppfattar mig .. ja, just det: seriös ... vilket gör att det är ännu svårare att vara seriös. Vilket gör att jag försöker ännu mer ...
Ja, you've got the point.

Det låter ju visserligen ganska angenämt. Men jag är rädd att det ska bli som när jag var liten. När jag tittade i kors och min dagmamma Ulla-Britt sa att man kunde fastna om man kollade i kors förlänge. Lite som min kompis mamma Eva sa att om man lade sig ner och ville dö, så kunde man göra det. Jag tror att Eva var föregångaren till Gunde Svans: "ingenting är omöljligt!".
Men tänk om jag kommer att fastna i det seriösa? Att jag tror att jag är seriös till jag blir det?

Det är därför jag ska bli gycklare.

Gycklar-jävel!

Har hittat yrket som jag är menad att syssla med. Tyvärr verkar yrkesformen utdöd. Så sådana som jag måste därför låtsas seriösa och ambitiösa inom andra yrkesområden. Själv har jag riktat in mig på tidningsbranschen.
Jag snackar gycklare.
Skulle passa perfekt. Jag skulle få roa, vara asskev, skratta åt mina egna skämt och gå runt i färgglada strumpbyxor och en lustig hatt – på heltid!
Jag skulle få vara en gycklar-jävel av bästa sort.

Om det är någon som – mot all förmodan – söker en gycklare som kan underhålla dig några gånger per vecka, så anmäler jag mig frivilligt.

Sommar ...

Ge mig det.

Vacker värld

Om det var en vacker värld vi levde i så skulle jag ha bloggat för 100:ade gången den här veckan.
Om världen var vacker skulle det inte falla en massa skitjobbiga grejer på marken just nu. Skulle inte ens vara vinter. Skulle heller inte mobba Kerstin på jobbet för att hon knarkar, kalla min systers kille för Peter, fast han heter Chister bara för att djävlas. Skulle inte vara bakfull just i detta nu. Skulle definitivt inte ha dragit i mig en Jack daniels igår, fast jag inte gillar skiten. Skulle heller inte grimaschera åt morgonfolk som luktar människa och tuggad ostmacka i tunnelbanan.
I en vacker värld skulle jag inte blogga på arbetstid.
I en ännu vackrare värld skulle jag inte avslöja att jag gör det.

PS. Lkheter mellan fiktiva personer och verkliga personer i bilden är en ren slump och Kerstin på bilden har inget med knark att göra ...

Redan som barn ...

... Gillade jag kontorsmaterial och tog varje tillfälle i akt att stämpla någon, eller något. Här jobbar jag svart för min pappa. Redan då en bedragare och skattefifflare av värsta sort. Detta var alltså innan jag och Sergel inkasso lärde känna varandra.
Och nej, jag har inte gjort könsbyte. Shemale på bilden är jag, med fräck, ball 80-tals-stubb, med en stark touch av pojke i.

Jävla Sats

Här ligger man. Förkyld, febrig, ynklig och liten som en köttbulle. I sinnet alltså.
Jag är sjuk, snorig och sängliggande.
Åmar mig i mina egna krämpor och viskar tyst för mig själv att det är jävla synd om mig.
Sover en skvätt och vaknar upp i ett feberrus med ett förmodat liggsår. Men trivs på något sätt, av att bara sova och lata mig, plus att det är befogat.
Skönt som fasen.
Mobilen ringer.
- Hej, jag ringer från Sats Odenplan och jag ser här att du inte varit här och tränat på länge.

Jaha. Men ring. Ja, gör det när jag ligger här och väntar på min dödsbädd ... typ.
Skicka hit Blossom Tainton när du ändå är i gång.
Förstör magin, med din hurtiga röst som berättar att du bär glansiga träningsbrallor på sjukligt slimmade ben, och precis har klarat av ett pass på steppmaskinen. Ja, det fjärde för i dag. Eller var det femte?
Själv har jag legat horisontellt hela dagen. Drack oboy och käkade sockerkaka till frukost. Känns hur bra som helst. Ja, innan Sats ringde och spräckte hål på min Sats-bortträngningsbubbla.

Jag är arg. Kanske bitter.

Sen när började Sats med telefonstress?
Låt mig vara med min härligt dallrande mage, min oboy, min sockerkaka och "feberfrossa".
Jag är sjuk.

På ölhaket:

Nina: Jag tar första ronden. Vad vill du ha?
Skev: En öl, nötter, ipren, treo, resorb och en stödkrage, tack!
Nina: ... En "veckans" alltså?
Skev: Ja, precis.

Vem är jag?

Den skeva identitetens totala rubbning kikade in på en kaffe förra veckan.
Helt plötsligt ville alla bekänna släktskap med mig. Kerstin på jobbet ville helt plötsligt vara min mormor (tror att hon börjar bli lite.. hmm.. virrig), min chef Caisa sa sig helt plötsligt vara min mormors (alltså Kerstins) systers dotter, min vän Anna bekände sig samtidigt vara min mamma, och – helt oberoende av de andra så kallade "släktingarna" – passade musiksnubben Charlie på EMI Music på att köra en klassiker: I'm your father.


Jag vet inte var denna plötsliga popularitet kom i från. Inte heller det faktum att det verkar vara åtråvärt att vara släkt med mig ...
Kanske är det mitt släktträd med "Agda i porten" i täten som lockar. Hon som hade lite rajtantajtan med Erik XIV, och fick en oäkta dotter vid namn Virginia ... som jag är släkt med i rakt nedstigande led. Typ. Är det denna oäkthet som lockar?
Eller är det släktskapet med rackare Harald blåtand?
Vad är det ni vill ha?
Mina pengar? Harald? Min defekta hjärna?

Nu med mitt förflutnas facit blottat, så vädjar jag: Om det är någon mer som vill bekänna sig till mig och den Emma Sundh:ianska släkten: Gör det nu, eller var för alltid tyst.
Jag börjar bli lite identitets-förvirrad här nämligen.

Kerstin och knark

Kerstin på jobbet tycker att jag bloggar för lite.
Det har hon väl rätt i.
Men eftersom hon är genomgående skeptisk är hon svår att ta på allvar.
Jag har försökt att förklara att jobbet framför datorn inte uppmanar till skeva blogginlägg, det krävs skev tid med mycket koffein, vänner och en oförstörd hjärna som inte tänker på hur den uppfattas.
men Kerstin verkar inte förstå detta. Vet inte om hon är trögtänk eller allmänt efter... eller om hon helt enkelt bara är skeptisk.
Hon är ju som sagt lite underlig, den där Kerstin.
Att hon dessutom ber mig att köpa knark och sprit varje gång jag ska handla lunch på konsum gör henne i inte mer trovärdig.
Eller är det jag som har missat något?
Änglamarks kravmärkta kokain för 39:90 kr/hg, ja om du drar ditt klubbkort alltså.
Köp två och betala för en – och för guds skull kvinna: använd rabattkupong.

Pensionär

På söndag blir jag pensionär. Yeah!

Hunden, katten, göken och ponnyn

Skev har fått en skräddarsydd klubb!

Alltså av alla jävla skeva klubbar, så är Hunden, katten och göken den bästa. Nu har de fått sällskap av en ponny också.
Ikväll är det tvårskalas och temat är "så du tror att du kan baka?"
Jag tror att de tänkte på skev när de brainstormade om den klubben.
Så. Jävla. Bra.

Pension

Skev: Hur tror du att vi kommer att vara som pensionärer?
Nina: Det kommer aldrig att hända. Vi kommer att ha avskaffat ålderdomen tills dess.

Jag och treåringarna

Ännu en tv-helg framför lantis-tv(SVT+Tv4) med upplyftande lördagskvällstema med "Förintelsen", tillsammans med dillships och Coca Cola. Eller ja, hann ju även klämma höjdarfilmen "Timeline" som handlade om ett par skrikande arkeologer som hittade en tidsmaskin och åkte tillbaka till Frankrike 1357 ... Undra just varför inte den fick någon Oscar?

Efter att ha stått i videobutiken upprepade gånger de senaste månaderna och valt mellan den-där-snubben-jag-bor-med:s osunda facination för Bruce Willis och min för Katten Gustaf, så bifallde äntligen snubben den återupprepande längtan efter katt-fan.

Kan en film gå fel i fall den har Bill Murray i sig?
Ja, med tanke på recensionerna så.

Men jag tyckte den var bra. Förutom att katten Gustaf är en jävla otrevlig och ouppfostrad typ. Skitjobbig. Riktigt jävla dum i huvudet.
Men jag tyckte den var kul. Om jag var tre år skulle jag älska den.

Okej, det säger inte så mycket om treåringarna.
Snarare säger det att jag har humor som en treåring.
Fan.

Mångsidiga iPhone

Dagens man

Choklad under förhuden

Syster: Ska du med Helena och Mankku till Söder och köpa sexleksaker i dag?
Skev: Eeeeh ... näää ...
Syster: Synd för dig. Äh! Jag köper med något till dig. Lite flytande choklad att ha under förhuden eller något ...
Skev: Ehh ... Du kanske inte har märkt det, men, alltså, jag är en tjej ...

Tom Cruise kills Oprah

Föreläsning

Skev ska – om några timmar – hålla någon form av föreläsning för 80 personer på Södertörns högskola.
Problemet är att jag måste verka någorlunda normal.
Vet inte hur det ska gå till, så jag ska försöka väga upp spektaklet med att tona ner min värmländska, ha välkammad page och gå i sådana där höga klackar.

Det är pondus.

Bajsbloggen

För er oroliga själar som tror att denna blogg har döpts om till "Bajsbloggen" i och med de senaste dagarnas förvirrande bajs-prat, så ska jag dementera mitt rådande tillstånd:

– Nej, jag är varken i bajsåldern eller 3 år. Eller är det en 20 år försenad reaktion?
– Ja, jag är fortfarande skev. Som ni märker.
– Nej, bajset är inte en följetång i stil med "Dagens mustasch". Det kommer varken bli "Dagens bajs" eller "Gissa vems bajs".
– Ja, det kan vara någon form av 24-års-kris jag går igenom eftersom min stundande födelsedag kommer klampande i en oroande snabb takt.
– Ja, jag är manuiplerad av min omgivning, eftersom "bajsprat" verkar vara "den nya svarta". Alla pratar om det ... och jag är lättmanipulerad och svag.
– Ja, jag älskar att skylla på andra ... Det är så mycket enklare än att skriva "jag tycker att det är kul att skriva om bajs eftersom det är tabu".

Livet

I går berättade min vän Gabbe vad meningen med livet är:
Fas 1: Bajsa på sig och spy.
Fas 2: Plugga.
Fas 3: Jobba.
Fas 4: Bajsa på sig och spy.

Ha en trevlig dag.

Taskigt läge ...

Inte okej

Inte okej.
Jag har bloggat om kaniner och bajs i dag.
Bara.
Inte okej.

Bajs

av någon Jörgen ....

Framgångens våg

Här driver man en blogg i all anspråkslöshet och så helt plötsligt så kommer fanklubb efter fanklubb och rider på min obegränsade framgång.

Schweiziska kaninexpertsföreningen: SKEV är inte sena med fläka ut sin beundran genom att plagiera mitt namn.
Troligen har jag en hel hop av schweiziska kaninfarmar som just i detta nu och jublar ut sin beundran

Justin

Det sista unset av icke-kommersialism har gått ur min kropp.
Drömde om Justin Timberlake i natt.

Han är grym och är som en ny Michael Jackson ... fast utan peddo-wacko-prylen.

Skevs årskrönika ...

... hittar du här.

2006 i bilder

Årets plagiat: Jag snor Åbergs idé.

framtid

Knark

Har efter tio års letande fått tag i min ungdoms drog. LSD, kokain, heroin, rohypnol? Nope, inget för mig. I värmland sysslade man inte med sådant, förutsatt att man inte hoppade av högstadiet och började hänga med den där långhårliga mannen med skinnrock som brukade hänga runt bolaget ...
... Eller de som började se sitt liv i ren och skär "Dom kallar oss mods"-anda och åkte till Stockholm för att köpa knark på plattan och kom hem med tvättmedel i en påse, köpt för ynka 1 000 spänn. Hoppas fan att det var ett jävla bra tvättmedel ...
... Eller de som trodde sig tillhöra krämens kräm av Karlstads så kallade "innegäng" (har faktiskt hört att det finns de som anser sig tillhöra denna suspekta, tveksamma grupp människor av inbördes beundran)som tyckte att det var ballt att handla sina plagg på MQ, kolla över ens huvud medan de talade med en, gick in via VIP-kön på Arena och var väldigt noga med att bara hälsa på "rätt" människor. Kompis med en sämre ansedd pryl? Noway!
Yes, det var långrockens pojkar, "Kenta och Stoffe"-wannebes och krämkrämens patetiska mannar och kvinnskor som ansåg sig tillräckliga för knarket. Eller otillräckliga. Några har skärpt sig, de andra ligger nu och vadar i sitt eget lösa bajs.

Själv kollade jag på "Anne på Grönkulla" som nu finns på DVD. Jag har malt igenom fyra DVD:er och vad jag kan se har jag varken pissat- eller bajsat på mig.

Wendybird

Bloggtips

Kolla in en annan skev jävel:
Fantasinyheter

Bye, bye Emma

Tillbaka i verkligheten, mil från den modemuppkoppling på 40Kbits/sek som mina föräldrar har i Värmland.
Hur klarade man sig egentligen innan snabbinternet? Man kan ju fasen bygga en stad, baka sju sorters kakor och bilda familj innan google-start-sidan har laddat klart.
Nä, skönt att vara tillbaka i Sthlm, snabbhetens och effektivitetens huvudstad. Amen.

Gjorde en rejäl karriär i min gamla hemstad Karlstad på juldagen. Först var jag hemma hos sweet Fatima på årlig förfest, för att sedan dra ut på Nöjesfabriken och trängas bland dialekter, skjortor, tubtoppar och högstadiekamrater.
Det är något mystiskt med det där stället – förutom att Morrissey har valt att spela där (why oh why?). Mina ben förvaldras till lösa bananer, mitt kontokort töms och jag gör konstiga saker.
Jag lyckades göra en djupgående undersökning av golvet hela fem gånger, varav två var i rullstolsrampen!?
Vet att det är lögn, men det går rykten om att jag intog den stora scenen och sågs dansa runt en julgran med några andra besökare. Att jag sedan sågs stå och imponerat smeka en okänd herres skägg och fråga denna något i stil med "hur har du ansat ditt vackra skägg?" är naturligtvis också en lögn.

Vaknade upp i en blå sovsäck från 70-talet av märket "Eagle" under en julgran på annandan ... Resten av veckan fram till nyår höll jag mig gömd.
Det finns ett skäl till att jag bara besöker Karlstad någon gång ibland. Mitt självdistans klarar inte av mer.
Men jag har lovat min vän Fatima att bli en flitigare besökare, så hell med distansprylen.
Hej Karlstad, hejdå Emma.

Pepp

2007 års första pepp får Psapp.

Årskrönika 2006

Låt: Atomic Swings "Venus Addiction" och Jim O'Rourke "Ghost ship in a storm"
Musik: The Raconteurs, Atomic Swing, The Fratellis, Karl Larsson, Nouvelle Vague, Peter Bjorn & John, Regina Spektor, Rufus Wainwright, Wendy McNeil och Yo La Tengo.
Uttryck 1: "Hej då, hej då, hej då".
Uttryck 2: Jämt skägg = Jo, tack bra.
Ord 1: Röv. Min hobby-tourettes ... som tyvärr uppenbarar sig i tid och otid.
Ord 2: Arsle. Ja, vad ska man säga. Det gäller ju att välja sina ord.
Ord 3: "Mongel"= Mongohångel
Ord 4: Steffo = Kopiös dos njutning.
Lycka: Atomic Swing återförenas!
Måste: Myspace-sida ... och nej jag har inte någon. Än.
Brott: Fäktades med min käpp mot Luke Skywalker på en maskerad där jag var utklädd till pensionär. Käppen blev beslagtagen av vakterna.
Klädesplagg: Secondhandklänningar i massor. Knarkar dem.
Bok: Manualen till min hjärna. Min pappa ska hjälpa mig att binda in den (inte hjärnan alltså), och sen ska jag lura någon dum jävel att ge ut den ...
Fest: När jag kompade ett sambatåg genom att hicka på Roskilde.
Skada: Ja, det går uppenbarligen inte ett år utan att jag stukar foten. Detta år knep Ugglan priset för sin ogåbara trappa. 2007 hoppas jag på att knipa foten på ett mer otippat ställe ... varför inte Bangladesh?
Projekt: Sätta skägg på allas byline-bilder på VeckoRevyn.
Otippade 1: Att jag skulle florera på internet i dansandes i koboysar-hatt.
Otippade 2: Bjöd upp Lennart Ekdahl till dans på Tv4-festen.
Otippade 3: Jag har betalt 21 kronor i begravningsskatt. Vad jag vet så är jag inte död. Eller?
Otippade 4: Att denna blogg är censurerad i Vietnam.

Flytt: Från silverfisköveröst studentrum till underbar taknockeutsikt på Kungsholmen och vidare till Kärrtorp.
Skev 1: När jag försökte prata bajs med Deportees.
Skev 2: Gav en stegräknare till Kristoffer i Melody Club ...
Skev 3: När jag missförstod Niclas Frisk i Atomic Swing när han pratade om fartränder... jag trodde han menade lösbajs i kalsongerna, vilket jag snällt sa ... han menade fartränder ... på bilar. Fan.
Dvd: Underbara Susanne Reuter i "Cleo".
Film: "Walk the line".
Pryl: Ett vinställ med inbyggd såpbubblemaskin. Gjort av Johns hjärna. Så jävla oumbärlig.
Jobb: Avslutade studier och sedan rakt in på VR.
Dag: Bakis på segeltur i skärgården med Jonis, Gabbe, Nina och John.
Skilsmässa: Åberg som bytte bort Stockholm mot Andra långgatan, Bengans, regn och Uppåt framåt: Göteborg.
Tackling: Fridas badrum blir översvämmat och vattenskadat, hon inser att hon inte skafå dusch på evigheter, varpå hon säger: Ska vi gå ut och ta en öl.
Hak: Carmen. Fortfarande.
Fascination 1: Natten som försvann. Jag minns inte ett skit och jag vaknade upp och trodde att min kära vän Aila-Lisa hade smält till halv brie. Fad fan hände?
Fascination 2: Skägg!
Efterlängtade: Åberg startade äntligen en blogg. Inte en dag för sent.
Insikt: Säger man "Skev i skägg" fort och sluddrigt blir det Chevy Chase och jag kommer att ha PMS ungefär 480 gånger till i mitt liv. Ett insiktsfullt år med andra ord.
Person: Kerstin på jobbet. Skeptisk och fantastisk, med skev humor.
Upptäckt 1: Knackpoker a la Mick.
Upptäckt 2: Hoppträdet på Långholmen, som fungerar utmärkt som en stelare variant av en prampolin.

Samtal 1:
Skev: Hur var stureplan?
Nina: Det är som att käka avokado. Inget man gör allt för ofta och det är inte speciellt gott...
Syn: John gjorde hjärt- och lungräddning på en cykel.
Upptäckt 1: Min vän Gabbe kan spela munspel med näsan.
Upptäckt 2: Att jag inte hatar oliver, snarare knarkar dem.
Chock: Jag gillar Justin Timberlake och Darin.
Måste inför 2007: Fortfarande sy en bubbelplastdräkt till Nina och göra en seriebok ...

God jul!

Den stora frossardagen är till ända och det enda som finns kvar är en halväten Alladin, lite skinkslamsor och en ofrestande Jansson .
Jag antog den årliga utmaningen och frossade så fort jag hade en liten lucka i magsäcken. Och i dag känner jag mig bakfull ... och det är inte snapsen. I promise. Försökte vara så där vuxen och tjofaderittan skål, men efter två Skånes akvavit gav jag upp ... Det är fan inte gott. Så är det bara. Fattar inte varför man ska tvinga i sig skiten bara för att det är jul. Okej att alla blir lite sliriga och blir lite extra glada för den där Kosta boda-ljuslyktan som ser ut som kondylom som man fått från någon avlägsen släkting, men det känns som det är lite väl mycket pina, för lite slirighet.
Nåväl. Jag vann julrimstävlingen som vanligt och tillhandahöll en skara mycket skeva julklappar. En stämpel (jag är besatt av kontorsmaterial), en stämpelhållare, en röd stämpeldyna (allt inhandlat i en stämpelbutik i östra Berlin), ett inramat foto på mig och min syster med lösmustascher, en plastburk med torkad svamp (!?) och en bok om andra världskriget ...
- Åh! Tack mormor ... Jag älskar krig!

... Inget som stod på min önskelista. Fattar inte hur svårt det kan vara att pricka in en så väl formulerad önskelista.
1. En lägenhet på söder eller på Kungsholmen. OBS! Insats eller första handskontrakt. Ej andra- eller tredje hand.
2. Ett inkomstbringade café på söder som jag kan driva lite på sidan av ...
3. Anne på Grönkulla-dvd (Så. Jävla. Bra.)
4. Hasse och Tage på dvd (mina idoler!)

Var faktiskt ganska nöjd. Har uppgraderat dem till materiella ting, från att ha önskat mig "man och barn" för ett par fyra år sedan. Fick ingetdera. Året därpå var jag inne i ett ljuvt jag-vill-vara-själv-låt-mig-vara-singelliv och önskade mig "oman" och "obarn" i stället. Vilket jag fick.
Så nu. Äntligen. Har jag verkligen funderat vad jag vill ha. Som en lägenhet till exempel.
Men icke.
Men min familj verkar känna mig bättre än vad jag själv gör, för jag blev hejdundrandes glad över saker som jag inte trodde att jag behöver ...
Som en stämpel med texten "orginal" på som jag kan stämpla på alla skeva jävlar som jag gillar. som inte har infogats i någon så-här-ska-man-vara-värld.
Grymt.
Okej .. jag svamlar blogginlägg utan innehåll och måste sluta innan jag ger denna blogg dåligt rykte.
Ikväll ska jag ut på den årliga Vad-gör-du-nu-för-tiden-juldagen! Hej då.
Övertrött, stämplad skev-emma

Lika som bär ...

Consequences

Har ni inte kolla in Consequences än, så borde ni göra det.


"Jag visste inte att ljuva, gamla The Cure hade ett par okända kusiner från Stockholm. Men det har de troligen och särskilt okända lär de inte vara länge till. Med en blandning av ett energirikt Cure-sound, Doves-skrän från tidigt 2000-tal och Mad Seasons-tyngd kan detta band få vem som helst att vilja vara del av ett stort myller av indieluggar belägna i en dunkel, immig lokal lyssnandes till mina nya favoriter - Consequences."
Emma Sundh, Veckorevyn (5/5)

snö.

Okej, det snöar arslet ute.
Kul. Skitkul. Verkligen.

Varje år får jag ett nickname.
Vurpan.

Hej då rakrygg.
Hej brutna lårbenshalsen.

Skev imbecill på servicehemmet VR!

Hur har jag klarat mig?
Jag älskade jazz, hade seglarskor, hemsydda kläder i någon form av jeansimitation, var extremt lång och stundvis tjock som en välgödd, pluffsig köttbulle.
Dessutom var min familj sist i Sverige med att få tv4 och det här med Arkiv X? Vad fasen var det?
TV-spel? Melrose place? Mjukmedel?
Inte en aning.

När klasskompisarna åkte på charter till Mallorca, kom hem bruna som bajskorvar och med
souvenirer upp till öronen ... Vad gjorde jag då?
Kom hem, myggbiten efter att ha campat i tält runt Vättern eller spenderat semestern på Ölandsbron efter att pappas älskade, roströda Toyota Camry slutade låta.
Mitt på bron.
– Såja, såja ... Kom igen, fiiina, gamla Camryn. Inte lägga av nu ... Inte lägga av ... INTE. LÄGGA . AV ... AAAAAAAH!
Pappa smekande av instrumentbrädan övergick snart i hårda slag mot den trötta Camryns inredning.
Sen spenderade vi resten av semestern på en verkstad på Öland. Sen åkte vi hem.

Pappa köpte så småning om en ny bil. En röd Rem-Johan.
Den var skitful.
Så ful att jag och min syster vägrade att bli sedda i den.
Pappa fick släppa av oss bakom konteinrarna vid ICA varje morgon. Sen gick jag och min syster den sista biten till skolan.
Som kryddan på moset som fick bägaren att rinna över så var jag närsynt.
Fast det visste ingen. Inte ens jag.
Jag var ett geni (typ) när jag satt längst fram i klassen och såg tavlan. När det var dags att flytta om och placeras bredvid en ny bänkkamrat längre bak i klassrummet, förvandlades jag helt sonika till en imbecill.
Jag såg inte tavlan.
Alla vuxna trodde att jag var efter, inklusive jag själv, så jag fick gå i extrasvenska ... Extra engelska ... Extramatte ... Extra allt.

Vi satt i ett litet, litet, pedagogiskt rum i den mest avlägsna korridoren i skolan. Bredvid kopieringsrummet. Där satt vi: Håkan som alltid var arg och Alexander som var lillgammal, alltid klädde sig i brun plysch och harklade sig två gånger per minut. Och så jag.
Med mina seglarskor.
Jag var till och med sist att lära mig simma ... Jag har verkligen försökt att skylla detta på min dåliga syn, men jag har fan inte lyckats.

Mitt i detta allt fanns jag. I ett 90-talsmyller av Mega Dance. Mitt där stod jag och nynnade på "The girl from Ipanema" med Astrud Gilbero.
Så jäkla fel.
Skev.
Jag förstår inte varför jag inte blev mobbad? Inte ens LITE utstött? Jag menar ... ni hör ju. Jag hade ju förstaklassbiljetten till Mobbing Express.
Och seglarskor.

Eller jag kanske faktiskt ÄR efterbliven? Jag har bara inte fattat det.
Mitt så kallade "jobb" är en service-plats på VeckoRevyn, får skriva lite texter, knappa på det roliga tangentbordet och rita lite för att underhålla och infoga min högst extrema person i samhället?
Ebba von Sydow är min vårdare och välgörare. Min pojkvän är anställd av någon form av hemtjänst och den här bloggen är en illusion.
En jäkligt skev illusion.
Ja, så måste det vara ... Precis så.

Kulturgärning

Jag råkade sno enjazz-platta av min far för sisådär ett år sedan. Eller två. Först nu har han upptäckt det hänsynslösa, kalla brottet, vilket han snällt meddelade genom sms (rättgång är oldstyle. Så jäkla 1900-tal). Ett dåligt samvete dök ner i poolen av hjärnceller, aortor och gud-vet-vad-schabrask.
En vit lögn kanske var på sin plats?
Funderade på om det var idé att dra till med att jag hörde röster i huvudet: "sno skivan, sno skivan" eller om det känns lite väl 2003 och oldfashion psykvård.
Eller om jag skulle köra på en gammal klassiker som så jag inovativt kom på när jag var fem äpplen hög och hade lekt loss på pappas kontormaterial och bara råkat slinta lite och målat tipex på pappas alla förtagsstämplar:

Far(på dalmål): Är det du som har målat tipex på alla mina stämplar?
Skev: Nä.
Far (i faggorna för att bli irriterad): Men vem är det då som har gjort det?
Skev (lätt pressad): Jag vet inte ...
Far: (lite irriterad): Men någon måste det ju vara. Var det mamma?
Skev: Haha .. nej. Inte mamma. Varför skulle HON göra det?
Far(inte direkt överlycklig): Men var det katten då?
Skev: Mä! Nä, det är klart att det inte var ... he .. he .. eh?
Far(IRRITERAD): Men vem är det då?

En timme senare ...
Skev(tittupp under obefintlig lugg): Pappa. Jag minns inte så väl ... Men det KAN ha varit jag ...

Efter ett inre resonerande skickar jag ett confession-sms: Guilty.
Väntade med spänning på ett tillrättavisnings-sms med lite kristlig/vuxen touch. Eller varför inte en sån där bister, besviken min som man fick när man var 16 år och hade rökt en cigarett eller smuttat Pops-alkoläsk. En sån där min som man dog av inombords ...
Nope. Inte ens ett: Ge tillbaka den, tack.

"Att sno den är en kulturgärning"

Någon sorts 60-års kris från hans sida?
Eller är det helt plötsligt okej att sno?
Har jag missat något?

Avgaser – nya Depak Chopra

Kom på det.
Hade knappt tryckt på "publish" på förra inlägget, innan jag svängde på mig kappan, sprang ner på sveavägen och fann mig inhalerade av bilavgaser.
Då kom jag på det ... eller om det var avgaserna i samverkan av Konsums gröna uppsyn, medlemspriser, färdiggjorda sallander och 50-plussare i röda skjortor, och gröna – horribelt fula – skarfer.

Avgaser måste vara den nya Depak Chopra.
För någonstans där kom jag på det. I ett myller av ingenting.

Det är ju inte revolution jag ska göra – det är så gjort. Ryssland har gjort det, Franrike ... ja, känns så gjort.
Revolt därimot.
Revolt mot mig själv.
Inte sån där revolut jag gjorde när jag var 16 år, flyttade hemifrån och började missbruka Softlan BARA för att min föräldrar tyckte att det var slöseri med miljön. Nä, inte en sån revolt.
Revolt på riktigt.
Jag ska göra tvärtemot allt jag säger. Om jag så ska bli psykiskt sjuk på kuppen.
Kan kanske vara värt det.
Lite slentrian-schizo, bara för kreativitetens skull.
Och allt jag gör ska jag göra i protest till Vuxna Emma, som just nu sitter framför datorn och käkar någon sorts sallad och tror att hon är så jäkla viktig.

Skevhet i fara.
Upp till Revolt!

Skev-kramp

Normal-vaknade i morse. Det är sjunde dagen i rad.

Pratade inte med mig själv, sjöng-halkade inte i duschen, tog inte på mig min färggladaste klänning, inte mina självlysande strumpor, sprang inte handlöst till tunnelbanan, med halsduken i munnen och ipoden tappad ungefär till knät, käkade inte knäckebrödmackor omgärdad av gloende, arga morgon-tystnads-människor på tunnelbanan, drog inte skämt i mitt eget huvud som jag fnittrade lite halv-psykotisk åt, log inte ens lite pillemariskt till seven-eleven-killen. Småpratade inte ens med honom.

Har drabbats av Skev-kramp.

Tänk om detta är domen.
Vuxen.
Planerad.
Normal.
Sansad.
Förstådd humor.
Infogad i min vardag.
Eller-andra-skrämmade-ord.


Tiden är kommen. Jag måste göra revolution mot mig själv!
Fanan högt och skevheten fram.
Och jag ska börja med att mejla Anders och Måns och fråga vad "normal" är?
Sen ska jag göra allting annorlunda.

Misslyckad

Försöker ju vara Karrischååsa-konservativ, men det går åt helvete.

Helt plötsligt gillar jag Darin, har importerat en page till min skalle, börjat gilla oliver och tampas helt plötsligt med någon sorts snöbefriad vinter.

Okej, att jag har förändras, men det är det få som har.
Medan en annan drar fram flipflopsen och börjar inse att vintern är inställd i år, kvistar andra runt som någon sorts polarexpedition i 10 graders majvärme.
December betyder kyla, och det spelar ingen roll om ekvatorn har tagit semester, dragit till Medelpad och hettat upp stället... polarexpedition är polarexpedition:
Jag har under den senaste (jävligt varma) veckan blivit knockad av en pälsbeklädd tant och kvävd efter att ha stått mellan två storvuxna människor i fluffiga, blå Helly hansen-dunjackor i rusningstrafikens tunnelbanor.

Jag är förvirrad, varm, knockad och rädd ...
Och gillar Darin.
Fan.

”kaprischååsa-konservativ”

Jag är så kaprischååsa-konservativ att det gör ont.

Dricker öl på Carmen.
Alltid.
Veckans öl, som har varit den där ölen med svart etikett och börjar på bokstaven "B".
De har haft samma veckans öl sedan jag började hänga där för en massa år sedan.
Det är därför jag hänger där. Jag och Carmen är precis lika kapprischååsa båda två.

Stannar till vid grillen i Björns trädgård på vägen dit. Käkar middag. Tar en korv me bröd, senap och ketchup och-lite-rostad-lök-om-ni-har. Det har de alltid.
14 spänn. De har höjt priset nu. Från 13 kronor.
Det var bättre förr.

Går ut på Debaser, fast stohetstiden är förbrukad för länge sedan. Varför? Jag känner till det där svarta hålet och det gör mig trygg. Eller så är jag bara nostalisk över när jag jag stod och drog Projekt i rockärmen för att hon skulle sluta hångla, eller när jag tvingade i henne Redbull och Whiskey "för att hon skulle bli lite glad ... och pigg) och såg henne dra till en kille på käften ... Eller de otaliga efterfesterna som vi hade i vår villa i Enskede under Kollektivet-Y-front-tiden.

Jag köper alltid korv med mos, ketchup och senap och en liten cola på Sibylla på vägen hem.
Vaknar upp och rapar korv. Skitäckligt.

Drar till pizzerian, tittar fram under skamlugg och köper en "kapprischåååsa, tack".

Ostland

I fredags tog jag adjö av mina 17-åriga kattkompisar, Bellman och Basse, som ska dra med Ostindiefararen till katternas Nangiala: Ostland.
I Ostland finns extrema mängder ost, och allt smakar extra gott där. Man kan bada i ostbågar, all ost kan man få med extra ost och man behöver inte leka någon jäkla cirkusartist och stå på två ben bara för att få en skiva Cheddar.
Så jäkla förnedrande.
Man blir dessutom kelad med och man behöver aldrig sluta äta bara för att ens människokompis har betämt att man ska gå på någon jävla diet av torrfoder och annan skit ...

Hej då!

Darin

Vad har hänt?
10 plusgrader i december och jag gillade Darins låt i idol-finalen?


Jag är rädd.

Extreme makeover?

Skev har precis klonat om sig till en modeblogg.
Dagens outfit presenteras av ...

interflora.se

T-banefest – extraknäck?

Drog en lyxfrulle på tunnelbanan i morse. Två knäckemackor i väntan på min kopiösa, underbara Seven-eleven-kaffe.

Det var sådär uppskattat.
Vet inte vad det är med Sverige, men tunnelbanan 08:10 är inte direkt ett murvel av skojsande och spexande. Nä, tvärtom. En tyst predikant om lite stilla, svensk "lugn och ro".
Själv satt jag i godan ro, lyssnade på ipod, käkade en knäcktemacka eller två och var djupt försjunken i min tidningstävling (försöker alltid läsa Metro, City och Aftonbladet SE mellan Kärrtorp - Rådmansgatan. Min tidningsrutin funderade alldeles utmärkt innan Aftonbladet kom in och fes i mitt ansikte av njutning av att förstöra min "antalet sidor per minut"-competition som jag hade med mig själv)
Jävligt jobbigt.

När jag hittade upp för att inte ramla mellan den där springan mellan perrong och tåg på Rådmansgatans tunnelbanestation, var hela jag nedsmulad och jag lämnade en lätt irriteradblickande vagn.

Det är dags att skapa ett tunnelbanedisco snart, för så tristtråkande störningskänsliga som alla människor är just nu är fasen rekord. Och skandal. SKÄMS!
Vad säger ni?
Ska vi ses på gröna tunnelbanan mot Hagsätra, sista vagnen, på lördag natt, den som går från T-centralen 02:08. Jag tar med en discokula, en påse sourcream-chips och holiday-dipsås ...

Who brings the music?

Marit Bergman ...

... goes Justin.

Lyssna här

Indien enligt Dagarna

Till indien åker bara de som redan vet sig själva, men som tycker det verkar förmätet att säga det utan att ens lämnat tanumshede.

Dagarna

Jag är ett fan ...

Jaha, då var man ett fan av Melody Club, utan att ens gilla deras musik.
I alla fall enligt dem själva.
Inte illa pinkat.
Historien med den där stegräknaren som jag gav till Kristoffer i Melody Club under en intervju för att han gådansar så mycket på scen ... den storyn har nått P5:s redaktion.
Hur? Inte en jävla aning.
Men när journalisten frågade om "myten om stegräknaren var sann", så sa melodierna att det var ett "fan" som hade gett den till dem.

Skev är - från och med i dag - alltså ett fan av Melody club!?
Ibland är det intressant att vara jag.
Det där med att lära känna sig själv har fått en helt ny innebörd ...
Och jag behövde inte ens åka till Indien.

Åhléns

Åhléns.
Kan inte för mitt liv fatta vad det är, men varje gång jag är bakis, får jag en sån obeskrivlig lust att shoppa på Åhléns.

Jag kommer hem med suspekta saker, som brickor och solstolar, efter att i alkohol-bakfylle-ångor förvirringsshoppat.
Åhléns, vad gör du med mig?

Release me from your dirty consumption-hands and let me rest in bakfylle-peace.

jag och nej

Ja:
- Dricka gladöl på Carmen för sista, skälvande småpengar.
- Käka middag ute. På Jerusalems kebab ... okej, jag är pank. Värsta lyxen.
- Proppa i sig vaniljbullar till frukost, i brist på vanligt bröd.
- Gå till text och ord-mässan på Street ikväll. Kolla in Bodil Malmsten, dricka öl och dansa till Galago-manuvrerade skivspelare.

Nej:
- Bli obeskrivligt glad över att hitta en utbetalningslapp från Telia på 358 kronor ... som gick ut för tre dagar sedan. Hur kan pengar gå ut? Telia: ge mig mina pengar!
- Köpa 10-kronor-kaffe på Netto. Inte okej.
- Obestigbara tvätthögar och inget att ta på sig. Kan man gå till Street i morgonrock?

Röv-dator

Min bärbara dator - vi kan kalla den Charlie - har gjort en Pete Doherty och åkt in på rehab. Han har varit slö och febrig under en lång tid och vägrat att ställa upp på vissa tjänster.
Vara snabb till exempel.
Så han fick ta sitt pick och pack och följa med min pappa Arne till dataläkaren.

När pappa Arne stod hos läkaren för att lämna in Charlie, frågade de snällt om datorn hade något lösenord och pappa Arne ringde snällt upp Skev-dottern.
- Vad är det för lösenord till datorn?
- Eeeeh. Måste de verkligen ha reda på det.
- Öööö ..ja!?
- Men, come on ... hmmm... Han kanske inte var så seg trots allt ... he he.
- ....
- okej då. Röv.
- Va?
- Ja, lösenordet är "röv".
Jag tror jag hörde pappa Arne skaka på huvudet, men jag är inte säker.

Pappa Arne la på luren och antagligen ströks hans sista bild av "sin ljuva - om något lite skeva - dotter med ett starkt, svart, kritigt streck.
Sista spiken i kistan.
Röv.
Att jag rapar högt och sedan berömmer mig själv, svär svart, har en väl utvecklad prutt- och bajshumor och aldrig har lyckats vara så där ljuv och flickig som alla andra(och njutit av det och gärna spelat på det), det har han förlikat sig med och är nog lite stolt över.

Men nu fick han stå där i sin pondus-jobbkavaj med tillhörande konsult-portfölj, med en datorn med fina lila-rosa-ljuva blommor på, "med mycket viktigt material tillhörnade en journalist" i handen ... och högt berätta för alla i butiken att lösenordet är det ord som hans dotter använder mest i sin vokalbulär - röv.
Tja, vad kan man säga ... jag fortsätter att skev-erövra världen.

God natt och röv.
Skev

Popaganda

Popagandafestivalen är död.
... och jag måste dricka gravöl.

Farväl ...
... dekandeta salongsberusningar på nygräspick-nick, öppna-dörrar-fester i studentkorridoren på Lappis och hårtorksvärme efter en längre tids hällregn.

Take that och Fuglesang

Take that är ett fenomen.
Inte ett pokjbandsfenomen, utan ett alibifenomen.
Så här ligger det till: Det finns en ful, halvmullig snubbe som kan sjunga. Han heter Gary Barlow. Han har en liten pojkkör, bestående av tre fullvuxna män i 35-årsåldern som alla ser bra ut. En har sammetslena ögon, en annan är en cool DJ på Ibiza och den tredje är en vacker skapelse som inte råkar vara mer än tre äpplen hög.
Tillsammans bildar de "pojkbandet" Take that som nu har återförenats.
Inte på grund av att de tycker att det är lattjo att åma sig framför mickar och lägga stämmor på Garys sång ...utan för att Gary inte klarar sig utan sammetsögonen, DJ:n och äpplena.
Sad, but true. Men Take That är bara ett alibi för att stackars gary ska få sjunga och kanske till och med kränga lite plattor.

Detta stod helt klart för mig när jag hade stått på ett kokhett Café Opera, druckit en drink som smakade Ramlösa/rom och väntat på Take that. Jag väntade jävligt länge och hann smida den ena konspirationsteorin efter den andra. Kände mig som en Fuglesang i väntan på att lämna jorden ... Jag väntade alltså JÄVLIGT länge. Fast utan rymddräkt.

Till slut gjorde de entré, åmade sig kring mickstativen, piruettade sig, do:ade till Gary och passade på att lansera ännu en ny stil (förra stilen var en ett krig av krås och 1700-tals-stil): Britpopstilen.
10 år för sent.
Gary njöt. Så klart.

Körgossarna gör det givetvis bara för pengarna. Och shit vad de måste ha fått bra betalt, för vad är mer förnedrande än att röst-fnaska för Gary Barlow? Tja, att vara Christer Fuglesang kanske.
Men det är inte långt ifrån. Kanke britpop-stilen är lite mer förnedrande.
Att nittiotalet var tillbaka som trend är ju ett faktum, men hold your horses.

Förörvrigt var det sjukt nostalgiskt att se gossarna ...och okej då ... det var kul.

Take that

I kväll ska jag bli en god människa, käka middag med redaktionen och ha pojkbandtema. Jag ska vara den där killen i East 17 som har en keps som svävar 2 centimeter från huvudet.
... sen ska vi köra några Justin Timberlake-moves, axeldansa som Nick i Backstreet boys och gå på reunionparty för Take that och dra i Howards före detta dreads, lära Mark Owen att svära och snyta oss i en krås-skjorta eller två.

Ond emma säger förlåt

Ond Emma.
Det har jag varit i dag. Den värsta sortens journalist-arsel som ringer sjuka, alkoholförgiftade människor på deras kureringsbäddar och TVINGAR dem med min myndigaste röst att göra mig massa tjänster (till exempel fixa fram bilder eller alternativt rita illustrationer), så att JAG kan jobba.
Usch ... vad jag skäms. Führer Skev har tagit öven min annars så späda (typ) och ljuva (typ) kropp.
Så här kommer ett rungande förlåt till Indiekören. Förlåt.
... och lite förlåt till dataavdelningen där jag ständigt är ett plumt skämt, eller kanske rent av ett skällsord, så mycket som jag tjatar på dem när webben inte funkar som den ska.
Skev är nämligen webbredakör. Men mest är hon skev.

Kortfilm

Jag hoppas fasen ni inte missade kortfilmsmaratonet på SVT igår, lördag. Det var riktigt grymt och jag har fått en ny idol: Klara Swantesson.
Hon har gjort en fullträffsfilm: Tillväxtsjukan.
SE!

Lördags-spioneri

I regn, rusk, blåst och andra jävligheter tog jag mig igår till Armémuseet för att bli smart på spioneri. Mötte upp några vapendragare och intog museet. Så jäkla värt det. Nu längtar jag efter att dricka dry martini, vara karismatisk, spela kort, ha en penna med en kamera i och vara svag för kvinnor.
Har ni inte varit på utställningen "Spioner" på Armémusset, så är det helt klart värt ett besök.

Efteråt avnjöt vi "fett på vitt bröd", a.k.a pizza på halvtaskiga haket Gulli's pizzeria på Söder.
Skitrevlig personal och bra för tomma plånkisar.
Jag är luspank och har precis börjat pengaletandet i lägenheten. Ni vet när man börjar gräva i gamla väskor efter enkronor och stoppar ner handen i otrevliga smulspringor i fotöljer och soffor. Lyckades komma över några mynt, så nu har jag köpt 4 kg mjöl ... eeeee... kändes smart på något sätt...
Måste ha bröd ... i går käkade jag nämligen kanelbullar till frukost och gick därför runt med en skvalpande kanelbulls-pizza-deg i magen hela dagen igår.
Har satt ner två enkronor i en kruka med jord nu och hoppas på att min förmögenhet ska växa till oanade höjder. Om tio dagar ska jag skörda.

På något skevt sätt gillar jag i och för sig pankkänslan ... att vända på varenda krona, äta ris och soya, gå på gratismuseer, skänka pengar till uteliggare (känner sig extra snäll då, värsta egoprylen) och fika hemma - med hembakade bullar - i stället för på stan. Okej, det är bara kul en liten, liten stund, för få saker går ju upp mot att vid löning känna sig nyrik, käka ute, bjuda på öl på Carmen, unna sig de finaste oliverna och - sist men inte minst - brutalt och hänsynslöst inta H&M och Topshop och länsa ställena. Endast för att man är så-jävla-värd-det.

För er som vill skänka en slant till en skev fan, till förmån för lite kaffe, Carmen-häng, Debaser-besök och nya serieteckningspennor kan höra av sig.
Tack på förhand.

Dagen då svenskarna fick IG i matte

Igår drabbades jag av akut surhet. Och var tvungen att peka finger till alla city-jeepar.
Skulle i godan ro ta tunnelbanan in till stan när Metro kastade bajs i mitt ansikte.
Eller var det regeringen som gjorde det? Eller var det alla bilister som gjorde det?
Jag snackar tränselskatten. Skitbra att den ska införas ... men idotiskt att pengarna ska gå till vägar! Trodde att mänskligheten hade kommit längre i sitt miljötänk än så, särskilt med tanke på att vi bomarderas av rapporter om att det är fasen kört. Totalt. Jävla. Kört.
Vem gör något?
Kändisar går ut med att säga att de är såååå miljövänliga eftersom de har slutat använda hårspray och pantar burkar.
Come on!

Igår var dagen då svenska folket fick 1+1 att bli NOLL.

Trängselskatt införs för att din och min miljö ska bli bättre och att färre barn som föds ska få ADHD och andra sjuksomar, på grund av avgasförgiftning.
Men vad händer? Jo, pengarna som kommer från trängselskatten, ska inte gå till att fler ska åka kollektivt a.k.a bli MER miljövänligare. Nä, istället ska pengarna gå till ... vägar.
Men medan den bekväma överklassen skrockar att "Åh! Vad skönt med trängselskatt: bättre, nya vägar och färre bilar, vilket gör att jag och min mastodont-miljöförströrande city-jeep kan åka fritt på vägarna. Halleluleja!", gråter de som tagit sitt miljöansvar och tar braiga - men skitiga - tunnelbanan.

Vad fan har hänt?
Medan jag åker tunnelbana och oroar mig för att marken jag står på ska ge vika av sjukdom, att mina eventuella barn ska födas med ADHD-chock och att tunnelbanan ska bli sämre och dyrare på grund av pengabrist, ja, då åks bil och taxi fram och tillbaka med en hejdundrandes fart – för det är ju så bekvämt.

Jag pekar finger åt alla som tar cityjeepen ner till 7 eleven på hörnet för att köpa en liter mjölk.
Nä, förresten ... jag pekar finger åt alla dem som överhuvudtaget tar bil och taxi av bekvämliga skäl, när det finns ett miljövänligare sätt att färdas på. Jag pekar finger till de som av bekvämliga skäl inte källsorterar.
Och det finns ett ord för dessa människor.
Egoister.

Främst pekar jag finger till de som slutat läsa denna text efter andra meningen för att de uppfattar mig som präktig, rabiat och som en hippie, eller som lämnar rummet när jag börjar prata om miljö och hellre håller för öronen med ett la-la-la-bingo!

I dag är jag skevsur. Jag är rabiat, jag är hippie om ni så vill ... men jag kastar i alla fall inte skit på era framtida ADHD-barn och jag kväver er inte med min cityjeep.

Tack för mig.
//sur skev

Discobowling Trollhättan

Jag har en kollega.
Hon ska åka till Trollhättan i helgen ... för att spela discobowling!?
Jag fattar inte riktigt hypen med just Trollhättans discobowling, men av min kollegas upphetsning att döma så är Trollhättans discobowlingklubb värd dagens tribute ...
Grattis ... !?

Jul.

Glöm Carola och Peter Jöback.
Bara för i år. Okej.
Se det som en samhällstjänst. Bojkotta, i alla fall för min skull.
Pleace. Jag klarar inte mer "Carola i Betlehem-whale-Jesus bor i min sångröst.
Inget ont om Jesus. Han är ju skitsschyst. Räddar människor och går på vatten och sådär. Asgrymt.
Men tänk när världen var vacker. Förr. Carola var fortfarande en främling och Peter kunde dansa, och de där rådjursögonen och präktigheter fortfarande var något mystiskt och charmig.
Vad hände?
Carolas Runar började skjuta rådjur från fönstret och guldet blev till sand.
Nä, skit i det där...

Kolla in det här i stället:

Skev demokrati

Alltså jag har hört en så jäkla sjuk grej ...
Om ett land ganska långt bort ...
De ska ha val snart och det råder kaos:

• Mörkhyade människor tror att de blir lurade i valet och de får olika besked om vilket datum valet är så att de kanske missar det ... Lite väl taskigt, eller hur.
  

• Eftersom man inte behöver id-kort när man röstar, utan endast behöver vara registerad, finns det inte särskilt stor koll VEM som röstar ... det finns till och med döda personer som är registerade ....
• ... Vilket ledde till att det i förra valet var ett flertal av dessa döda människor som röstade ... Creapy ... eller hur!
  

• De två olika partienrna förföljer varandra med videokamera för att kunna sätta dit varandra om någon råkar göra lite fel ... Och jag som trodde att Big Brother-grejen var ute ...
  

• De använder sig av olika röstmaskiner i varje val, så ingen fattar hur de fungerar, än mindre hur man lyckas rösta på det partiet man stödjer ...

• De kallas sig världens bästa demokrati, men ett mer komplicerat sätt att rösta på och mer indirekt sätt att föra demokrati får man leta efter.

Jag tycker att vi borde göra som det där superdemokratiska jag -är-bäst-landet gjorde gjorde i Irak och Afaganistan. Upprätta en riktig demokrati

Och jag som tyckte att JAG var skev.
No more, det är något som har tagit min plats.

Dagens mustasch:er

.... hittade jag på två okända män i kön i till Debaser i fredags.

Dagens citat:

"Nu har kakorna kommit! Det är fest i min mun"

Mtv-galan

Okej då. efter många påtryckningar per kommentarer, telefonsamtal och sms så måste jag väl outa lite vad som hände där i Danskland i torsdags.
Jag kom dit, ropade efter Anna Pihl. Hon svarade inte.
Vad fan, tänkte jag, eftersom jag endast tittar på serien för att det är så kul att säga namnet på den. Och så är man sitt i smeten (gröten) och så hittar jag inte fanskapet. Hon var säkert i full gång att hångla upp sin kollega i brygga ... danskar ....
I alla fall.
Jag var där med min eminenta kontorskompis Caisa. Jag fick backstagepass och vårt jobb var att bevaka, kolla in och skvallra. Vår nya reporter Erika försökte även få mig att bevaka Justins mun genom att attackhångla med honom, men eftersom jag kilar stadigt, så tackade jag snällt, artigt och taktfullt nej. Tyvärr inte till Justin, utan till Erikas uppdrag.
Jag och Caisa checkade in på världens mysigaste hotell, Opera, och sen ville vi testa på lite action så vi gick till en dansk-kinesisk restaruang och fattade ingenting. Vet inte riktigt vad det var i maten, men sen fick Caisa för sig att hon ville klippa sig danskt, så vi gick till en frisör.
Det där med rödlätta och sån skit, det var sooo last year ... Caisa kom ut och såg ut som Beyonce.
Off till stället, Bella Center. Käkade kopiösa mängder snittar, drack drinkar och försökte se något, men misslyckades ... jag hade en extremt krävande indielugg och såg därför bara med mitt vänstra öga, som jag dessutom har sämst syn med.
Det hade han tänkt ut, Gudsgubben, när han skapade indieluggen ... för det var väl han som gjorde det. Det måste det vara. Är det någon som är indie, så är det gud ... hmmm det där måste jag någ skriva mer om någon dag.
Nå väl. back to the story.
Eftersom jag var så indipendent så kom jag inte in någonstans i arenan med mitt orange backsatgepass.
jag vet inte vad jag hade gjort för ont, men de släppte in röda, gröna, lila, violetta, snorgröna, bajsbruna, dassgrå, lite-halv-grå, svart-som-blivit-solblekt. ALLT! Utom just orange. Med ett öga, värmländsk engelska med en touch av öl så lyckade jag i alla fall övertyga en vakt om min viktighet och kom in backstage ... om nu backstage är en mörk plats, med lite strappor och utan folk.
Drog ut och sökte upp Beyonce-Caisa i VIPen i stället där vi avnjöt Justin-kvällen. ja, ni kanske trodde att det var Mtv, men det är det inte längre. Det är rätt och slätt Justin ... och lite Puff daddy, lite Cassie och grejer.
Men mest Justin.
Sen gick vi på efterfest och jag tog av mig till raggsocker och dansade. Det är ett tecken på att det är riktigt bra. När jag dansade med Lennart Ekdal på tv4-festen tog jag till exempel av mig pumpsen och hängde dem på öronen. Ja, ni ser ju ... det var kul.

Såg Juliette Lewis and the licks, drack mer gratisdrinkar och snackade skevskit med Snook, en massa amerikaner, fransyskor, engelsmän och försökte lära oss danska.
Gick ganska bra. Vi fattade inte ett skit av vad vi sa.

Syjunta

I går var jag på världens trevligaste syjunta.
Vi åt en kanellängd, drack kaffe på fat och småpratade om världen, miljön, femisnismen och avslutade med lite slentrianbajsdiskussion runt kvällskvisten.
Jag lärde mig virka.
Eller jag trodde det i alla fall ...
När jag sedan kolla upp från mina tankar och allt prat och såg vad jag hade virkat så var det inte alls den där fantastiska grytlappen jag sett framför mig...
Nä, i min hand, mellan virknålen och verkligheten låg den.
En värmade hållare till Enrique Iglesias forna (?) mousche.
Nu ska jag inte komma här som en vetallt och undervärdera min fina mouschhållare. Vad fan. Mouschar har väl också känslor och kanske var det sin kära mousche som Enrique sjöng om i låten "Hero". Vem vet vad mouschen hade räddat honom i från.
Modellkarriär? Att drunkna (den kanske innehåller frigolit och jobbar extra som boj)? Eller varför inte hon Kornikova, koskenkorva ... ja, hon tennistjejen... Det kanske var mouschen som rent av raggade upp henne.

Nåväl ... om det är någon som har en mousche som fryser nu när det börjar bli kallt, så har jag en som du kan få.
Den är mintgrön och ser ganska taskig ut. Men den är varm. Först till kvarn är det som gäller. Enrique skulle ha fått den, men jag har inte hans nummer.

Danska

- Jag var i Danmark i tordags ... fattade inte ett skit av vad de sa ... särskilt inte när jag besökte den där kinesrestaruangen.
- Vaddå då?
- Alltså Dansk-kinesiska är inte direkt min favoritdialekt.
- Testa att dricka dig full.
- ?
- Jag kan inte ett ord danska, men när jag blir full kan jag prata det flytande.
- Smart.

Danskarna har förstått

Danskar må vara främlingsfientliga, rödlätta, hjulbenta och prata helt och hållet obegripligt, men en sak hade fanimej förstått.
Mustacher.

Var på MTV-galan i Köpenhamn och hela barpersonlen hade smyckats ut med en varsin lösmustach av varianten svart, pryldlig Clark Gable-musche.
Försökte ta kort, men det var visst förbjudet och jag hade liksom inte lust att spendera ett dygn i ett Danskt häkte på grund av ofredande av mustachbärare ...
Jag skäms. Det hade ju helt klart varit värt det, eller hur?

Höst i Sthlm